När det närmar sig 1 maj är vi säkert många ”gamlingar” som i likhet med mig inte kan låta bli att tänka på gamla tiders kamp. Som barn upplevde jag hur utkommenderade poliser från Stockholm och Göteborg med sablar högg människor blodiga. De flesta på väg hem från ett solidaritetsmöte för strejkande hamnarbetare. Inte förrän polisen råkade slå modern till stadens ledande högerman i huvudet stoppades överfallen på order av landshövdingen efter begäran från lasarettet. Och Ådalshändelserna var en konsekvens av denna samhällets reaktion mot de arbetandes självklara krav.
Otaliga kampformer
Arbetarnas kampformer har varit fredliga. Undantagen har inte förorsakats
av dem. Med hjälp av fackföreningar, politiska organisationer, möten,
demonstrationer och strejker har arbetare och så kallade lägre tjänstemän
fört sin kamp.
Det har ofta gett resultat, som sedan försämrats av makthavarna –
inom politik och ägande. Vi har inte alltid lyckats få med alla som
borde varit med. Vi har inte förmått göra som den lille bonden.
Han samlade tall- och granfrö, sådde dem, satte ut plantorna i sin
lilla skog. Han räknade inte med något resultat för sin egen
del, knappast för sina barn, men barnbarnen skulle få glädje
av hans handling. Det hade varit svårt att politiskt ha detta tålamod.
Nu är det nästan sämre
I dag upplever jag att kampklimatet faktiskt är sämre än tidigare.
Tidigare kunde man klart skilja mellan höger och vänster i politiken.
Nu är det svårt när man betraktar de politiska partiernas program
och handlingar. Socialdemokratins övre skikt har till och med övergivit
reformismens väg. Vänsterparitets ledning har hängt med. Borgerliga
ideal och system är nu de båda partiledningarnas ideologi. De medlemmar
i respektive parti som vägrar att acceptera denna linje har ännu inte
tagit konsekvenserna av sitt motstånd.
Statens kaka
Förr hette det att statens kaka var liten men säker. Om man efter
några år blev ordinarie ”tjänsteman” så kunde
man inte sparkas från jobbet, annat än om man begått ett relativt
allvarligt brott. Nu kan man finna annonser i facklig press där statligt
anställda erbjuds hjälp sedan de fått sparken.
Jag kan inte låta bli att berätta en liten episod från ett
fackföreningsmöte med lokmännen i Uddevalla strax efter andra
världskrigets slut. De statsanställda gick i bräschen för
att bryta krigsårens lönestopp. Till nämnda möte hade inbjudits
en ombudsman från förbundsexpeditionen. Han försökte få
mötet att acceptera förbundsledningens undfallenhetslinje.
En viss medlem begärde ordet. Alla tittade på honom. Han brukade
aldrig yttra sig på de fackliga mötena. Han ställde sig upp,
tittade ombudsmannen i ögonen och sa: ”Statens kaka har alltid varit
liten – men nu har fan i mej hålet i mitten börjat växa”.
Han fick de starkaste applåder jag hört på ett vanligt fackföreningsmöte.
Det må nämnas att resultatet av det årets löneförhandlingar
blev cirka 15 procent mot förbundets ursprungliga krav på 5 procent.
Nytt pensionssystem
ATP-systemet kunde efter hårda strider mot högern beslutas i riksdagen
1959 sedan kommunistiska partiet inte ställt upp i ett par valkretsar.
Riksdagens ledamöter valdes från olika valkretsar i landet. I ett
par sådana bedömde partiet att det var omöjligt att få
egna mandat. Men socialdemokraterna kunde få något extra mandat
som skulle klara majoriteten i riksdagen för de båda partierna och
därmed ATP-systemet. Och så blev det. Kommunistiska väljare
följde rekommendationen och röstade på socialdemokraterna som
fick extra mandat.
Nu har vi fått ett nytt pensionssystem. 22 mars hade riksdagens socialutskott
så kallad öppen utfrågning angående systemet. (Ganska
märkligt att sådan utfrågning av ansvarigt statsråd och
berörda tjänstemän sker efter det att beslut fattats i riksdagen.)
Systemet är komplicerat. Ingen kunde förutsäga hur det kommer
att fungera. Någon så kallad garantipension – det vill säga
lägsta pensionen som kan utgå – finns i praktiken inte. (ATP-systemet
har sådan garanti även om staten genom särskilda beslut upphävt
garantin.)
Via den s k automatiska balanseringen ska dagens pensionärer svara för
att kommande pensioner inte blir alltför låga. D v s dagens pensionärer,
i det nya systemet, kan få lägre pensioner för att inte kommande
pensionärer ska få ännu sämre pensioner. (I ATP-systemet
skulle fonder och kommande generationer – via bland annat arbetsgivaravgifter
– garantera dagens pensioner.)
Det nya systemet kräver att barnafödandet ökar, alla har arbete
och befolkningen ökar i antal, tillväxten i landet ökar o s v.
Mycket osäkra faktorer för ett pensionssystem i ett kapitalistiskt
land. Och börsen ska gå bra …
Trevlig 1 maj
Inför 1 maj brukar kampandan öka bland de arbetande. Men nu är
det politiska läget sådant att det på de flesta demonstrationerna
knappast ens blir mer än lite luddiga krav på banderollerna –
för syns skull. Visst ser det lite mörkt ut i dag i världsmåttstock.
Men det behöver inte förbli så.
Utvecklingen har alltid gått upp och ner, men om kurvorna dras ut så
pekar linjen snett uppåt. Anledningen till denna linje är kamp. Slavarnas
uppror, kampen mot feodalt förtryck, kapitalismens uppkomst med borgerliga
och sociala revolutioner och arbetarnas ständiga kamp för sina rättigheter.
Visst har det hänt mycket på bara några århundraden.
Så visst skulle man vilja leva minst 100 år till.
För det finns ju unga som fortsätter. Som inte säljer sin själ
för en ny färg på skjortan. Ibland undrar jag – hur känns
det i själen när man sålt sig politiskt? Eller ha de ingen själ?
Stackars människor.
Kanske blir årets 1 maj ändå en kampdag – jag önskar
…
Olof Nilsson