Psykiatrin stärker greppet över våra liv

I en artikelserie nu i Dagens Nyheter skrivs det om de långa köerna till barn- och ungdomspsykiatrin.
Socialminister Lars Engkvist lovar extra miljarder öronmärkta till denna för att korta vårdköerna. Samtidigt tycker han att det behövs satsningar för att t ex förstärka personalstyrkan i skolan.
Jag skulle velat att man mycket starkare prioriterat det sistnämnda. Jag tror inte att det är bra att satsa mera pengar på barn- och ungdomspsykiatrin. Enligt min åsikt vore det mycket viktigare att bekämpa orsakerna för att barnen mår psykiskt dåligt och satsa pengar på det, som t ex mer dagispersonal, lärare och skolkuratorer som har mindre klasser och tid och kraft att motverka mobbning, och andra åtgärder för att garantera en trygg uppväxtmiljö för barnen. Det skulle kunna förhindra att även en 7-åring behöver sig något lugnande för att inte skoltiden ska bli en plåga. Sådana åtgärder skulle kunna förhindra att köerna till psykiatrin växer.
Rått sagt är det bra om det finns så få psykiatriska avdelningar att lägga in barn och ungdom på som möjligt. Att gå till en psykolog ska inte vara så självklart, så att så många som möjligt håller sig borta från den typen av vård.
Nu stärker landstingen och kommunerna resurserna till psykiatrin. Jag ser en risk att de som fått en diagnos, t ex psykos, och sedan klassificeras som psykiskt funktionshindrade, överbehandlas. Mer och mer resurser sätts in från samhället (säkert med en god avsikt). Men det kan inte vara roligt att först äta mediciner mot psykosen, sedan gå till en psykolog och tala ut, du jobbar i kommunen dagliga verksamhet för psykiskt funktionshindrade, har en kommunal kontaktperson e t c…
Nu talas det om i direktiv från Socialstyrelsen att barn till psykiskt sjuka även de är i behov av stöd från samhället, genom t ex en samtalsgrupp på BUP, där de kan få prata om hur det är att ha en psykiskt sjuk förälder. Och hur ska denna familj må? Inte nog med att kanske mamma är manodepressiv, hennes barn måste nu också gå till BUP och få ett kontaktnät där man kan prata om hur det är med psykiska sjukdomar tillsammans med andra barn med liknade erfarenheter. Kanske känner sig mamma ännu mer utpekat som ett ”psykfall”?
Vad som är så viktigt att inte glömma är de otäcka övergrepp som skett på människor inlåsta på mentalsjukhus, ibland inspärrade på livstid. Psykiatrin är inte en vetenskap enbart av godo för att hjälpa folk. Det onda arvet finns kvar, och övergrepp inom psykiatrin sker fortfarande.
Det tycker jag är oroväckande när man nu tänker förstärka resurserna till psykiatrin. Stärk istället det sociala samhället som förhindrar att människorna får psykiska problem!
Annika El Mourabit Olsson
Upplands Väsby