Kohandel med en av EU:s ”friheter”

Kohandel med en av EU:s "friheter".

Östutvidgningen är ett av EU:s högexplosiva problem. Kapitalet och därmed medlemsstaternas regeringar är eniga i sin strävan att införliva kandidatländerna för att lättare komma åt deras naturrikedomar och billig arbetskraft på plats till politiska och ekonomiska villkor som dikteras i Bryssel. Problemet däremot är en del rättigheter och möjligheter som EU-medlemskapet innebär. Om omöjligheten att fortsätter med den nu praktiserade jordbrukspolitiken när Östeuropas kandidatländer med stora jordbrukssektorer ska bli EU-medlemmar har det redan sagts mycket. Men nu, när medlemskapet kommer närmare, gnisslar det också i en annan fråga i EU-maskineriet: Tyskland och Österrike vill förhindra att arbetskraft från Öst ska välla in på arbetsmarknaden i de egna länderna.
Den i alla EU-dokument fastslagna grundprincipen om fri rörlighet för kapital, varor, tjänster och arbetskraft över gränserna ska plötsligen inte längre gälla. De s k ”fyra friheterna” ska, i alla fall temporärt, reduceras till tre. Vilken av dess ”friheter”, som annars ständigt åberopas när det gäller att övertyga tveksamma invånare om EU:s förträfflighet, som ska offras, är lätt att räkna ut – det är människornas fria rörlighet.
Människorna i de s k Östländerna ska hålla sig hemma i sju år efter inträdet i unionen för att inte skapa problem på Västländernas arbetsmarknad. Den tyska och den österrikiska regeringen säger sig vara oroliga för att arbetare från Öst ska välla in och dämpa lönerna. Ett argument, som säkert klingar bestickande i många av deras medborgares öron, men som i realitet endast duger till att spela ut arbetare i olika länder mot varandra.

”Jag skulle definiera globalisering som friheten för min företagsgrupp att investera vad den vill när den vill, att producera vad den vill, att köpa och sälja var den vill och att stödja att det finns så lite arbetsrättsliga och samhälleliga restriktioner som möjligt.”
Percy Barnevik

Men med lite eftertanke borde man snart inse att det här rent och skär handlar om diskriminering. Ett första och andra klassens medlemskap i en och samma union. Ett skydd mot främlingar precis som Schengenavtalet ska skydda EU-länderna mot flyktingar och ovälkomna invandrare från tredje världen! Man släpper in endast dem som ”EU” – d v s kapitalet – har nytta av.
Det är typiskt att kravet kommer från just Tyskland, som stiftat lagar på sin arbetsmarknad där invånare i f d DDR för exakt samma arbete ofta sida vid sida med jobbkamrater från väst erhåller 20 procent (efter DDR:s anslutning t o m 40 procent) lägre lön. Denna lönepolitik gynnar inte de ”etablerade” arbetarna utan endast arbetsköparna, och skapar dessutom splittring bland de arbetande, också detta till gagn för arbetsköparna.
Tyskland och Österrike kräver nu att diskrimineringen av EU-kandidatländerna, som får betala med naturrikedomar, billig arbetskraft och raserad arbetsrätt enligt EU:s krav, ska skrivas in i inträdesvillkoren till rikemansklubben EU. Västliga företag får gärna flytta produktionen från Väst till Öst och utnyttja arbetskraften till billigaste pris i sina hemländer, för då är det dessa som tvingas bära de sociala konsekvenserna av utsugningen, samtidigt som de västliga ländernas arbetare betalar med ökad arbetslöshet och lönepress.
Vi kommunister har aldrig sett exporten av arbetskraft över regioner och gränser som något positivt, utan tvärtom har det skapat och skapar det hänsynslöst utnyttjande av arbetarklassen. Och det har inte blivit bättre med EU:s ”frihet” för arbetskraftsomflyttning, även om EU-inpiskarna gärna framställer det som lyckliga solskens- och äventyrsresor. De nuvarande reglerna inom EU har på intet sätt inneburit något hinder för dumping av löner och sociala villkor, utan i stället spätt på arbetarnas rättslöshet.
LO-tidningen rapporterade nyligen att svart arbetskraft är ett stort problem också i den tyska byggnadsindustrin. Arbetsköparna utnyttjar billig arbetskraft och gör den t o m gratis genom att strax före löneutbetalningen ringa anonymt till polisen och anmäla att det finns illegala arbetare. Polisen slår till och utvisar arbetarna innan de har fåttsina löner.
Vi ser också i Sverige att svartarbete breder ut sig, och det inte bara med utländsk arbetskraft. Särskilt utbrett är detta inom hotell- och restaurangbranschen.
EU:s s k fria arbetsmarknads och dess avregleringar, nedläggningar och utflaggningar av företag tvingar allt fler arbetare att söka utkomst bortom hem och familj med växande sociala problem som följd. Denna utveckling är inbyggd i och utgör en viktig beståndsdel av EU-tanken. Människorna förvandlas till vilken vara som helst, i dag behövt och i morgon slängd. Arbetskraft och varor ”just in time” och ”just på rätt plats” för att driva upp aktiekurserna, det är en grundprincip inom EU och hela den globaliserade imperialismen. Avfolkning och utslagning av hela regioner å ena sidan och socialt kaos på andra håll där produktionen för tillfället koncentreras, tomma hus på en landsända och skriande bostadsbrist på en annan – i dag kräver kapitalet att människorna flyttar dit, där för tillfället arbetet organiseras. Tydligt illustreras denna trend av Ericsson, som i snabb takt öppnar och stänger fabriker i Sverige, Irland och på andra ställen i världen. Man sparka de som utgör högsta kostnad, sen kan en del av den för företaget nyttiga arbetskraften flyttar med dit där lönerna är lägre och det sociala nätet obefintligt. På det viset blir människorna allt mera rotlösa och definitivt inte i stånd att organisera sig till motvärn mot företagets diktat.
Men dessa cyniska krav, som ställer vinstmaximering över alla mänskliga normer, är inga naturlagar. De kan bekämpas.
Den ökade press som människorna utsätts för genom imperiaismens globalisering, som EU är en del av, kan mötas genom en stark fackföreningsrörelse i nationell och internationell samverkan.
EU-kommissionens förslag om sju årsdiskriminering av Östeuropas arbetare ska nu Sverige som EU-ordförandeland förhandla fram med kandidatländernas regeringar.
Dessa sitter i knipan: å ena sidan vill de till nästan varje pris komma med i rikemansklubben EU, å andra sidan förstår de förstås konsekvensen för arbetslösheten och dess sociala följder och är därför starkt negativa till förslaget.
Men Göran Persson tror sig sitta inne med ett starkt kort i förhandlingarna: De motsträviga länderna kan enligt honom köpas med att de får en frist när det gäller att uppfylla EU-reglerna för miljö- och hälsovård.
Vad Persson säger är: Om ni accepterar hinder för era medborgare att söka jobb inom EU, så kan EU-toppen acceptera att ni inte genomför de förbättringar av hälsovård och livsmiljö, som demokratiska krafter i EU-länderna har tillkämpat sig som EU-norm.
Kohandeln är lika grov som enkel. Den betalas i alla led av folket och ger oavkortad vinst till kapitalet.
Mot denna inställning måste bl a den svenska fackföreningsrörelsen gå till storms. Vi får inte tillåta att arbetare förvandlas till spelbrickor och folkets levnadsvillkor blir bytesobjekt i kapitalets jakt efter växande vinster.
Den europeiska socialdemokratin har accepterat rollen som garant för att en odemokratisk och monopolistisk politik verkställs på kapitalets beställning.
Därförbör alla fackliga medlemmar i eget intresse och i solidaritetens intresse avvisa LO-ledningens propå om kampanj för att ge SAP fler medlemmar. Att socialdemokratin förlorat tiotusentals avsina medlemmar har ju sin förklaring just i dess arbetarfientliga politik. Istället borde facket starta en kampanj för att återta förlorad mark på arbetsrättens område och för att utveckla solidaritet mellan de arbetande i världens länder.
Rolf Hagel