Från Västkusten
- LITE NYTT

På ett tiotal år har världen förändrats mycket. Fattigdomen runt om i världen ökar. Krigen är fler än under tidigare årtionden. Kapitalets och reaktionens krafter kan härja fritt.
Företagens vinster räknas inte längre i miljoner utan i miljarder även i vårt land. Detta medan samhället centralt, regionalt och lokalt inte har medel till självklara insatser. Med en så kallad vänsterregering känns detta svårt långt ned i hjärterötterna.

Konstiga reformer
Reformer genom politiska beslut har tidigare förknippats med förbättringar för de arbetande – kortare arbetstider, barnbidrag, pensioner etc. (reform enligt uppslagsböcker = förändringar till det bättre).
Men nu kallas det reformer när beslut fattas, som bara gynnar samhällets toppskikt och stora företag.
Det pratas också ofta om att vi får EU-bidrag inte minst till kommunerna. Men man glömmer att nämna hur mycket vi betalar och hur lite vi får igen och den styrning som följer med s k EU-bidrag.
Sätten att dölja vad som sker bakom vad som synes ske är många och luriga. Jag anser att mina påståenden rimmar väl med vad jag ska berätta om ”min” region och stad.

Jippon allt vanligare
För att försöka visa att det görs någonting blir det allt vanligare med jippo-betonade verksamheter istället för bättre åldringsvård, heltidsjobb i kommunen istället för påtvingad deltid, lägre avgifter för särskilt boende, barnomsorg till alla osv.
Städerna Uddevalla, Trollhättan, Vänersborg och Lysekil benämns som Fyrstad, utifrån gemensamma projekt syftande till att bli industricentra med fler jobb i regionen.

Projekt byter namn
Den 31 december år 2000 upphörde två sådana EU-projekt: ”Företagsstart Fyrstad och Företagsutveckling Fyrstad”. Den 1 Januari 2001 startade ett nytt projekt kallat ”Näringsliv i Fyrstad”. De fyra städernas politiker hade enats om, att bli en ledande teknik- och industriregion i Europa. Kommunerna har lobbyister vid EU-förvaltningen och i USA. I USA hoppas man kunna ragga företag i IT-branschen. (Fyrstads beslutsfattare har tydligen inte märkt att IT-branschen går allt sämre).
Det tidigare tvååriga EU-projekten har inte gett något märkbart resultat. Arbetslösheten är fortfarande stor. I Uddevalla cirka 10 procent vid varje redovisning och i exempelvis Dalsland som ingår i regionen är arbetslösheten 15 till 20 procent i vissa områden. Men man försöker lura allmänheten med att tala mycket om nya EU-projekt.

Egna Jippon
Men kommunen hittar också på nya jippon. Inte minst i Uddevalla. Ett av de sämsta jag observerat är ”Hälsotramparna”. Åtta Uddevallabor (fyra män och fyra kvinnor) har fått kvittera ut varsin fyrväxlad, röd damcykel, cykeldator, hjälm och regnställ. Dessa åtta har skrivit under kontrakt, att de under nio månader skall cykla till och från jobben vid minst 80 procent av tiden.
Projektet är kommunens men även vägverket deltar bl a med anställd placerad i Uddevalla stadshus. Genom att cykla till jobbat ska man förbättra sin egen hälsa men också förbättra miljön i Uddevalla. (Avstånden till jobben är inte särskilt långa).
Genom att inte ta bilen till jobbet ska miljön i Uddevalla förbättras. Samtidigt som kommunens ansvariga politiker- från höger till vänster- avser att tillåta stor försämring av luftmiljön i Uddevallas centrala delar genom att låta luftförorenande företag lokalisera sig på den allra sämsta platsen i kommunen ur luftmiljösynpunkt.
Det är självklart inget fel att människor cyklar till jobben. Men jag har svårt att förstå vad kommunen har för nytta av att låta åtta personer kontraktcykla.

Uppmuntra med gratisskor!
Jag funderar på att tillskriva kommunstyrelsen och föreslå följande: Jag och många andra Uddevallabor som inte har eller har haft bil utan gått till jobbet (eller cyklat) i tiotals år kunde väl få en liten uppmuntran för våra bidrag till Folkhälsan och Uddevallas miljö.
Lämplig sådan uppmuntran kan vara ett par fina ”gåskor” och kanske en bra halkbrodd – att sätta på skon när kommunen inte har råd att sköta trottoaren och gångvägar utan det blir ishalka.

Anmälan om diskriminering
I förra numret av Riktpunkt hade jag funderingar om att skicka ett ex. Av tidningen Riktpunkt till diskriminerings ombudsmannen. Orsaken till min fundering var, att styrelsen för regionen sjukvård skall upplåta två sjukhus för ledoperationer av norska medborgare. Samtidigt har vi som bor här en väntetid på kanske två år. (Jag har absolut inget ”mot” norrmän – jag har själv ett barnbarn som bor i Norge, men jag tycker nog att de inte ska gå före oss i kön).
Nu har jag fattat mitt beslut. Jag har tillskrivit diskriminerings ombudsman Margareta Wadstein och skickat med kopior av eget meddelande från ortopediska kliniken i Uddevalla och artiklar ur Bohusläningen. Jag har hemställt att han ska pröva frågan om diskriminering och eventuellt vidta erforderliga åtgärder.
Olof Nilsson