I en artikel i de tyska kommunisternas tidning
Unsere Zeit (26.1.2001) analyserar Willi Gerns orsakerna för Putins relativa
framgångar under sitt första år vid makten.
När Jeltsin avgick, hade han endast 2-3 procent av väljarsympatierna.
Putin däremot valdes med absolut majoritet, och opinionssiffror har inte
förändrats sedan dess.
Gerns påpekar att Ryssland upplever en viss politisk stabilisering, som
bl a beror på att den sobre och sportslige Putin uppfattas som en välgörande
motsats till Jeltsin, och man tror att han förmår att rensa upp i
den augiasstall som hans korrupte och alkoholiserade föregångare
på presidentposten lämnat efter sig. Därtill kommer att den
ekonomiska konjunkturen har givit Putin en viss medvind. Den kraftiga prisökningen
på gas och olja på världsmarknaden och devalveringen av rubeln
har givit Ryssland ett handelsöverskott på 60 miljarder dollar. Därmed
har det blivit möjligt att i viss mån betala utestående löner
och att höja minimilönerna. Även om inflationen samtidigt urholkar
lönernas värde har detta säkert inneburit att öka Putins
popularitet och bidragit till en temporär stabilisering.
Gerns kritiserar i detta sammanhang den politik som det största kommunistiska
partiet i landet, Ryska Federationens Kommunistiska Parti (RFKP) under ledning
av Gennadij Ziuganov för gentemot Putin under beteckningen konstruktiv
opposition. Denna politik är grundad på RFKP:s begrepp statspatriotism,
vilken enligt Gerns används klassneutralt, utan klar avgränsning mot
den ryska bourgeoisiens nuvarande klasstat. Putin har mycket snabbt lärt
sig att utnyttja de olika politiska riktningarna i sina syften. Så har
han helt enkelt övertagit kommunisternas statspatriotism och
gjort den till sin egen paroll för att neutralisera RFKP:s relativt starka
inflytande. För detta schackdrag fick han utdelning både i duma-
och i presidentvalen på bekostnad av RFKP. Medan RFKP i duman tidigare
kunde blockera lagförslag, är situationen nu helt annorlunda. Visserligen
har partiet fortfarande den starkaste gruppen i parlamentet, men presidenten
och de krafter som stödjer honom har en sådan övervikt att de
kan bortse från kommunisterna. För att ytterligare försvaga
deras ställning,
försöker Putin inte utan framgång att binda upp kommunisterna
till hans politik för att ta udden av dem.
Det statspatriotiska kortet spelade Putin skickligt ut i Tjetjenienkriget och
fick utdelning för det med nytt väljarstöd. Sin förmåga
att spänna olika politiska krafter framför sin egen vagn visade han
mästerligt med besluten om de ryska statssymbolerna: Kommunisterna och
vänsterkrafterna fick den gamla sovjethymnens melodi, den nya västorienterade
kompradarbourgeoisien fick flaggan från general Vlassovs förrädararmé
från 2:a världskriget och monarkisterna och kyrkan fick den tvåhuvade
tsarörnen.
Putins utrikespolitik är till synes mer oberoende av USA än Jeltsins.
Det gäller samarbete med Kina och tätare kontakter med Libyen, Irak,
Iran och Kuba. Kommunisterna stöder med rätta denna linje av hans
politik.
Inrikespolitiskt har presidenten samlat poäng genom att ge sig i kast med
Beresovskij och Gusinskij, vilka anses som de mest förhatliga bland den
kapitalistiska privatiseringens rovriddare, trots att detta inte alls har skedd
utifrån antikapitalistiska värderingar och inte ens riktades mot
det oligarkiska herraväldet som sådant. Tydligen handlar det om en
omgruppering bland oligarkerna efter deras närhet till Kreml och Putins
strävan att leda den ryska rövarkapitalismen in i en mer normal
kapitalism.
Bonapartism
För att förtydliga analysen av dagens Ryssland tar Willi Gerns till
historiska paralleller. Han hänvisar till den franska revolutionen, som
slutade med borgerlighetens seger och Napoleon Bonapartes militärdiktatur,
som föregav att stå över klasserna allmänt betecknad
som bonapartism. Willi Gerns spårar bonapartistiska tendenser i Putins
uppdelning av landet i sju förvaltningsområden, vilka i sex fall
leds av generaler. Till synes kan det verka positivt mot allehanda separatistiska
tendenser i Ryssland. Men framför allt kan det finnas behov av en stark
bonapartistisk stat när det gäller att slå ner det motståndet
som kommer att resa sig när kapitalismen fullt ut återupprättas
i Ryssland.
Man får en antydning av detta när man granskar finanslagen som regeringen
drev igenom med kommunisternas röster i december. Den vältrade alla
krisens börder över på de svagaste i samhället och skar
ner på många sociala områden. De rikaste fick nya gåvor
i form av en proportional inkomstskatt på 13 procent oavsett inkomsthöjden.
Dessutom har regeringen i duman föreslagit en arbetslag som öppnar
för godtyckliga avskedanden, svartlistning av för arbetsköpare
misshälliga personer, 12 timmars arbetsdag utan övertidsersättning
och avskaffandet av rätten till fackligt arbete. Facket inte bara i Ryssland
utan även i Japan och Finland samt Europafacket har protesterat mot dessa
reaktionära planer. (Borde det inte vara även en uppgift för
LO att titta närmare på frågan?) Ut över det finns planer
på privatisering och fri köp- och säljträtt av naturrikedomarna
och jorden.
Gerns avslutar sin artikel med att understryka nödvändigheten att
RFKP och de andra vänsterkrafter i Ryssland ändrar sin taktik. En
klassneutral statspatriotism kan endast spela Putin i händerna.
Man måste naturligtvis försvara den ryska arbetarklassens nationella
intressen gentemot det internationella storkapitalet. Men huvudsaken är
att mobilisera de arbetande människorna till kamp för sina sociala
intressen i utomparlamentariska rörelser.
Putin och hans folk vill inte bara ställa sig i tjänst för det
ryska, utan även för det transnationella kapitalet, som ska vinnas
för investeringar i Ryssland.
Gerns varnar för att det internationella storkapitalets försök
att underminera arbetarnas internationella solidariteten t ex genom att etablera
MAI-avtalets arbetarfientliga och antinationella principer i Ryssland. (Även
den av EU beslutade Nordiska Dimension går i samma riktning.)
Willi Gerns drar slutsatsen: Det ryska kapitalet har i Putin en trogen vapendragare,
och för folket är denna president en farlig fiende.
BH