Stockholms EU-toppmöte är över. Statschefer och journalister
har åkt hem och i media har de flesta konstaterat att det var ett välorganiserat
men tråkigt möte. Vilka sensationer hade de väntat sig av ett
EU, där grundprincipen är att endast marknadens lagar får gälla
och alla andra hänsyn ska sopas bort i den nyliberala globaliseringens
anda? Den folkfientliga politiken ska drivas igenom utan att människorna
går på protestbarrikader. Ja, de ska luras att tycka om denna politik.
Det vållar, förstås, en del bekymmer för EU-topparna och
resulterar i tomma och meningslösa ”beslut” om sysselsättningsmål
om tio år - när oberäkneliga aktiekurser och snabba konjunktursvängningar
inom några veckor omkullkastar storföretag och tusentals anställda
sparkas från sina arbetsplatser! EU är inte i stånd att utveckla
någon hållbar strategi för att lösa medlemsländernas
verkliga problem, arbetslöshet, osäkerhet, social nedgång, jordbrukskatastrof
och ökande segregation, eftersom unionens principer själv är
en del av orsaken till problmen.
Men Göran Persson sken som solen i Karlstad. Sverige har en kort stund
fått spela världens medelpunkt. Tillsammans med Tysklands kansler
Schröder fick Persson chansen att visa i TV att han kan kicka boll. Så
folkligt var det. statscheferna nådde obehindrat fram till sina hermetiskt
avstängda möten och lyxmiddagar. Inga våldsamheter som i Nice.
Att det ”öppna Europa” ansåg sig behöva det största
polispådraget i svensk historia för att skydda statscheferna mot
sina väljare, bekymrar inte vår regering, det verkar redan vara normalt
i EU-livet.
Det enda som irriterade Persson var den uteblivna enigheten om farten när
det gäller privatiseringen av samhällsägda tjänster som
elförsörjningen, posten och andra kommunikationer.
Ordföranden för Sveriges socialdemokrati klandrade Frankrike och Tyskland
för att fortfarande betrakta ”statliga monopol” som klenoder
som man inte lika snabbt som partibröderna i Sverige är beredd att
sälja ut till privata intressen.
Ännu är det i EU endast fyra länder – Finland, Tyskland,
Sverige och Storbritannien – som totalt har privatiserat el-marknaden.
De flesta länder har stannat vid EU-direktivets minikrav på en 30procentig
utförsäljning. Perssons argument var att nu har ju vi genomfört
avregleringen på dessa områden och blir hämmade i konkurrensen
när de andra EU-länder behåller sina stora statliga företag,
som numera gärna förses med negativetiketten ”monopol”.
Svensk socialdemokrat har under många år förklarat den relativt
utvecklade ”välfärdspolitiken” med den s k blandekonomin,
d v s statligt ägda företag och en stark offentlig sektor.
Det var det som stolt kallades för den svenska modellen. Men sedan EU-anslutningen
är av denna modell inte mer kvar än det tomma ordet. Svensk socialdemokrati
har gjort en helomvändning och strävat efter att bli bäst i klassen
med att privatisera och uppfylla storkapitalets krav.
Det förefaller som en paradox, att landet, där EU-motståndet
är störst, har ett socialdemokratiskt parti som drivit fram anpassningen
till EU-beslut och EU-målsättningar som går tvärs emot
folkmajoritetens och de egna partimedlemmars krav.
Det verkade som ödets ironi, att tidningarna samma dag som de rapporterade
från toppmötet om Perssons krav på EU-ländernas totala
avreglering av el-marknaden ”för att gynna konsumenterna”, också
spred informationen om att konsumenternas elpriser i Sverige har ökat med
upp till 80 procent sedan privatiseringen slagit igenom.
Över huvud taget har de avregleringar, som Sveriges regering i storbolagens
intresse vill påskynda, lett till kaos inom kommunikationer, höjda
taxor och priser och försämrad service och trygghet t ex i vården.
På postens område har resultatet blivit ständiga portohöjningar,
nedläggning av postkontor samt parrallelutdelning av posten i de tätbefolkade
områden. Skola och äldreomsorg har i snabb takt förvandlats
till en handelsvara och ytterligare bidraget till att öka segregationen
i samhället.
Som även Stockholms EU-toppmöte synligt gjorde, har regeringen i
enlighet med EU-stadgan omdefinerat begreppet demokrati från folkvilja
och folkets inflytande till total frihet för marknaden. De metoder som
regeringen använder ligger långt utanför vad vi inom arbetarrörelsen
lägger i begreppet demokrati.
Samtliga löften som har givits sedan Ingvar Carlsson med enorma penningbidrag
från kapitalet lurat in Sverige i EU har svikits. Det gäller allt
från talet om trygga arbetsplatser och fredsprojektet till så enkla
saker som resor utan pass. Hur trygga arbetsplatserna är upplever vi i
dagarna då Ericsson sparkar flera tusen anställda, vad fredsprojektet
innebär ser vi på Balkan och i uppbyggnaden av en EU-armé.
Och passfriheten har med Schengenavtalet förvandlats till en fästning
Europa, där registreringen ökar och man ständigt kan tvingas
att bevisa sin identitet.
Svenska folkets stora majoritet har förlorat mycket genom EU-inträdet.
Opinionsmätning efter opinionsmätning bekräftar att folkets missnöje
ökar. Hur är det då möjligt att regeringen bit för
bit obehindrat kan genomföra en politik som strider mot folkets vilja?
Hur vågar regeringen med så grova medel som användes under
toppmötet i Stockholm att hålla protesterna borta från de gästande
regeringscheferna? Området kring Älvsjömässan, där
förhandlingarna pågick, stängdes av med ett kilometerlångt
stålstaket, poliser på hustaken, snurrande helikoptrar och minst
en polis efter var tredje meter i full stridsmundering. Tillstånd för
den demokratiska rättigheten att demonstrera och hålla politiska
möten gavs endast långt bortom syn- och hörhåll för
de ”folkvalda” dignitärerna, på ett sportfält väl
omgärdat av det största polispådraget undertecknad har upplevt
såväl utanför som innanför vårt lands gränser.
En viktig orsak till att regeringen vågar visa sin arrogans mot folkviljan
måste sökas i den fackliga rörelsens totala passivitet. Vid
EU-möten i Amsterdam, Nice eller WTO-mötet i Prag möttes statscheferna
av protester inte minst från fackföreningsfolk.
Till Amsterdam reste franska Renaultarbetare i tusental för att protestera
mot åtgärder som försämrar deras arbetsvillkor. När
regeringen i Italien försökte hindra italienska arbetare att åra
till Amsterdam, ockuperade de tåg och järnvägsstation under
fackets ledning. Och tågen rullade, arbetarna kom fram och demonstrerade
sina åsikter inför EU-toppen.
När facket ställer upp, får demonstrationerna politisk och numerär
tyngd. Både regering och polis tvingas till en mindre aggressiv attityd.
Men svenska fackföreningsrörelsen sviker. Här finns ingenting
av stridsvilja för medlemmarnas intressen. De uttalanden som fackets representanter
gör är oftast ett stöd åt regeringens EU-politik, trots
att ledningen inte kan vara omedveten om medlemmarnas uppfattningar.
Det är bra när facket t ex som i Bengtsfors organiserar demonstrationer
mot företagsnedläggningar som utarmar hela regioner. Sådana
demonstrationer behöver vi mycket mer.
Men det vore ännu bättre om facket visade på sambandet mellan
enskilda företags utflyttning av arbetsplatser till billiglöneländer
och EU:s politiska grundlag om ökade möjligheter för kapitalet
att röra sig fritt över gränserna.
När inte den fackliga ledningen förstår att rörelsen lever
farligt när den inte syns när framförallt de unga protesterar,
blir det allt svårare att motivera varför medlemskap i facket är
nödvändigt. Och vilka konsekvenser en svag facklig rörelse har
för de arbetande borde man inte behöva klargöra för fackliga
representanter.
Eller måste man det numera? Inser de inte längre själva att
de sitter på relativt välbetalda poster för att strida för
medlemmarnas intresse och inte för att hjälpa företagsledningarna
att hålla nere lönerna och serva aktieägarna?
Fackets följsamhet mot regeringspolitiken gräver en allt djupare klyfta
mellan medlemmarna och ledning.
Sveket mot medlemmarna blir extra markant under Sveriges EU-ordförandeskap.
Skickligt håller regeringen – med fackets hjälp – på
att krama ihjäl ett protestpotential som var på väg att samlas
i Attac.
Fackliga representanter är ute och försöker värva nätverken,
som bildats för att protestera mot EU-politiken under toppmötet i
Göteborg, till en ”gemensam fredlig demonstration”. Det låter
kanske fint, men kruxet är att man inte ska få framföra paroller
som principiellt ifrågasätter EU. EU ska uppfattas som ett instrument
för demokrati och utveckling. Istället för att angripa marknadens
grundlagsfästa frihet inom EU, som bildar roten till den folkfientliga
politiken, ska man enligt LO-representanten Bror Perjus kräva ett lite
snällare EU och att USA betalar sin medlemsavgift till FN.
En sådan facklig attityd kan endast gillas av kapitalet.
Rolf Hagel
Vi ses i Göteborg under EU-toppmötet 15/16 juni Protestdemonstrationer mot EU-politiken