Svensk trupp har numera som främ sta uppgift att upprätthålla
”fred” och ”stabilitet” genom att ingripa i andra länder
vid ”regionala och lokala konflikter, auktoritära regimer, sönderfallande
stater och bristande samhällskontroll”. De militära insatserna
skall kunna göras även i strid med folkrätten. ”Det går
inte att utesluta att det kan uppkomma situationer där FN:s säkerhetsråd
är låst på grund av ett veto eller hot om sådant. Grova
kränkningar av de mänskliga rättigheterna kan då leda till
militära ingripanden från det internationella samfundet.” Även
i sådana insatser skall svenska soldater ingå. (Citaten ur regeringens
proposition om det nya försvaret, läs Riktpunkt nr 5/2000)
Det var den största militärpolitiska omdaningen i modern tid.
Nu under våren kommer i rask följd de kompletterande åtgärderna.
Utredningen om försvarets materielförsörjning (SOU 2001:21) föreslår
i februari att regeringen skall bli mer aktiv att stötta export av svenskt
krigsmateriel. Tidigare var det svensk försvarsindustri som skulle förse
försvaret med vapen. Men nu är det säkerhetspolitiska läget
annorlunda. Sverige har även bytt försvarspolitisk inriktning, påminner
utredaren vid Försvarsdepartementet Göran Franzén, och ”internationell
krishantering” är en av försvarets huvuduppgifter med operationer
tillsammans med andra länder. Då är det naturligt att samarbetet
även omfattar försvarsmateriel, är hans slutsats.
Och Personalförsörjningsutredningen
(SOU 2001:23) föreslår i februari att svenska yrkesofficerare skall
vara skyldiga att tjänstgöra i internationella insatser. Framtidens
officerare måste räkna med att delta i militära strider utomlands.
En av försvarets huvuduppgifter är att delta i internationella insatser,
såväl ”fredsbevarande” som ”fredsframtvingande”
operationer. Utredaren, generaldirektör Peder Törnvall, hänvisar
till att detta är en kärnpunkt i det nya försvaret och därmed
blir ”utlandstjänstgöring” en ”naturlig del” i
arbetet för en officerare som anställs i framtiden. Visserligen är
87 procent av alla officerare mot tvång och ”frivillighet är
bäst”, men samtidigt ”måste verksamheten säkras”.
Törnvall hänvisar också till att det har varit svårt att
rekrytera frivillig personal till insatsstyrkan i Kosovo. Hans bedömning
är att det kommer att behövas ungefär dubbelt så många
svenska officerare i utlandstjänst i framtiden.
Riksdagen skall i mars besluta att
Sverige skall ingå ett internationellt avtal om åtgärder för
att underlätta den pågående omstruktureringen av den europeiska
försvarsindustrin. Avtalet skall ingås mellan Frankrike, Italien,
Spanien, Storbritannien, Sverige och Tyskland. En livskraftig europeisk industri
kan ”också utveckla den transatlantiska länken”, tillägger
regeringen. Avtalet innebär att länderna får en gemensam försvarsindustri,
varvid ländernas exportkontroll av militär materiel begränsas!
Vidare beslutade riksdagen i mars att godkänna att regeringen skickade
ytterligare svensk trupp till Balkan. Svenska KFOR-soldater skall under NATO-befäl
kunna delta i ”fredsstyrkan” i Kosovo med insatser även utanför
provinsen, d v s in i ”säkerhetszonen” kring Kosovo
men också inne i Makedonien. Det är angeläget att svenska soldater
kan delta i den ”fredsfrämjande verksamhet” som KFOR kan komma
att bedriva även utanför Kosovos gräns.
Fast med Försvarsberedningens nya
förslag, som också kom i mars, hade riksdagen över huvud taget
inte behövt ”störas” (Gränsöverskridande sårbarhet
- gemensam säkerhet, Ds 2001:14). Enligt beredningens förslag skall
regeringen i framtiden inte ens behöva något godkännande från
riksdagen i sådana fall. Försvarsberedningen föreslår
nämligen att regeringen skall kunna skicka svenska väpnade styrkor
utomlands på ”fredsbevarande uppgifter” utan att riksdag behöver
godkänna det.
Beredningen betonar behovet av att förbättra Sveriges förmåga
att snabbt kunna medverka i en ”fredsbevarande” internationell insats.
Riksdagen och regeringen har redan tidigare uttalat att svensk militär
skall kunna sättas in med en månads varsel. Beredningen anser att
de senaste årens snabba utveckling av ”EU:s krishanteringsförmåga
med dess krav på att snabbt kunna finnas på plats i ett konfliktområde”
bör leda till att lagstiftningen ändras så att regeringen får
rätt att utan riksdagens hörande ställa en väpnad styrka
till förfogande för ”fredsbevarande verksamhet” utomlands
när EU har beslutat om det. Enligt beredningen får EU inte stå
maktlöst inför ”kriser i Europa eller dess närhet”.
”Globaliseringen fortsätter att öka det ömsesidiga beroendet
mellan folk och länder. Genom den spridning av demokrati som har skett
det senaste decenniet underlättas etablerandet av gemensamma värdegrunder.
Ekonomi och handel väger allt tyngre i relationerna mellan världens
länder och har fått ökad säkerhetspolitisk betydelse. Det
ömsesidiga beroendet är i grunden positivt för fred och stabilitet,
men rymmer också en ny gemensam sårbarhet.”(Ds 2001:14).
Som Bertolt Brecht konstaterade: När ledarna börjar tala om fred,
då vet vanligt folk att kriget är på väg.
DM