EU:s goda namn och rykte

EU:s domstol avkunnade den 6 mars 2001 en dom som kan innebära en stor fara för den politiska samhällskritiken i Sverige och resten av Europa.

Bernard Connolly tjänstgjorde som chef i EU-kommissionen och var ansvarig där för monetära frågor. Under en tjänstledighet från kommissionen skrev han boken The Rotten Heart of Europe - the Dirty War for Europe’s Money (Europas ruttna hjärta - det smutsiga kriget om Europas pengar). I boken tar han från ett borgerligt perspektiv upp en rad faror med den monetära integrationen och menar att det inte finns någon ekonomisk grund för EMU. När han kom tillbaka i tjänst 1996 avskedades han omedelbart av kommissionen. EU-domstolen i Luxemburg har nu slagit fast att kommissionen hade rätt att avskeda Connolly.
Den avgörande frågan i målet var om kommissionen hade rätt att begränsa Connollys yttrandefrihet genom att avskeda honom på grund av hans kritiska åsikter om EMU.
Yttrandefriheten skyddas inte av någon särskild EU-lagstiftning men av 1950 års konvention om mänskliga rättigheter. Konventionen har arbetats fram utanför EU, i Europarådet, och tolkas egentligen av en annan domstol, Domstolen för mänskliga rättigheter i Strasbourg. Men EU-domstolen har tidigare sagt att konventionen ger uttryck för vissa allmänna principer och att den skall anses gälla även i EU. EU-domstolen fick därför bedöma om kommissionens beslut att avskeda Connolly stred mot Europarådets konvention.
Enligt artikel 10.1 i konventionen har var och en yttrandefrihet. Denna rätt innefattar åsiktsfrihet och frihet att sprida uppgifter och tankar utan att någon offentlig myndighet får hindra det.
Rätten till yttrandefrihet är naturligtvis inte absolut och undantagslös. Men den får inte begränsas hur som helst. Inskränkningarna måste vara nödvändiga i ett demokratiskt samhälle och de måste dessutom tillgodose vissa i konventionen särskilt angivna ändamål.
I artikel 10.2 räknas de ändamål upp som kan motivera att yttrandefriheten inskränks: statens säkerhet, den territoriella integriteten, den allmänna säkerheten, förebyggande av oordning eller brott, skyddande av hälsa och moral eller av annans goda namn och rykte, förhindrande av att förtroliga underrättelser sprids och upprätthållande av domstolars auktoritet och opartiskhet. För att yttrandefriheten skall få begränsas måste det alltså vara nödvändigt av något av de skäl som anges i artikel 10.2. Annars är det aldrig tillåtet.
Connolly hade inte gjort något brottsligt. I hans bok fanns inga hemligheter. Han kunde inte beskyllas för att ha spridit ”förtroliga underrättelser”, vilket alltså är ett av de ändamål i artikel 10.2 som kan motivera att yttrandefriheten begränsas. Boken innehöll bara hans åsikter om och kritik mot EMU. Inte heller kunde man denna gång gärna hänvisa till ”statens säkerhet” eller ”den allmänna säkerheten”, vilket tidigare har använts för att försvara bl.a. yrkesförbudet i Tyskland.
Det hade kanske varit bättre om EU-domstolen hade tagit sig ur problemet så som Domstolen för mänskliga rättigheter i Strasbourg gjort förr när den inte kunnat hitta ett tillåtet skäl i artikel 10.2 att begränsa en anställds yttrandefrihet. Den kunde ha hänvisat till att det egentligen inte var en fråga om en inskränkning i yttrandefriheten utan bara om ”en arbetstagares allmänna lojalitetsplikt mot sin arbetsgivare” och att avskedandet bara ”följde av lojalitetsplikten enligt anställningsavtalet”. Om EU-domstolen ville hade den mycket väl kunnat ta sig ur dilemmat med en sådan juridiserande dribbling.
Men EU-domstolen ville i stället ta tillfället i akt och slå fast en ny princip. Det riktigt allvarliga är det skäl som EU-domstolen sålunda åberopade för att rättfärdiga avskedandet. Domstolen ansåg att avskedandet var nödvändigt för att skydda EU:s ”goda namn och rykte”. Därmed gjorde den en omvälvande tolkning av konventionen.
EU-domstolen ansåg att Connollys bok ”aggressiv, förnedrande och oförskämd”, särskilt med tanke på att författaren menade att EMU var ett hot mot ”demokrati, frihet och fred”. För att skydda ”EU:s goda namn och rykte” var det därför enligt domstolen motiverat att avskeda författaren och inskränka yttrandefriheten.
Skyddet för ”annans goda namn och rykte”, som EU-domstolen hänvisade till, anges visserligen i artikel 10.2 som ett av de ändamål som kan berättiga att yttrandefriheten inskränks. Men denna inskränkning är inte avsedd att tillämpas på det sätt som domstolen gjorde.
Inskränkningen för ”annans goda namn och rykte” tar nämligen helt klart sikte på skydd mot förtal och ärekränkning. Inget annat. Syftet med den är bara att staten skall kunna begränsa yttrandefriheten så att enskilda människors personliga integritet och privata förhållanden kan skyddas. Det är en självklar och nödvändig inskränkning. Men till skillnad från människor har myndigheter, internationella organisationer, företag och andra juridiska personer ingen ”personlig integritet”. Och begränsningar i yttrandefriheten när det gäller åsikter om juridiska personer borde alltså inte kunna begränsas med hänvisning till dessas ”goda namn och rykte”.
Tidigare har auktoritära regimer försökt försvara odemokratiska inskränkningar i medborgarnas frihet till kritik just med intresset att skydda ”regimens goda namn och rykte”. Men Domstolen för mänskliga rättigheter har alltid avvisat det argumentet.
Så har det varit fram till EU-domstolens dom kom i Connolly-målet.
När EU-domstolen nu ger juridiska personer ett skydd mot ”förtal och ärekränkning”, då öppnar den helt medvetet dörren för långtgående begränsningar av samhällsdebatten.
I den mån en politisk samhällskritik skadar internationella organisationers eller företags ”goda namn och rykte” skall den kunna förbjudas i det Nya Europa.
DM