Det känns som att vara dömd till att vara jourhavande ilsken skribent
i den här kolumnen.
Ibland vet man inte om man skall skratta eller gråta – och ni får
själva besluta om ni skall skratta, gråta eller vara förbannade.
Vår kronprinsessa har liknande problem, ty livet är ingen dans på
rosor. Det är nämligen ett mycket svårt arbete hon har. Att
vara kronprinsessa är ansträngande, jobbigt och komplicerat. Särskilt
när man är hemma och inte på vift i New York, med den ena eller
andra killen, från diskotek till diskotek…
Hur jobbigt ett sådant liv är, berättade Viktoria i TV, och
för att illustrera det mindes hon när pappa och mamma kom hem från
jobbet – trötta och kraftlösa. Ur led är tiden …
Mona Sahlin …, nej, inte hon igen! Jo då, fast den här gången
handlar det inte om kreditkort, inte heller om Estonia. Denna gång stiftar
Mona lagar. Det tror hon i alla fall.
I Rapport (8/3, kl. 19.30) var det ett inslag med vice näringsministern
Mona Sahlin angående kvinnornas deltidsarbete. Där sa Mona att hon
stiftar lagar. Nu undrar jag, vad har vi för ministrar, vet de inte att
det är Sveriges riksdag som stiftar lagar? Men, å andra sidan vet
Mona, liksom flera andra ministrar många gånger tidigare, inte vad
vi ”vanliga” människor vet och måste veta och respektera.
Ja, ur led är förnuftet…
Calle, ack den Calle! En gång var han statsminister, sen oppositionsledare,
sen given internationell karriärist och sen – blev det bara en tumme.
Först var han kritisk mot USA (om Bosnien), sen sålde han sin själ
till djävulen i Vita Huset och allt gick åt fanders. Ansiktet, ryktet,
karriären, betydelsen, både i Sverige och i utlandet. Nu är
Calle ingenting, fast någonting åtminstone i Afrika. Calle Bildt
tycker om pengar och säljer sig till högstbjudande. Alltid. Fast,
han tror att han är nåt, något viktigt och därför
pratar han alltid i storpolitiska termer. Ni vet, det där om utveckling,
välstånd, ekonomi, globalisering… Han säljer sin själ
gärna till stora och starka eller rika och mäktiga, sak samma, det
viktigaste är att man är nåt eller rik. Det är inget fel
att jobba med olja, alla behöver pengar, men han medverkar till plundring
av ett land, ett folk, till folkrensning genom en regim som parasiterar på
sitt folk med hjälp av utländsk kapital. Det är i och för
sig inget speciellt i dagens värld, men Calle uttalar sig i medierna, sin
vana trogen. Och då spottar han stora grodor: medan han ömmar för
mänskliga rättigheter i Kosovo och Metohija – i Sudan ömmar
han för kapitalet. Kapitalet, säger Calle, kapitalet garanterar landets
utveckling och folkets välstånd. Kapitalet är bra för Sudan
och han, Carl Bildt, FN:s sändebud i Kosovo och Metohija, ”har rent
samvete” och med sitt rena samvetet ”kan jag säga att jag gör
en bra insats i Sudan”.
Sudanesiska folket måste dyrka Calle och Lundin Oil.
Och folken på Balkan, och i Sverige för den delen, borde fundera,
om inte Calle egentligen menar samma sak i båda länder. För
honom handlar det helt enkelt om kapitalets framfart när han talar om ”mänskliga
rättigheter.
Har ni märkt att alla TV-kanaler regelbundet pratar om aktier, börsen,
Nasdaq och allt vad de heter? Märkte ni när det började? Det
var när man också i Sverige började marknadsanpassa hela samhällslivet,
när avreglering och privatisering tog över i stor stil, när vi
anslöts till EU. Nu är de är där varje dag, varje kväll
och plågar oss med kurser, dollar, euro, Telia, Eriksson… Inte med
tusentals avskedade utan med minskat profit, minskat lönsamhet. Vi ska
veta att några stackare förlorar pengar, trots sina miljoner till
löner. För att tjäna mer måste de avskeda fler. Och –
det är vi som ska tycka synd om dem, vi ska veta hur det går för
dem för att veta, sen, hur det kommer att gå för oss. Nu har
jag fattat – visst är det viktigt, varför bråkar jag?
Men jag känner mig förbannad, för att de hela tiden vill lura
oss. När de tvingar oss att göra luriga aktieaffärer med våra
pensioner och försöker inbilla oss att det är ”för
Sveriges bästa” när de sparkar oss från våra jobb.
Ur led är tiden, minsann.
Ja, ur led är tiden, lät Shakespeare sin Hamlet konstatera, men repliken
hade dessutom en viktig fortsättning, en slutsats som var för Hamlet
lika viktig som för oss idag när vi upptäcker att tiden och förnyftet
är ur led: ”…ve att jag blev den som föddes att den vrida
rätt igen.”
Dušan Lazarevic
För några dagar sen var en sorglig minnesdag. En påminnelse
om USA:s demokratisering av övriga världen. En påminnelse om
ett brott och skam.
Den 16. Mars 1968 massakrerade en amerikansk pluton, under befäl av löjtnant
William Louis Kelly, 567 obeväpnade civila. Enstaka överlevande var
gömda under döda kroppar. Låt oss minnas detta brott, låt
oss aldrig glömma alla liknande brott runt om i världen, all brott
som begicks och begås i demokratins och imperialismens namn!
Landet, vars soldater mördat flera hundra obeväpnade civila i Vietnams
by Son My, knappast märkte den här dagen. Medierna var tysta. Varför?
Kanske för att händelsen inte var något heroiskt exempel i landets
historia, fast USA:s historia rinner över av liknande insatser ”för
fred och demokrati” (läs imperialism = globalisering)?
Kellys hjältar har förresten aldrig straffats för massmordet.
D. L.