FTAA

FTAA betyder Free Trade Area of the Americas (Amerikas frihandelsområde). Det är Washingtons svar på Berlins och Bryssels östutvidgning.

Genom avtalet om FTAA utvidgas NAFTA (frihandelsområdet mellan USA, Kanada och Mexico) till att omfatta båda amerikanska kontinenterna, alltså hela Nord- och Sydamerika. Avtalet, som skall börja gälla den 1 januari 2006, omfattar 35 länder. Kuba står ensamt utanför. Förhandlingarna om FTAA har pågått de senaste sex åren under stor hemlighet. Den amerikanska allmänheten känner knappast till det närmare innehållet i avtalet.
Liksom andra frihandelsavtal syftar FTAA till att minska storföretagens produktionskostnaderna. Detta sker genom att man sänker folkets levnadsstandard och samhällets miljöskydd. Detta åstadkoms i sin tur genom att man försvagar de nationalstater som annars med demokratiska medel hade kunnat kontrollera och begränsa företagens makt. Kapitalet skall kunna flyttas fritt över gränserna, till det land där det för tillfället kan ge mest vinst. Vidare skall kapitalet erbjudas nya produktionsmöjligheter. En väsentlig del av avtalet går sålunda ut på avreglering och privatisering av tidigare samhälleliga tjänster som hälsovård, utbildning och transporter, vilka alltså nu skall öppnas för marknaden - och då för en global marknad.

Det sägs att omkring 400.000 arbetstillfällen har försvunnit i USA sedan NAFTA trädde i kraft. Företagen flyttade produktionen till Mexiko där lönerna är avsevärt lägre än i USA. Fler än en miljon mexikaner arbetar för en lön som är lägre än den lagstadgade minimilönen på ungefär 35 kronor om dagen (om dagen, inte i timmen). Miljontals mexikanska arbetare har fallit från relativt god levnadsstandard ner i djupaste fattigdom.
Genom FTAA skulle de mexikanska arbetarna kastas ut i en konkurrens med arbetare som är än mer desperata, från t.ex. Haiti, Guatemala eller Brasilien. Och därmed skulle företagen i USA kunna sänka produktionskostnaderna än mer och klara sig lättare i konkurrensen med företag från EU och Japan.
”Sedan Sovjetunionens kollaps för tio år sedan har IMF och det internationella kapitalets övriga institutioner ökat sina aktiviteter enormt runt om i världen. Till exempel var 1990 bara 10 procent av tredje världens länder underkastade de strukturella anpassningsprogram som IMF upprättar för att gynna det internationella kapitalet. I år har siffran stigit till 80 procent. Sovjetunionens kollaps var en katastrof för tredje världen. Länder har nu ingen annanstans att vända sig än till IMF”, framhåller Brian Becker från International Action Center vid en konferens om FTAA som hölls i New York i april.
(www.iacenter.org)
DM