Den fria marknadsekonomin i globali-seringens tidevarv konkret: Ericsson sparkar
2 600 anställda i Kumla och Linköping och många tusen underleve-rantörer
ut i arbetslöshet eller en osäker framtid.
Media slår några dagar hårt på trumman: Sveriges stolthet,
industrins flaggskepp i kris! Vems fel är det? Ramqvists eller Hellströms,
ordförande-VD-paret som just fördubblat sina löner till sammanlagt
över 30 miljoner kronor? Drevet går mot de två, anklagelser
riktas mot fel design för mobiltelefoner och för långsamma reaktioner
mot marknadens krav. Direktörerna pekar på konjunkturfallet och beslutar
åtgärdspaket, d v s utförsäljning av vissa enheter
och därmed sparken för tusentals arbetare och skövlingen av hela
kommuner och regioner.
Enligt logiken som marknadens diktatur skapat, steg genast Ericssons aktiekurs
på börsen, samtidigt som aktiemarknaden manade på om behovet
av ytterligare sparåtgärder för att bemästra ”krisen”.
”Krisen”? Ericsson gjorde förra året en rekordvinst på
nästan 30 miljarder kronor, medan mobiltelefonsektorn, som står för
en femtedel av den totala produktionen, gick back med 16 miljarder. Den förlustbringande
delen av verksamheten överlåtes till andra företag, företrädesvis
i något eller några låglöneländer. Med jättevarslet
i Linköping och Kumla och en engelsk fabrik nu och förmodligen ytterligare
neddragningar framöver vill Ericsson återställa ”marknadens
förtroende” och visa sin ”handlingskraft”.
När det råder överproduktion på ett område till
följd av kapitalismens anarkiska profitjak, som i detta fall med mobiltelefoner,
sjunker aktierna, och då finns det enligt kapitalismens regler bara en
sak för att rädda aktiekurserna: man sopar bort en ”kostnadsfaktor”
– arbetskraften. Det globaliserade kapitalet kräver allt mer och snabbare
profit, därför snurrar också konjunkturkarusselen allt fortare.
Att företaget nu offrar de anställda, som skapat stora värden
åt Ericsson genom åren och trott att de arbetat på ett säkert
företag och som utgick ifrån att det också hade ett socialt
ansvar, skulle kunna sammanfattas med vistexten: ”Sådan är kapitalismen
…”
De kraven som samhället, stat och kommuner och inte minst facket som ett
första omedelbara steg måste ställa, inte bara på Ericsson
utan hela den svenska storindustrin, är att dessa omgående genom
skatter måste fondera ekonomiska resurser för att anställda
garanteras arbete och framtidschanser i en tid då kapitalet har släppts
fritt att flytta över länder och kontinenter utan socialt ansvar.
Därmed sagt att det inte få vara tal om skattelättnader för
storföre-tagen, utan tvärtom, betydligt hår-dare pålagor
för att leva upp till de mest grund-läggande sociala kraven man måste
ställa.
De stora aktie-ägarna kommer säkert ur denna s k kris med stärkt
ekonomi. För de små däremot blir förlusten kännbar.
De som ger sig in i handel med aktier måste veta att det finns stora risker
med att spekulera, någon måste förlora för att andra ska
vinna. Men efter att regeringen har tvingat större delen av svenska folket
att bli aktiehandlare på grund av det nya s k premiepensionssystemet,
faller också ansvaret för dessa aktieförluster på staten.
Naturligtvis råder det ingen tvivel om att för stunden nödvändiga
åtgärder som skattekrav på kapitalet endast kan utgöra
en lindring av de värsta problemen, men ingen lösning. Principiellt
gäller att så stora företag som Ericsson med enorm betydelse
för hela samhället inte får ägas av enskilda intressen.
Så länge Ericsson och andra stora företag styrs av kortsiktiga
aktiekurser och vinstprognoser i en vass global konkurrens blir deras makt över
samhället förödande.
Därför är samhällets makt över Ericsson och andra storföretag
och en demokratisk planering av produktion och ekonomi det enda hållbara
alternativet.
Rolf Hagel
”Kapitalet har avsky för frånvaron av profit eller mycket liten
profit liksom naturen för tomrum. Med tillräckligt profit blir kapitalet
djärvt. 10 proc. sÄkra, och man kan använda det överallt.
20 proc.,och det blir livaktigt. 50 proc., positivt våghalsigt. För
100 proc. Trampar det alla mänskliga lagar under fötterna. 300 proc.,
och det existerar ingen förbrytelse, som det ej riskerar, ej ens galgen.
Om tumult och strid bringa profit, främjar det bäggedera.”
Fotnot av T.J. Dunning: ”Trades-Unions and Strikes. London 1860 i Karl
Marx. Kapitalet, Stockholm, Tidens Förlag 1930, Första delen, s 718