Ett år med Putin som Rysslands president

”Staatspatriotism” och social reaktion

I en artikel i de tyska kommunisternas tidning
Unsere Zeit (26.1.2001) analyserar Willi Gerns orsakerna för Putins relativa framgångar under sitt första år vid makten.

När Jeltsin avgick, hade han endast 2-3 procent av väljarsympatierna. Putin däremot valdes med absolut majoritet, och opinionssiffror har inte förändrats sedan dess.
Gerns påpekar att Ryssland upplever en viss politisk stabilisering, som bl a beror på att den sobre och sportslige Putin uppfattas som en välgörande motsats till Jeltsin, och man tror att han förmår att rensa upp i den augiasstall som hans korrupte och alkoholiserade föregångare på presidentposten lämnat efter sig. Därtill kommer att den ekonomiska konjunkturen har givit Putin en viss medvind. Den kraftiga prisökningen på gas och olja på världsmarknaden och devalveringen av rubeln har givit Ryssland ett handelsöverskott på 60 miljarder dollar. Därmed har det blivit möjligt att i viss mån betala utestående löner och att höja minimilönerna. Även om inflationen samtidigt urholkar lönernas värde har detta säkert inneburit att öka Putins popularitet och bidragit till en temporär stabilisering.
Gerns kritiserar i detta sammanhang den politik som det största kommunistiska partiet i landet, Ryska Federationens Kommunistiska Parti (RFKP) under ledning av Gennadij Ziuganov för gentemot Putin under beteckningen ’konstruktiv opposition’. Denna politik är grundad på RFKP:s begrepp ’statspatriotism’, vilken enligt Gerns används klassneutralt, utan klar avgränsning mot den ryska bourgeoisiens nuvarande klasstat. Putin har mycket snabbt lärt sig att utnyttja de olika politiska riktningarna i sina syften. Så har han helt enkelt övertagit kommunisternas ’statspatriotism’ och gjort den till sin egen paroll för att neutralisera RFKP:s relativt starka inflytande. För detta schackdrag fick han utdelning både i duma- och i presidentvalen på bekostnad av RFKP. Medan RFKP i duman tidigare kunde blockera lagförslag, är situationen nu helt annorlunda. Visserligen har partiet fortfarande den starkaste gruppen i parlamentet, men presidenten och de krafter som stödjer honom har en sådan övervikt att de kan bortse från kommunisterna. För att ytterligare försvaga deras ställning,
försöker Putin inte utan framgång att binda upp kommunisterna till hans politik för att ta udden av dem.
Det statspatriotiska kortet spelade Putin skickligt ut i Tjetjenienkriget och fick utdelning för det med nytt väljarstöd. Sin förmåga att spänna olika politiska krafter framför sin egen vagn visade han mästerligt med besluten om de ryska statssymbolerna: Kommunisterna och vänsterkrafterna fick den gamla sovjethymnens melodi, den nya västorienterade kompradarbourgeoisien fick flaggan från general Vlassovs förrädararmé från 2:a världskriget och monarkisterna och kyrkan fick den tvåhuvade tsarörnen.
Putins utrikespolitik är till synes mer oberoende av USA än Jeltsins. Det gäller samarbete med Kina och tätare kontakter med Libyen, Irak, Iran och Kuba. Kommunisterna stöder med rätta denna linje av hans politik.
Inrikespolitiskt har presidenten samlat poäng genom att ge sig i kast med Beresovskij och Gusinskij, vilka anses som de mest förhatliga bland den kapitalistiska privatiseringens rovriddare, trots att detta inte alls har skedd utifrån antikapitalistiska värderingar och inte ens riktades mot det oligarkiska herraväldet som sådant. Tydligen handlar det om en omgruppering bland oligarkerna efter deras närhet till Kreml och Putins strävan att leda den ryska rövarkapitalismen in i en mer ’normal’ kapitalism.

Bonapartism
För att förtydliga analysen av dagens Ryssland tar Willi Gerns till historiska paralleller. Han hänvisar till den franska revolutionen, som slutade med borgerlighetens seger och Napoleon Bonapartes militärdiktatur, som föregav att stå över klasserna – allmänt betecknad som bonapartism. Willi Gerns spårar bonapartistiska tendenser i Putins uppdelning av landet i sju förvaltningsområden, vilka i sex fall leds av generaler. Till synes kan det verka positivt mot allehanda separatistiska tendenser i Ryssland. Men framför allt kan det finnas behov av en stark bonapartistisk stat när det gäller att slå ner det motståndet som kommer att resa sig när kapitalismen fullt ut återupprättas i Ryssland.
Man får en antydning av detta när man granskar finanslagen som regeringen drev igenom med kommunisternas röster i december. Den vältrade alla krisens börder över på de svagaste i samhället och skar ner på många sociala områden. De rikaste fick nya gåvor i form av en proportional inkomstskatt på 13 procent oavsett inkomsthöjden. Dessutom har regeringen i duman föreslagit en arbetslag som öppnar för godtyckliga avskedanden, svartlistning av för arbetsköpare misshälliga personer, 12 timmars arbetsdag utan övertidsersättning och avskaffandet av rätten till fackligt arbete. Facket inte bara i Ryssland utan även i Japan och Finland samt Europafacket har protesterat mot dessa reaktionära planer. (Borde det inte vara även en uppgift för LO att titta närmare på frågan?) Ut över det finns planer på privatisering och fri köp- och säljträtt av naturrikedomarna och jorden.
Gerns avslutar sin artikel med att understryka nödvändigheten att RFKP och de andra vänsterkrafter i Ryssland ändrar sin taktik. En klassneutral ’statspatriotism’ kan endast spela Putin i händerna. Man måste naturligtvis försvara den ryska arbetarklassens nationella intressen gentemot det internationella storkapitalet. Men huvudsaken är att mobilisera de arbetande människorna till kamp för sina sociala intressen i utomparlamentariska rörelser.
Putin och hans folk vill inte bara ställa sig i tjänst för det ryska, utan även för det transnationella kapitalet, som ska vinnas för investeringar i Ryssland.
Gerns varnar för att det internationella storkapitalets försök att underminera arbetarnas internationella solidariteten t ex genom att etablera MAI-avtalets arbetarfientliga och antinationella principer i Ryssland. (Även den av EU beslutade Nordiska Dimension går i samma riktning.)
Willi Gerns drar slutsatsen: Det ryska kapitalet har i Putin en trogen vapendragare, och för folket är denna president en farlig fiende.
BH