Jamie Shea måste man minnas. Det var han som vi såg varje dag
i TV, varje dag under 78 bombdagar 1999. Grabben som bräckte alla –
Göbbels, Münchhausen och sig själv.
Som Natos talesman förförde och manipulerade han världens medier
med ett polerat budskap och en charmigt opolerad engelsk proletär-accent.
Nästan ett år senare var Shea inbjuden att tala till en grupp europeiska
företagsledare under rubriken ”Att sälja en konflikt – den
slutliga PR-utmaningen” – skrev Dagens Nyheter.
Och Shea, van att snacka, snackade mycket, faktiskt för mycket. Vad han
inte visste, skrev DN, var att det satt en journalist i publiken som inom några
dagar skulle referera talet i en schweizisk tidning.
Brottslingar och lögnare älskar inte sällan rampljuset, att skryta
och imponera på omgivningen. Det är det som är grejen, som ger
tillfredsställelse.
Shea snackade om att ”målet var att vinna den allmänna opinionen,
vilket inte var enkelt när NATO kränkte en stats suveränitet”.
”Alla Natos misstag, bombningar av tåg och flyktingkolonner, hotade
den allmänna opinionens stöd till NATO, men TV-bilderna av flyktingar
var en fungerande motvikt”.
Shea medgav också att kriget var en tvålopera, men underströk
att publiken älskar ett drama med bra roller, vilket var precis vad han
försökte servera.
Vissa dagar var det paus i bombningarna, inte för att de var trötta,
utan för att det t ex var dåligt väder. Sådana dagar var
ännu större utmaning för Münchhausen: de dagliga sammandragningarna
med pressen skulle hållas som vanligt, intresset skulle hållas på
topp.
Jamie Shea jämförde detta med uppgiften att kommentera en ”cricketmatch
som tar paus för en regnskur – kommentatorn måste hålla
spänningen uppe trots att ingenting händer på spelplanen”.
På händelselösa dagar kunde han till exempel organisera ett
besök av Hillary Clinton och Cherie Blair i ett flyktingläger –
för att hålla intresset uppe i medierna, skrev DN.
Enligt DN, NATO, USA och Persson –vann NATO kriget. Det var precis det
som även Shea sa i avslutningen inför lunchen:
- Men, vi vann inte med 5-0, bara med 4-2.
Det gör ingenting, sade Jamie Shea.
Slutresultatet är vad som räknas. Misstagen är snabbt glömda.
Låt oss inte glömma!
D L