De oberörbara

I början av april meddelade president George W. Bush att USA struntar i 1997 års Kyotoprotokoll, det internationella FN-avtal som förhoppningsvis skulle ha kunnat bidra till att minska växthuseffekten.

Kyotoprotokollet arbetades fram av mer än 100 länder, däribland USA, under långa och mödosamma förhandlingar. Protokollet bygger på den ramkonvention om klimatförändringar som antogs i anslutning FN-konferensen om hållbar utveckling i Rio de Janeiro 1992. Riokonventionen, som klimatkonventionen kallas, hade då i sin tur förberetts och förhandlats fram under många år.
USA har tillträtt Riokonventionen och därmed förbundit sig att arbeta med resten av världen för att minska koldioxidutsläp-pen, som är huvudorsaken till växthuseffekten och de miljöförändringar som vi nu dagligen får rapporter om. Men i sig själv innebär konventionen inga kvantitativa eller tidsbegränsade åtaganden från enskilda stater. Den innehåller bara icke-bindande allmänna målsättningar för att minska koldioxidutsläppen i världen. Under de senaste åren har förhandlingar därför pågått för att fastställa bindande åtaganden för industriländerna. Det var vid förhandlingar i Kyoto i Japan i slutet av 1997 som man lyckades komma fram till ett bindande protokoll som kunde komplettera och göra Riokonventionen effektfull. Även USA undertecknade protokollet.

Sammanlagt skulle industriländernas åtaganden enligt Kyotoprotokollet minska utsläppen av de miljöskadliga gaserna med 5,2 procent från 1990 års nivå. EU och USA skulle enligt protokollet på 20 år minska utsläppen med 8 respektive 7 procent jämfört med 1990 års nivåer. Om åtagandena inte följdes, skulle staterna kunna bli föremål för kännbara påföljder.
Under sin valkampanj gjorde sonen Bush visserligen klart att han för sin del inte gillade Kyotoprotokollet. Fast i EU och i Asien tog man väl ändå för givet att USA, som svarar för den största delen av världens koldioxidutsläpp, till slut skulle tillträda protokollet. Något annat bedömdes som orealistiskt.
Men Bush har alltså nu förklarat att det tänker USA inte göra, vilket föranlett upprörda och häftiga protester från ett uppenbart förundrat EU. Den regeringstrogna amerikanska tidskriften U.S. News framhöll den 9 april 2001 med illa dold förtjusning: ”Bush räcker lång näsa åt världen!”.

Frågan är varför Bush sade nej.
I och för sig skulle Kyotoprotokollet ha lagt ordentliga begränsningar i företagens frihet att släppa ut. Men dess regler utgår likväl från en kapitalistisk grundsyn som Bush knappast kan ha någon anledning att vara missnöjd med. Genom protokollet skulle man ha infört en möjlighet att köpa och sälja utsläppsrätter.
I slutet av förhandlingarna, några år in på 1990-talet, tog man nämligen in regler om ”flexibla mekanismer” i protokollet. Enligt dessa skall staterna kunna uppfylla de minskningar man åtagit sig att göra i utsläppen genom att i stället tillgodoräkna sig minskningar som sker i andra länder. Avsikten sägs vara att uppnå ”en nödvändig kostnadseffektivitet”. Man upprättar därför en global handel med utsläppsrätter, d.v.s. en möjlighet att överlåta en rätt till utsläpp. Företagen skall kunna köpa och sälja utsläppsrätter till varandra. Ett företag skall kunna sälja sin rätt att släppa ut koldioxid till ett annat företag som behöver det mer, en handel som skall kunna ske över gränserna.

I själva verket har amerikanska myndigheter sedan 1990 - alltså redan före Kyoto - varit inne på samma idé och tillåtit att företag får släppa ut otillåtna miljöskadliga gaser i USA bara de samtidigt garanterar att samma mängd av gaserna absorberas i en annan del av världen. Amerikanska företag köper numera regelbundet upp skog i andra länder, s.k. Ecolandprojekt. Samhälleligt ägd skog privatiseras, varefter den delas i småbitar och säljs till utländska företag. Ecolandprojekten ligger i tredje världen, som på detta sätt hålls fast i sin samhällsutveckling också tekniskt. Regnskogarna och världens andra stora skogar, t.ex. i Sibirien, får en allt större ekonomisk betydelse. Sedan en tid talas det för övrigt om det nya gröna CIA som använder sina spionsatelliter för att kartlägga andra länders skogsområden.

Sålunda betalade t.ex. det amerikanska bolaget Tenaska 1.000.000 dollar för en bit regnskog i Costa Rica. Tenaska har en kraftfabrik i den amerikanska delstaten Washington. Bolaget fick tillgodoräkna sig det uppköpta området i Costa Rica och kan därmed i stället fortsätta att släppa ut en viss mängd koldioxid från sin fabrik i Washington. Detta är billigare för Tenaska än om företaget skulle ha försett sin amerikanska fabrik med annars föreskriven reningsutrustning.

I Kyotoprotokollet kom industriländerna överens om en reglerad och global marknad för den kommersialisering av möjligheten till miljöförstöring som alltså redan hade vuxit fram på marknaden. Genom protokollet skulle handeln inte vara begränsad till amerikanska företag utan även t.ex. företag i EU skulle kunna köpa sig rätten till miljöförstöring och därmed konkurrera på samma villkor som de amerikanska. EU har därför kunnat förklara att man avser att inte skära ner sina egna utsläpp till den nivå som krävs enligt protokollet; i stället skall EU köpa de erforderliga antalet utsläppsrätter från Ryssland och resten av Östeuropa.

Protokollets sakliga innehåll och reglering var alltså knappast avgörande för USA:s beslut att säga nej.
Däremot var det säkert en bidragande orsak att Bush har så nära bindningar till storföretagen på olje- och kolmarknaden. Dessa motsätter sig naturligtvis bestämt varje steg i riktning mot begränsningar i utsläppen av koldioxid och har också investerat många miljoner i Bushs valkampanj som de förväntar sig utdelning för. De vill inte ha något internationellt avtal. Men samtidigt kommer fler och fler penningstarka företag som ser en enorm och profitabel ny marknad i möjligheten att handla i utsläppsrätter. Genom Kyotoprotokollet skulle det ju öppnas en hel världsmarknad för dem, och de gör nu gemensam sak med vissa miljöorganisationer för att förmå Bush att godkänna protokollet. Det fanns alltså i och för sig goda skäl för Bush att trots allt inte inta en alltför negativ inställning till protokollet. Och hans samvete mot sina bidragsgivare är lite lättare när han i årets amerikanska statsbudget investerar 2.000.000.000 dollar av amerikanska skattemedel i olje- och kolbranschen för att, som det heter, stärka utvecklingen av renare kolproduktion.

Det som var bestämmande för Bushs beslut att slopa Kyotoprotokollet var således nog inte heller hans kopplingar till dessa storföretag.
Det som till slut avgjorde beslutet var snarare ett annat och tyngre politiskt skäl: vikten att upprätthålla principen att USA inte längre behöver anse sig vara bundet av några internationella regler. För att kunna säkerställa sin dominerande ställning anser USA det vara nödvändigt att markera att man inte bryr sig om internationell rätt eller vilka konsekvenser ens agerande får för andra länder. Att man alltid har rätt att ensidigt riva upp internationella avtal, också dem som man ingick för bara några år sedan. Och rätt att kanske sedan gå in i avtalen igen, men bara när man själv vill det. Om ens handlande förefaller irrationellt, desto bättre. Makten är ju mer skräckinjagande när den är oberäknelig. Den Nya Världsordningen skall vara laglöshet och anarki.

Bush räckte just en lång näsa åt världen.
Och i detta fall var det särskilt angeläget för USA att ge världen en läxa och visa vem som ensam bestämmer nu för tiden.
För genom Kyotoprotokollet hade faktiskt i stort sett alla länder tillsammans blivit eniga om åtaganden som var nödvändiga för världens överlevnad. Det hade dessutom skett inom ramen för FN. FN hade sålunda kunnat visa att det är en effektiv organisation där man genom ett traditionellt mellanfolkligt samarbete kan lyckas i komplicerade frågor. Till detta kom att Kyotoprotokollet hade sin bakgrund i Riokonventionen, som var slutresultatet av ett internationellt miljöarbete som hade pågått under sjuttio- och åttiotalen. Konventionen fanns därmed i bakgrunden som en tyst påminnelse för alla om att det fanns en tid för inte så länge sedan då de styrande i USA inte ohindrat kunde bestämma en kapitalistisk utveckling för världen. Riokonventionen fick inte tillåtas bli effektiv genom Kyotoprotokollet. Båda måste demonstrativt kastas på historiens soptipp.
USA står ensamt för 25 procent av världens koldioxidutsläpp men har bara fyra procent av världens befolkning; mer än 20 ton koldioxid per invånare släpps ut varje år för uppvärmning och transporter (i Sverige är det 6 ton). De investeringar som görs i kärnkraft och alternativa energikällor är otillräckliga för att hindra växthuseffekten. Utan Kyotoprotokollet kommer världens koldioxidutsläpp att skena iväg. FN-beräkningar visar att omkring 2050 är koncentrationen av koldioxid i atmosfären den dubbla jämfört med före industrialiseringen om inget görs. Det är den nivå som enligt vetenskapen innebär en rent livsfarlig uppvärmning av atmosfären. Ett nytt Kyotoprotokoll kan antas ta många år att förhandla fram; det som USA nu har förkastat tog mer än 10 år och skulle enligt sina bestämmelser bli verkningsfullt först efter ytterligare ett tiotal år. Förhoppningsvis kommer de andra länderna gå vidare med protokollet, utan USA.

I den Nya Världsordningen finns inte bara de kastlösa. Grupper som slaver, irakier och palestinier, de fredlösa som står utanför Världssamfundet och får behandlas hur som helst av de andra.
Det finns också en högsta kast: de oberörbara, de som får uppträda precis som de själva vill och utan något ansvar gentemot andra. Det är precis detta budskap som den amerikanska eliten vill inskärpa när den vägrar godkänna Kyotoprotokollet.
DM

”Det måste vara vårt främsta mål att förhindra att en ny rival uppstår …Vi måste nu koncentrera vår strategi på att förekomma uppstigningen av varje potentiell konkurrent i global dimension … Vi måste på det ickemilitära området tillräckligt tillgodose de utvecklade industriländernas behov, för att avhålla dem ifrån att ifrågasätta vår ledande roll eller att försöka att omstörta den etablerade politiska och ekonomiska ordningen. Och slutligen måste vi bevara de mekanismer som avskräcker eventuella konkurrenter från att ens hoppas på en större regional eller global roll.”
Pentagon ledningsdokument

En spark mot miljön och hela världens framtid var den första handlingen för George W Bush efter tillträdet som USA:s 43:e president. Signalerna från Vita Huset talar om konfrontation och risken för en allvarlig försämring i det internationella klimatet. Henry Kissinger sade omissförståeligt vad denna politik handlar om:
“Globalisering är endast ett annat ord för USA:s dominans!”