Livet i Chiles är, trots att man vill presentera sig som demokratisk
land, kantad av vad militärer eller brutala ekonomiska faktorer dikterar.
Militärens s k heder är viktigare än människoliv; kapitalets
vinster sätts över arbetarnas rättigheter att bli behandlade
som människor, att få läkarhjälp, medicin eller arbete;
räntan är viktigare än befolkningens behov av bostäder,
hälsa och skolor; upprustningen av den polisiära och militära
förtryckarapparater är viktigare än själva befolknings säkerhet;
de stora jordägarnas tvivelaktiga rätt till jorden ställs över
Mapuchefolkes (etnisk grupp i södra Chile, som har inga rättigheter
) som är den rättmätiga ägaren till joren i de södra
provinserna .
Inför denna bakgrund är det inte konstigt att det finns personer i
regeringen som t.ex. inrikesminister José Miguel Insulza som öppet
uppmanar folket att låta bli att anmäla fall av militärens tortyr,
misshandel och mord under diktaturtiden till de ansvariga domstolarna. Med inrikesministerns
inställning visar regeringen hur man verkligen tänker när det
gäller att göra rent bord med militären. Det öppna försvaret
av de som borde ställs inför rätten för sina kriminella
handlingar under militärdiktaturen gör att Chiles folket visar sin
besvikelse gentemot La Concertación - den sittande koalitionsregeringen.
När president Ricardo Lagos tillträde sitt ämbete som Chiles
president, var det en folkmassa som skrek ut sin jubel och samtidigt ett starkt
rop att öppna vägen för rättegång och straff till
de skyldiga militärerna.
Nu praktiserar presidenten och regeringen den raka motsatsen: istället
för att representera folket som valt dem, försvarar de öppet
militärerna .En officerare t ex, som var anklagad för mord på
fackets ordförande Tucapel Jimenez; bjöd presidenten på besök
till La Moneda, regeringssätet i Santiago. Detta kan endast tolkas som
presidenten öppna stöd till militären.
Just nu följer man i Chile med stor upp
märksamhet fallet av en hög militär från
flygvapnet som anklagas för tortyr och mord på en 14:årig pojke.
Generalen Hernán Gabrielli var militärkuppen 1973 som löjtnant
placerad på flygbasen Cerro Moreno i Antofagasta. Det finns vittnen, bl
a en f d officer i flygvapnet, som kan intyga hans brutala metoder mot folk
som var anhängare till Unidad Popular, Allendes koalitionen som regerade
i Chile fram till 1973. Vittnen såg honom slå brutalt mot en politisk
fånge, Eugenio Ruiz Tagle Orrego. Vittnesbörden om tortyren och sedan
arkebuseringen av denne fånge har åter väckt starka känslor
i Chile.
Naturligtvis har Gabrielli försvarat sig genom att åberopa Ley de
Seguridad del Estado - Statens Säkerhetslag - för att gardera sig
i ifall domstolarna vill dra honom inför rätta. Denna lag ger militärerna
skydd gentemot civila och de kan på så sätt undvika att hamna
i rätten.
Gabrielli har också åberopat den militära hedern som blev,
enligt hans berättelse, kränkt när han blev anklagad för
tortyr. Gabrielli är inte ensam om att åberopa militär heder;
alla de andra militärerna använder samma argument när det finns
risk att de hamnar i domstol.
Men vad är egentligen heder? Är
det något som bara finns till för
militärer?.Heder definieras i olika lexikon som moralisk egenskap som varje
person har om denne respekterar lagen , sina medmänniskor, mm.
Militärerna som torterar, som överskrider lagen, som mördar folk,
som agerar med våld, som våldtar kvinnor eller som dödar barn,
har inte någon heder alls, det är mycket enkelt. För att kunna
åberopa hedern måste man anpassa sig till landets grundlag, respektera
människorna osv. hur kan de då ha fräckheten att åberopa
denna egenskap ?
Den chilenska militären har , efter allt vad den har gjort i kuppen, förlorat
hedern, om den nu någon gång hade de det. Istället för
att skrika och offentlig försvara sin obefintliga heder, skulle många
militärer sättas i fängelse, det naturlig stället för
kriminella. Alla andra lösningar är bara ett sätt att kringgå
lagen för att gömma brotten.
Medan militärerna kan åberopa Statens Säkerhetslag, har de politiska
fångarna som finns i Chile inte någon möjlighet alls att försvara
sig. De får ingen opartisk rättegång. Jag har tidigare i Riktpunkt
uppmärksammat kvinnor som är fängslade för sina politiska
åsikter och verksamhet mot Juntan. Alla dessa kvinnor har allvarliga hälsoproblem,
men de har inte den minsta chans att bli behandlade på något sjukhus.
Som exempel kan vi nämna María Cristina San Juan Avila, Oriana Alcayaga
Zepeda och Marcela Rodríguez Valdivieso.
María Cristina har varit svårt sjuk sedan 17 år, men med
bra behandling skulle hon kunnat vara frisk. Just nu går hon till en psykiatrisk
behandling eftersom hon har försökt att ta sitt liv. Under fyra år
levde hon häktad på ett sjukhus i ett rum 2 x 3 meter area.
Oriana blev tillfångatagen den 21 Oktober 1993. Efter sju år av
processer i militärdomstolen dömdes hon till 21 år fängelse,
och militäråklagaren vill straffa henne ännu mer, nu på
livstid.
Marcela Rodríguez, 43 år, lider av 75procentig invaliditet p.g.a.
en kula som hon fick i ryggen. Hon har kämpat hårt för att bl,
men den chilenska rättvisan nekar henne denna möjlighet. Hon väntar
på att något civiliserat land vill ge henne visum för att kunna
lämna det chilenska helvete.
Den 8:e mars firade man i hela världen den internationella kvinnodagen.
Även i Sverige talades offentligt mycket om mänskliga rättigheter
och kvinnornas rättigheter. Jag vill uppmana kvinnoorgani-sationerna att
visa sin solidaritet gentemot sina systrar som sitter inspärrade i chilenska
fängelser.
Jag har nyligen besökt Chile under två månader och är
tvungen att konstatera att ingenting är sig likt. Chile idag ser ut som
många andra länder som imperialismen håller i sitt hårda
grepp. Fackliga aktiviteter finns knappast kvar. I själva verket är
nästan all verksamhet paralyserad, antingen genom militärens effektiva
förtryck mot folket, eller den passiviteten som sprids av de socialistiskt/socialdemokratiska
krafter som en gång i tiden sade sig vilja ha socialism, men som idag
agerar i motsatt riktning genom att försvara systemet och bromsa och bekämpa
facklig verksamhet. Chiles LO är totalt passiv och antingen kan inte eller
vill de inte uppmana folket att kämpa för sina fackliga rättigheter.
I tidigare artiklar har jag berättat om svenskt ägda ABB i Santiago,
vars verksamhet mot facket ät ganska destruktiv, så att ABB-ledningen
har lyckat satt krossat facket. Ännu idag har inte de arbetarna som blev
av med sina jobb fått någon rättvisa. Om någon arbetare
från ABB läser detta, skulle jag vara tacksam om denna information
fördes vidare till facket på svenska ABB.
En annan aspekt som är ganska tyd lig i det ”moderna” Chile är
att alla, eller nästan alla, lever och köper varor med plastpengar,
dvs med kontokortet, kort sagt på lån. Denna fälla medför
att varorna som kostar ett visst pris idag, har ett mycket högre när
varan slutligen är betalt. Kapitalismen plundrar arbetarna inte bara med
låga löner och social orättvisor, utan tvingar också folket
att skuldsätta sig allt mer. Mars är i Chile den månad som spökar
mest, eftersom föräldrarna måste köpa en lång lista
av skolmaterial, som böcker, uniformer, skor, osv men pengarna räcker
för många inte till. Därför hamnar de i kontokortsfällan,
de enda sättet att köpa de obligatoriska skolvarorna som eleverna
behöver för att kunna läsa och studera på de allmänna
skolor som finns i landet.
Och för de arbetslösa i Chile - ca 500 000 - finns inga rättigheter
alls, inte heller någon A-kassa. Bara den som har pengar har rätt
till bra bostäder, till ett fungerande hälsosystem och bra skolor.
För vanligt folk finns bara en sak: fattigdom, desperation, orättvisor.
Fattigdomen i Chile är sprid till de allra minsta hörnen, detta trots
att regeringen och propagandan från olika officiella håll visar
en bild där det står att i Chile är den latinamerikanska tigern,
en lyckad ekonomi. Men denna lyckade ekonomi gagnar inte arbetarna, utan till
dem som stödde diktaturen och blev ännu rikare. Den chilenska modellen
är naturligtvis ingalunda unik, utan det är en del av den globala
ekonomiska politiken som kapitalismen för i hela världen.
Samtidigt som de arbetslösa, fattiga och andra människor har det ekonomiskt
svårt , har arbetsgivarna och industriägarna en skuld till staten
på 4 miljarder dollar i obetalda skatter. Om president Lagos ville inkassera
denna enorma summa, skulle arbetslösa få jobb, arbetarna skulle få
bättre arbetsvillkor, skolor, sjukhus, dagis, osv. Men verkligheten visar
ett maktsystem som bara vill behaga kapitalet och kapitalisterna.
LUCHO