Tony Blairs regering förbereder en masslakt av “miljontals djur” enligt The Independent (den 25 mars 2001). Men Nick Brown, Blairs jordbruksminister, säger att det inte finns någon möjlighet att börja vaccinera mot mul- och klövsjukan, eftersom en vaccinering skulle sätta stopp för den brittiska köttexporten, vilken är värd nästan 600 miljoner pund (8,4 miljarder kronor) per år.
Samtidigt rapporterar The Guardan att Blair-regeringens egna exerter redan
för tre år sedan varnade för att rester från matserveringar
på flygplan och i restauranger och skolor inte bör användas
som foder för djur, eftersom det skulle innebära en stor risk för
spridningen av både BSE (galna-ko sjukan) och mul- och klövsjukan.
Experternas råd avvisades av regeringen med hänvisning till att kostnaden
för alternativt foder skulle ha blivit för hög. Det finns ingen
anledning att tro att någon annan EU-regering har reagerat annorlunda.
The Guardian har tidigare rapporterat att en huvudorsak till spridningen av
mul- och klövsjukan i Storbritannien är den “rationalisering”
av slakteriindustrin som har pågått sedan ungefär 1989. “Rationalisering”
är det moderna uttrycket för åtgärder som vidtas när
vinstnivån i en industri är för låg.
Antalet slakthus i Storbritannien har minskat med 70 procent, medan antalet
djur som slaktas varje månad nästan har tredubblats. Ett enda slakteri
i sydöstra London tar emot djur från mer än 600 gårdar,
många av dem i Skottland eller Nordirland. Risken för smitta har
naturligtvis blivit mycket stor.
Även användningen av kadavermjöl i djurfoder över hela EU
har länge motiverats med vinstkrav, eftersom mjölet sänker böndernas
kostnader. I sammanhanget bör nämnas att Europa enligt expertis i
Storbritannien kommer att drabbas av en epidemi av BSE. Det är inte det
absoluta antalet rapporterade fall som är intressant utan den takt i vilken
ökningen sker. Och ökningen är logaritmisk.
Rationalisering och centralisering av Europas matindustri i vinstens namn har
pågått sedan många år, men bara få av kommentatorerna
i Sverige och andra länder kan eller vill dra slutsatsen att de djursjukdomar
som idag plågar Europa endast är det mest dramatiska symptomet från
ett system som i grund och botten är vansinnigt och ohållbart.
Till exempel rapporterade The Guardian 1998 att EU:s kostnad för förvaringen
av jordbruksöverskottet var 45 miljarder pund (ungefär 630 miljarder
kronor) per år. FN:s årliga rapport visar att ungefär 800 miljoner
människor (16 procent av världens befolkning) går till sängs
hungrig varje natt och att ungefär 30 miljoner dör av svält varje
år. Men EU kan inte skänka bort köttberget, smörberget
eller mjölksjön, eftersom det i så fall skulle pressa ner priserna
för jordbruksprodukter på världsmarknaden.
Endast de fattiga saknar mat
Åtskilliga undersökningar av den internationella kapitalistiska matindustrin
har visat att det endast är de människor som saknar pengar som lider
av matbrist. Ty det finns gott om mat på vår planet.
I World hunger: Twelve Myths (Grove Press, New York, 1998) av F. M. Lappe, J.
Collins och P. Rosset konstateras att det idag produceras mer mat per invånare
än någonsin förr. Dagens jordbruksproduktion räcker till
för att ge varje människa i världen en daglig tilldelning av
2,15 kg mat - ungefär 1,15 kg spannmål, bönor och nötter,
500 g kött, mjölk och ägg och 500 g frukt och grönsaker.
Problemet är att det finns för många människor som saknar
pengar för att köpa mat eller saknar mark och resurser.
Rosset, som är chef för Food First Institutet i Oakland i Kalifornien,
påstår att “ett av det största problemen för världens
jordbrukare idag är överproduktionen, vilket leder till låga
priser för bönderna”. Problemet löses i USA och i EU genom
subventioner och förstörelse av överflödiga jordbruksprodukter.
Samtidigt säger Världsbanken, Internationella valutafonden IMF och
Världshandelsorganisationen WTO att man bör ge “marknadskrafterna”
mer utrymme om man vill åstadkomma en rättvisare fördelning
av maten.
Det är bara det att marknadskrafterna redan kontrollerar den övervägande
delen av den internationella handeln med jordbruksprodukter. Förhållandevis
okända bolag som Cargill, Continental och Archer Daniels Midland svarar
redan för ungefär 85 procent av vetehandeln. Genom att bolagen har
ett strypgrepp på distributionssystemet kan de t ex köpa vete i Indien
för 60-100 dollar per ton och sälja det för 230-240 dollar på
den internationella marknaden. Situationen är den samma när det gäller
majs, kaffe, ris, bananer osv.
Dessutom har marknadskrafterna haft en minst sagt skadlig effekt på jordbrukssektorn
i de fattiga länderna. När u-länderna lånar pengar av Världsbanken
eller IMF måste de acceptera vissa villkor, precis som vilken låntagare
som helst. De kapitalägare som ger krediter vill få tillbaka pengarna
med ränta.
Detta leder till en snedvridning av ekonomin när ett u-land blir skuldsatt.
IMF brukar kräva att de offentliga utgifterna måste reduceras, vilket
har stora konsekvenser för den allmänna hälsovården och
utbildningen. Infrastrukturen måste utvecklas för att gynna utländska
investerare. Lönerna måste sänkas eller får åtminstone
inte öka. Regeringen får inte ge subventioner för att säkra
låga priser på mat. Eventuella restriktioner på import måste
tas bort, ty Västmakterna kräver “liberalisering”, alltså
den inhemska marknaden måste öppnas till fördel för företag
i USA och EU. Jordbrukssystemet måste inriktas på export av ett
begränsat antal produkter som kan användas i i-ländernas matfabriker
eller säljas direkt i butikerna.
Priserna för dessa produkter bestäms naturligtvis inte av u-landet
utan av de stora bolag som kontrollerar världshandeln. Och eftersom huvuddelen
av landets jordbruksproduktion exporteras finns det inte tillräcklig kvar
för dess egen befolkning. För att få tag i mat måste landet
importera från USA eller EU. Till priser som i regel säljaren bestämmer.
Organisationen Corporate Watch i USA har rapporterat om detta skoningslösa
system: “Fler och fler basprodukter måste importeras som en följd
av liberaliseringen av handeln och inriktningen på export av jordbruksprodukter.
Devalveringen av lokala valutor, borttagningen av matsubventioner och ett stopp
för löneökningar har lett till att matpriserna ‘internationaliseras’
på en nivå som är utom räckhåll för folket.
I t ex Mozambique har matpriserna stigit med 400-600 procent.”
Frömarknaden monopoliseras
Samtidigt som västerländska bolag strävar efter kontroll av matmarknaden
och jordbrukspolitiken i u-länderna, har monopolkapitalet riktat in sig
på grunden för all mänsklig utveckling, nämligen frön.
Det har skett en frenetisk sammanslagning inom den agrokemiska sektorn under
de senaste 15 åren. Praktisk taget hela den internationella frömarknaden
kontrolleras nu av fem bolag: Monsanto/DuPont/Pioneer (USA), Astra-Zeneca (Sverige/Storbritannien),
Novartis (Schweiz) och Aventis (Tyskland/Frankrike).
Dessa bolag kontrollerar 75 procent av frömarknaden för grönsaker,
hälften av marknaden för sojabönor och mer än 60 procent
av frömarknaden för majs, enligt Peter Rosset. Med stöd från
WTO försöker de få patent på sina frön och på
andra jordbruksprodukter. Med hjälp från IMF försöker de
påverka jordbrukspolitiken i enskilda länder i syfte att öka
försäljningen av sina patenterade produkter.
Dessa inkluderar genmanipulerade arter som är anpassade till storskalig
jordbruk och monokultivering, d v s odling av endast en växttyp.
Monokultivering utarmar jorden och kräver större och större mängder
av konstgödsel, som framställs och säljs av precis samma bolag
som säljer fröna.
Vissa genmanipulerade arter har tagits fram för att kunna motstå
olika typer av bekämpningsmedel. Dessa medel produceras naturligtvis av
samma bolag som utvecklar de genmanipulerade arterna. Enligt många agronomer
är en storskalig användning av dessa bekämpningsmedel ett allvarligt
hot, eftersom den innebär förorening av mark, vatten och fisk, de
få proteinkällor som finns för folk i fattiga länder.
Det kanske största hotet med omstruktureringen av världens jordbruk
är förlusten av vad som kallas den biologiska mångfalden. Under
miljontals år har växt- och djurarter utvecklats så att det
finns många varianter inom samma art. Detta är en fördel för
människan, ty om en variant skulle slås ut av en sjukdom kan vi odla
andra varianter.
Men om vi bara har ett fåtal eller rent av en enda variant så blir
hela jordbrukssystemet oerhört sårbart. Om vi dessutom använder
nyutvecklade varianter som kräver enorma mängder av kemisk gödsel,
kan marken bli allvarligt skadad. I vissa länder som Indonesien och Indien,
där storföretagen har lyckats driva omstruktureringen av jordbruket
långt, har man redan erfarit betydande negativa konsekvenser.
Business Week har rapporterat om bönderna i Indien som har tvingats använda
så mycket konstgödsel att sex procent av deras mark redan är
utarmad och obrukbar. Peter Rosset berättar att samma utveckling kan ses
i Kina, Myanmar, Filippinerna, Thailand, Pakistan och Sri Lanka.
Problem olösbara under kapitalismen
Det är uppenbart att det kapitalistiska jordbruket har skapat problem som
utgör ett hot mot majoriteten av världens befolkning. Och i det långa
loppet mot mänsklighetens existens.
Det är dags för Europas bönder och konsumenter att inse att dessa
problem inte kan lösas inom ramen för ett system som drivs av vinstkravet.
P C