Vilka är de som USA valde till sina vänner och allierade på
Balkan? Vad är det för ”starka demokratiska krafter” som
värnar om humanistiska och mänskliga rättigheter? Mycket har
vi fått höra och läsa sen tidigare och nu har turen kommit till
Makedonien. Om man skall tro Sveriges radios korrespondent, Kjell Albin Abrahamsson
och mer och mer också TV:s korrespondenter, så är de som befinner
sig i bergen över Tetovo albanska ”partisaner” som slåss
för sin frihet och sina rättigheter. Abrahamsson berättar inget
om deras bakgrund, inget om varifrån deras vapen kommer, ännu mindre
att t o m Makedoniens NATO vänliga premiärminister Georgijevski,
liksom landets president kallar dessa ”partisaner” för terrorister
och direkt anklagar NATO och USA för ”partisanernas” framfart.
T o m Nato/EU-skurken Solana kallade terroristerna i början av
det nya kriget vid deras rätta namn. Men inte en enda svensk tidning, radio
eller TV orkar säga som det är.
För att inse vad dessa terrorister går för, räcker en blick
på deras ledargarnityr. Bakom det albanska ledarskapet för västra
Makedonien finns Fazli Veliu, Kadri Veseli och Emrush Dxemajli.
Den förste, Veliu, en gammal emigrant, är född i Kicevo (1 april
1945), i västra Makedonien, och bodde i Emenbruch (Schweiz). I början
av 1999 har Veliu organiserat paramilitära formationer för Kosovo
och Metohija och västra Makedonien. Tyska polisen arresterade honom föra
året i Karlsruhe, där han var åtalad för att ha organiserat
attentat i Makedonien. Men de tyska myndigheterna friade honom och han återvände
till Luzern, varifrån han leder väpnade aktioner i Makedonien.
Kadri Veseli, med krigsnamnet ”Lili”, föddes 31 mars 1967 och
var en tid ”informationsminister” i Hashim Thacis ”UCK-regering”.
Han anses vara förbindelseofficer mellan UCK och terroristerna i Makedonien.
Emrush Dxemajli, krigsnamn ”Computer”, är född i Serbien.
Han är en av de första UCK-”kommendanter” i Kosovo och Metohija.
Från Schweiz, där han bodde, organiserade han terroristiska grupper
för västra Makedonien. För närvarande bor Dzemajli i Tirana
(Albanien) och är förbindelseofficer mellan Albanien och terroristerna
i Makedonien.
Alltså, inget improviserande, allting är noggrant planerat. Och
varifrån kommer pengarna för sådana aktiviteter?
Finansieringen garanterar Hajdin Sejdia, president för Isag Trading AG
i Zürich med filialer i London, Paris, Amman, Tirana och Pristina (Kosmet).
Sejdia är den starkaste albanske affärsmannen i utlandet och kontrollerar
alla spelplatser och hotell i Albanien. Han är nära vän med Fatos
Nano, Ibrahim Rugova och Bill Clinton. Sejdia har bildat stiftelsen ”Iliria”
och leder en bank i Bilbao i Spanien.
Schweiz är sen många år tillbaka huvudbasen för millitanta
albaners terroristiska aktioner i Serbien och nu i Makedonien. Nämnda figurer
är bara ett urval av många fler som i åratal har verkat nästan
fritt i västvärlden. Pengar från narkotikahandeln tvättas
i legala firmor eller banker som ägs av albaner och som nu används
i detta smutsiga krig. D L
Ingen fred på Balkan. Stereotyper lever vidare. Antigen som ”krutdurk” eller som ”balkansk håla”, där allt ljus släktes för länge sen. Allting sänks till den slutliga definitionen: ”Det är Balkan, min herre!”
Man blir bara trött på att vara primitiv, vilde, våldsman,
mördare, krigare, buse… Det skjuts nästan ständigt på
Balkan. Det är sant, numera, sedan den Nya Världsordningen har segrat
och Västvärlden lyckats att med hjälp av nationalistiska grupper
slå sönder den Jugoslaviska Federationen, vilken i alla fall levt
tillsammans i över 40 år.
Jugoslavien ligger centralt på den vackra Balkanhalvön som alla vill
ha, på ett mycket avgränsat men otroligt viktigt geopolitiskt område.
Vapenproducenter, krigshundar och deras allierade, fredsskapare och deras motståndare,
banker och andra profitörer, demokrater och ”demokrater” –
försöker grabba åt sig så mycket som möjligt. På
Balkan finns en svag civilisationens vindpust, men också en tung, förstörande
atavism och chauvinistisk revanschism, det är sant. Det finns många
nya stater och gamla idéer, för många ideologier till naken
fattigdom och allmänt elände.
Geopolitiskt grundade målsättningar förenklas ibland till floskler:
”Där korsades ofta stormakters intressen”.
Stormakterna slösar ingen kraft
Detta är sant även om bilden 1999 verkade vara en annan, då
stormakter gemensamt anföll Serbien. Stormakterna ämnar inte slösa
kraft och energi i inbördeskrig som ligger utanför deras intressesfär.
Deras stora engagemang i Balkans öde, både före krigen på
1990-talet och framför allt i och med konflikten kring Kosovo och bombkriget
mot Serbien talar för att EU och USA har ett vitalt intresse att få
makt över området.
Därför räcker nationalismen och chauvinismen inte som orsak för
våld och krig. Kanske till en liten del. Den viktigaste orsaken utgör
ändå imperialismen, maktens omåttliga girighet efter nya marknader,
billig arbetskraft, rika och billiga råvaror, nya och ännu större
inkomster –det vi idag kallar för globalisering. I grunden inget nytt.
Inget nytt på Balkan heller. Balkan är den kortaste, enda lönsamma
vägen till Mellanöstern och vidare till Fjärranöst. Till
oljan, pipeline och därmed pengar. Sedan Sovjetunionen krossats ligger
de rika oljefynden vid Kaspiska havet inom räckhåll för de stora
monopolen i Väst. Krigen mellan Balkans folk är ett pris som väger
lätt för dem när det gäller att öppna vägen dit.
Även Balkan-halvön själv, särskilt Jugoslavien, är
rik på många fina, sällsynta mineraler (guld, silver, koppar,
kvicksilver, zink, volfram, bly, kol o. d.) vattenkraft och billig men kunnig
arbetskraft.
Omskakande historiska
För att man skall förstå striderna på och omkring Balkan
måste man gå tillbaka i historien. Hunner och avarer försökte
inta området. Romarna försökte. Belgrad, dåvarande Singidunum,
var romersk stad. Osmaniska imperiet ockuperade halvön i fem århundraden.
Fem sekler då man exploaterade, rånade och plundrade området
på dess rikedomar. Dåvarande stormakten Ryssland försökte
vinna terräng på Balkan och manipulerade med befolkningen. Samma
gjorde övriga stormakter. När serber, bulgarer, greker och andra reste
sig mot det turkiska imperiet, var stormakterna där på ett ögonblick
och spelade sina intressekort med första och andra balkankrigen som resultat.
Första världskriget kom inte för att man dödade en österrikisk
prins i Sarajevo, utan för att den tyske imperialismen behövde krig
för att utvidga sin ”Lebensraum”, men behövde en bra anledning.
Österrike skulle fixa en anledning och tvingades därför att ställa
ultimatum till Serbien, ett ultimatum som inget land skulle kunnat acceptera.
Annars – krig. Och det blev krig. Serbien var ett allierat land men behandlades
som pest av sina vänner.
Vissa kejsardömen försvann, andra, nya länder uppstod. Bland
dem Jugoslavien.
Imperialismens hunger omättlig
Men imperialismens hunger är omättlig. Tyskland startade krig igen,
den här gången under Hitlers ledning, krävde revansch och återigen
”Lebensraum”, kompassen visade ”nach Ost”. Bland dem som
var i vägen för den tyska imperialismens världsherravälde
fanns igen – Balkan. Det handlade om kapitalistisk konkurrens, för
i vems händer fanns alla stora gruvor i Jugoslavien och i övriga balkanländer?
Vem hade de stora koncessioner i dessa länder? Tyskland, England och andra.
Inte balkanfolken själv.
Stormakterna Tyskland, England, Frankrike och USA krigade mot varandra för
profitens skull, av konkurrensskäl.. Med andra folk som insats. Som alltid.
Ännu en gång försvann ett stort Rike, men imperialismens hunger
var kvar, om inte större, och dess gamla ideologi förkläddes
med nya ord. Kalla kriget, demokrati mot kommunismen, frihet mot socialismens
förtryck, kapitalismen som garant för mänskliga rättigheter!
FFTiden var mogen för nya grep när Muren föll och USA seglade
upp som enda stormakten. Allt primitivare kapitalhunger tog nya skepnader och
Balkan var på nytt skådeplatsen för storfinansens, stormaktsimperialismens
spel. Ryssland var överspelat och ganska neutraliserat, andra europeiska
länder fogades snällt i USA:s led. Västländer var införlivade
sen länge i krigsalliansen NATO, för säkerhetsskull även
i EU (ekonomiskt, militärt och ideologiskt) och vägen var öppen,
det saknades igen bara en bra anledning. Men den var inte svår att iscensätta.
Federationen Jugoslavien var en stark stat med en stor, aktad roll i den alliansfria
rörelsen, med en stark armé och stark ledning. Därför
skulle man först skapa ekonomiska förutsättningar för senare
fysisk nedbrytning. Det lyckades och nästa fas påbörjades: att
skapa lydstater med lydiga ledningar. Följden blev att Jugoslavien återigen
plågades av krigsbranden Bara Serb. Rep.Jugoslavien var en hårt
nöt med Milosevic som president. Ultimatum var det beprövade medlet.
USA ställde i Rambouillet ett ultimatum som inget land skulle kunnat acceptera,
i god tro att inte heller Milosevic kan acceptera att NATO skulle i det närmaste
ockupera landet. Annars – krig. Igen var storfinansen, terrorism och kriminalitet
i en salig symbios. Knarkpengar - prostitution – demokrati – frihet
– mänskliga rättigheter - Världsbanken – EU –
NATO – USA – ”alliansfria” Sverige – alla var på
samma uppdrag.
För sin smutsiga taktik hade krigsalliansen byggt upp en ny allierad som
man hittat i södra serbiska provinsen Kosovo och Metohija: albaner. De
förklarades med hjälp av medier som ”rättslösa, trakasserade,
förföljda, terroriserade” av landets legala myndigheter. Presidenten
blev ”krigsförbrytare”. Västliga demokratier började
pumpa vapen och annat till albanska organisationer som drömmer om ett Storalbanien.
CIA, SAS och andra frihetsälskande organisationer tränade och utbildade
blivande albanska ”frihetskämpar” i UCK för kamp mot myndigheter
och terror mot den serbiska befolkningen. ”Försvaret av albanernas
rättigheter” gav sedan Nato den sökta anledningen till krig.
Krig med gamla metoder
Och det blev krig. Ett fegt krig. Liksom Hitler gav Clinton ingen krigsförklaring
utan anföll med sina bombplan från 10 000 meters höjd.
Jugoslavien, främst Serbien, förstördes och landet bombades tillbaka
50 år i tiden. Men slaget var inte vunnet. Milosevic och därmed Jugoslavien
var inte besegrade.
Gamla metoder som lyckats tidigare sattes åter i gång. Marknaden
var öppen – pengarna fattades inte och pengahungriga stackare stod
i kö: både utomlands och i Jugoslavien. USA/NATO/EU sparade inga
medel eller pengar. Grannländer köptes, den s k ”demokratiska
oppositionen” i Jugoslavien köptes, inte minst med löftet om
fred om bara Milosevic offrades, i Belgrad iscensattes en kupp och lydiga krafter
fördes med våld till makten.
Andra forna jugoslaviska republiker var redan väl dresserade och bundna
till NATO, precis som omkringliggande grannländer, med militärt hot
och ekonomiska löften.
Besvärliga allierade
Men, historien upprepas ofta utan att historiens brottslingar lär sig läxan.
Gårdagens vänner behöver inte nödvändigtvis vara dagens
kompisar. De kan ha egna intressen. Monstret UCK, som Nato skapade har en egen
vilja – upprättandet av ett Storalbanien, underförstått
krossandet av alla Balkanstater med större albansk befolkningsandel. I
Rambouillet kunde USA ännu styra sin lilla bundsförvant, eftersom
UCK behövde Natos krig, men därefter blev de albanska ”frihetskämparna”
allt mer svårstyrda. UCK-terrorn mot serber i Kosovo ursäktades inför
västländernas opinion med serbernas tidigare övergrepp, det svaldes
av många.
Men hur skall man plötsligt förklara att den forne allierade, ”frihetskämparna”
det var synd om, i dag börjar kriga i ett annat land? Plötsligen står
Kfor inför uppgiften att vända sig mot sina egna vapen i opålitliga
händer, som använder sig av en primitiv blodshämndsideologi och
struntar i internationella lagar, precis som deras västliga gudfäder?
Nato bombade Jugoslavien för att komma in i landet. Därefter sade man att man ville skapa fred. Fred blev kaos, sponsrat av storfinansen, stormakter och 50 000 soldater. Kriminaliteten bara växte med NATO:s och KFOR:s aktiva medverkan. Prostitutionen servar soldaters, FN:s och övriga civilpersonalens behov – jobbet styrs av albaner. Den albanska narkotikamaffian delar vinster med amerikaner och andra i den nya politiska geggan i Natos Kosovo och Metohija.
Drängen har gjort sitt
Söder om Kosmet ligger Makedonien, ett land som länge hoppades kunna
undvika blodsutgjutelse. Efter Jugoslaviens sönderfall visade den makedoniska
regeringen den största kooperativa viljan mot de mäktiga utländska
makterna som i dag behärskar Europa och världen. Det fanns inte ett
enda krav som den makedoniska regeringen var sen att uppfylla. När amerikanerna
ville bygga upp en av världens största militärbasen i Krivolak,
gav regeringen efter och möjliggjorde att Natosoldater bredde ut sig med
alla möjliga immuniteter. De fick t o m privilegiet att köra
ihjäl en makedonisk minister utan att ställas till ansvar inför
landets domstol. Regeringen tillät också Nato att anfalla Jugoslavien
ifrån Makedonien.
Krigsbörjan i Makedonien inleder en ny etapp i stereotypen ”balkansk krutdurk”. Plötsligt blir Grekland och Bulgarien intresserade av närmare relationer till Makedonien, även om Albaniens premiärminister Ilir Meta fördömde alla ”svårare former av albansk extremism”. Om Makedonien skulle förlora sin västra del, är frågan om landet över huvud taget skulle kunna bestå. En våldsam albansk expansion österut kan inte hålla Bulgarien lugnt, och även norra delen av Grekland är redan projekterad som en viktig del av Storalbanien.
Tom retorik från Nato och EU
Hur belönades Makedonien av Nato och EU för sin inställsamhet
och lydnad, nu när landet plötsligt står på randen till
inbördeskrig och upplösning? Med handtvätt, tom retorik och svek.
Makedonien lämnades åt sig själv, att försvara sig hur
det bäst kan, med en låtsas-armé, en bankrutt ekonomi och
en antimakedonisk regering.
Alltså, inte ens största lydnad mot de utländska herrarna garanterar
deras vänskap. Det är en läxa även för den nya, proamerikanska
regimen i Belgrad, som tror att det går att rädda landets integritet
om man uppfyller varje önskan från utlandet.
De albanska terrorister, välbeväpnade och utbildade av sina allierade, tränger in i Makedonien från Kosmet och förökar sig med sina lokala landsmän, för att sen kräva ”förhandlingar” med landets centrala myndighet. De är inte naiva utan väl utbildade även i propagandan. Deras aktion utvecklas i två riktninga, som tidigare med framgång använts i Kosovo och Metohija: dels söker de etnisk rensning i delar där de har majoritet, dels kräver de ett multietniskt samhälle där de fortvarande är i minoritet. I början är det bara tal om legitima rättigheter som ett universitet i Tetovo. Kravet avslutas med väpnat uppror. När UCK fick en säker bas i Kosovo och Metohija, gick de vidare och öppnade nya fronter. Man kan förutse, att nästa front blir Montenegro, där president Djukanovic, med hjälp av albanska röster, ämnar separera från Jugoslavien.
Till dess är målet i Makedonien uppnått – elden är tänd, makedoniska albaner lierar sig med sina kosovoalbanska UCK-bröder och landet går mot en definitiv delning. För att underlätta detta använder västliga medier samma, beprövade taktik som tidigare i Jugoslavien och kör dagligen med bilder av barn med rinnande tårar, gamla gråtande kvinnor på flykt, som planmässigt flytas av UCK innan strider börjar, kallar terrorister för ”frihetskämpar”, gerillan” och till och med för ”partisaner”. Allt i strävan att vinna hemmaopinionen. I rapporter delas Makedonien i en slavisk del och en ickeslavisk. ”Armén består endast av slaviska soldater” o.s.v.
Europeiska politiker (EU/NATO), bland dom mest aktiva Anna Lindh i Sveriges
stolta ordföranderoll, kräver från den makedoniska regeringen
större rättigheter för albaner: albanska språket, fler
albaner i armén, polisen och tullen o.s.v. Med andra ord, albaner är
förtryckta. Europeiska demokratier däremot förtrycker inte sina
minoriteter. (I Spanien värvas basker till militär- och polistjänst,
i Korsika likaså, liksom i Nordirland värvar britter IRA-medlemmar
till polis- och militärtjänstgöring och i Turkiet är halva
armén sammansatt av kurder…)
Och Nato-ledningen ”varnar” redan Makedoniens regering för att
använda för mycket våld mot terroristerna.
***
Nej, balkankatastrofens logik grundas inte på några tragiska mellanstatliga
slumphändelser. Men USA:s och EU:s intressen är inte i samklang, de
dikteras mer och mer av konkurrenskamp. Deras allians prövas ständigt.
På Balkan finns omkring två miljoner soldater och deras insats beror
inte på någon vis planering utan på krigs- och finansdiktat.
Många människor, främst de drabbade, men även miljontals
utanför, hoppades att det inte skulle bli ett nytt krig. Men kriget är
redan faktum. Dödens fanatism kombinerad med storpolitiska och ekonomiska
intressenrullar på, och slutet är ännu långt borta. Makedonien
är på väg att försvinna, precis som det Socialistiska Jugoslavien
försvann. Nya små, svaga, lydstater bildas på löpande
band för att tjäna sina nya herrar och göra allt dom behagar.
Men, även i de nya ”demokratiska” stater kommer befolkningar
att tröttna på bossarnas manipuleringar och börjar längta
efter ”gamla goda tider” då dom levde i en annan trygghet, utan
krig och elände, en del kanske fattigare – men lyckligare.
Det senaste valet i Moldavien, där kommunisterna vann, är ett sådant
tecken. Det kommer fler, var så säkra!
Dusan Lazarevic