”Vi, medlemsstaterna i Europeiska unionen, har den moraliska skyldigheten att försäkra att urskillningslöst handlande och våld, som har visat sig vid massakern i Racak i januari 1999, inte återupprepas. [...] En angripare måste veta att han får betala ett högt pris. Det är den läxa vi har lärt oss under 1900-talet. Inte heller kommer det internationella samfundet att tolerera brott mot mänskligheten. De som nu framhärdar med konflikten i Kosovo bör inte glömma att Haagtribunalens behörighet omfattar Kosovo. De och deras ledare kommer att hållas personligt ansvariga för sina handlingar. Vi är de som är slutligt ansvariga för att säkerställa fred och samarbete i regionen, som kommer att garantera respekt för våra grundläggande europeiska värden, dvs. respekten för mänskliga rättigheter och minoritetsrättigheter, internationell rätt, demokratiska institutioner och gränsers okränkbarhet. [...] President Milosevic måste stoppa den serbiska aggressionen i Kosovo och underteckna Rambouilletöverenskommelsen, som inbegriper en Nato-ledd genomförande-styrka för att ge stabilitet.” (Uttalande av EUs råd den 24 mars 1999, den dag då anfallet mot Jugoslavien inleddes)
EU hänvisar till ”massakern i Racak” för att rättfärdiga kriget. Racak får stå symbol för det serbiska handlande i Kosovo som gör det nödvändigt för NATO att anfalla.
Den 15 januari 1999 inleddes en polisinsats mot UCK kring byn Racak. Insatsen övervakades av OSSE-observatörer och ett TV-team från nyhetsbyrån Associated Press som hade bjudits in av polisen. Häftiga strider förekom mellan polisen och UCK. Den 16 januari visade UCK, som hade återtagit Racak, för journalister och observatörer ett tjugotal kroppar i en ravin i utkanten av byn. William Walker, den amerikanske chef för OSSEs Kosovo Verification Mission (KVM), anklagade omedelbart de serbiska polisstyrkorna och den jugoslaviska armén för ”den mest förskräckliga massaker” och för ”brott mot mänskligheten”. Hans anklagelse ifrågasattes dock av bl.a. franska journalister (se Riktpunkt 2.2001). Efter anklagelserna gav de jugoslaviska myndigheterna i uppdrag åt en grupp rättsmedicinska experter under ledning av dr Sasa Dobricanin, chef för rättsmedicinska instituten i Pristina, och dr Vladimir Kuzmicov från Vitryssland att fastställa vad som hänt. EU för sin del anlitade en grupp finska experter under dr Helena Ranta, som redan var i Kosovo, för att göra en ”oberoende undersökning”. De experter som fått den jugoslaviska regeringens uppdrag började arbeta den 17 januari under OSSEs övervakning. Rantas grupp skulle inte börja sin undersökning förrän den 22 januari.
Redan den 16 januari, alltså samma dag som kropparna hittades, gjorde
president Bill Clinton ett uttalande:
”Jag fördömer kraftigt de serbiska säkerhetsstyrkornas massaker
på civila i går natt i byn Racak i Kosovo. Det var ett avsiktligt
och urskillningslöst mord i syfte att så fruktan hos Kosovos folk.
Det är en klar överträdelse av de åtaganden som de serbiska
myndigheterna har gjort gentemot NATO. Det kan inte finnas något försvar
för det. De skyldiga måste ställas inför rätta. De
serbiska myndigheterna måste omedelbart vidta åtgärder för
att identifiera de som bär ansvaret. De måste samarbeta med KVM och
internationella krigsförbrytartribunalen. De måste dra tillbaka sina
säkerhetsstyrkor, genomföra alla sina åtaganden gentemot NATO
och upphöra med sitt förtryck. Vi håller nära kontakt med
generalsekreterare Solana och våra allierade i NATO. Tillsammans skall
vi arbeta för att stoppa förtrycket och hindra en upptrappning av
striderna. Det är angeläget att dessa mord inte tillåts starta
en hämndspiral. Båda sidor har ansvar för att arbeta mot ett
fredligt slut på krisen och för en överenskommelse som ger Kosovos
folk det självstyre som det så uppenbart förtjänar.”
Den 18 januari anförde ambassadör David Johnson, USAs representant
i OSSE, vid ett sammanträde om Kosovo som organisationen höll i Wien:
“USA är förfärat och ursinnigt över massakern i Racak
och över de jugosla-viska myndigheternas skandalösa försök
att få en kallblodig slakt och stympning av civila att se ut som en militär
operation mot terrorister. Vår upprördhet och chock på grund
av själva massakern förstärks av den serbiske presidenten Milosevics
uttalande den 17 januari att OSSEs KVM, som vi starkt stödjer, hindrade
en undersökning av detta brott, förfalskade bevis och visade partiskhet
för UCK. [...] Genom denna fullständigt skamlösa uppdiktning
strävar Milosevic att få sin plats bredvid århundradets främste
förövare av den Stora Lögnen och Milosevic halkar inte efter
Goebbels som den Stora Lögnens propagandist. Om Belgrad hoppas att rädda
ett uns av trovärdighet hos det internationella samfundet efter sitt fasansfulla
handlande de senaste dagarna, måste de göra minst tre saker.“
Enligt Johnson skulle Belgrad först och främst offentligt och otvetydigt acceptera att Haagtribunalen (ICTY) hade jurisdiktion över hela Kosovo. ICTYs chefsåklagare Louise Arbour skulle ha omedelbar och obegränsad tillgång att undersöka denna och andra incidenter. Belgrad skulle samarbete helt och fullt med ICTY-gruppen. Vidare framhöll Johnson att Belgrad omedelbart skulle stoppa spridningen av falsk information om KVMs handlande. Milosevic måste återta de grundlösa anklagelser som han hade riktat mot KVM och dess chef Walker personligen. För det tredje skulle Belgrad, enligt Johnson, samarbeta helt och hållet med KVM på en rad områden där samarbete hittills saknats. Jugoslaviska myndigheter skulle också lämna fullständig och korrekt information om utplaceringen av federala och polisiära styrkor i området liksom i förväg informera om betydande rörelser. Styrkorna måste dras tillbaka till sina baracker i enlighet med vad som åtagits för att stabilisera situationen.
Johnson avslutade sitt inlägg:
“Herr ordförande, idag firar amerikanerna pastor Martin Luther Kings
födelsedag, vår nations störste förespråkare för
icke-våldsamt motstånd mot förtryck. Dr King tillägnade
sitt liv åt att ge sanning åt idén att människor av
olika ras och etnisk bakgrund kan leva tillsammans i harmoni. Att individerna
borde dömas för sina egenskaper. Och inte mördas för sin
ras eller sitt etniska arv. Detta var hans dröm. Men i Kosovo idag ser
vi inte denna dröm utan den Stora Lögnen. Om vi här i detta råd
(OSSE) låter lögnen bli obestridd, kommer drömmen aldrig att
förverkligas. Idag måste vi förena oss tillsammans och avslöja
lögnen. Tack.”
Den 20 januari, fyra dagar efter det att kropparna hade hittats och tre dagar
efter Clintons uttalande, överlämnades från den tyske utrikesministern
- då EUs ordförande - Joschka Fischer ett brev till de jugoslaviska
myndigheterna:
”Käre herr president. Jag skriver till Er på EUs vägnar
för att ange vår inställning angående de chockerande händelserna
i Kosovo. Massakern i Racak är oacceptabel och har offentligt fördömts
av EU och andra medlemmar i världssamfundet. Sådana illdåd
ger med rätta en utbredd känsla av avsmak. När sådana illdåd
händer är det otänkbart att det kommer att bli några förbättringar
i relationerna mellan Jugoslavien och Europa. [...] Vi känner till Er regerings
påstående att de döda var medlemmar i UCK. Men det går
stick i stäv med de fasta rapporter som vi har fått från KVM-övervakare
och skulle hur som helst under inga omständigheter rättfärdiga
att säkerhetsstyrkorna avrättade 45 obeväpnade individer, däribland
kvinnor och barn. Det är absolut nödvändigt med en oberoende
undersökning. Vi utgår från att Ni helt följer säkerhetsrådets
resolutioner 1160,1199,1203 och 1207 när det gäller samarbete med
ICTY. Lika oacceptabelt är beslutet att utvisa ambassadör Walker.
KVM har spelat en värdefull roll för att minska motsättningarna
i regionen. Det är helt enkelt fel att mena att tjänstemän i
KVM inte ha agerat objektivt. [...] Er brist på samarbete med KVM underminerar
allvarligt möjligheten att uppnå en framförhandlad fredsöverenskommelse
som är acceptabel för båda sidorna. ”
Hård press från EU
I brevet från Fischer sägs att EU förväntar sig att Jugoslavien
omedelbart upphäver beslutet att förklara Walker persona non grata,
helt uppfyller överenskommelser mellan OSSE och Jugoslavien och mellan
NATO och Jugoslavien liksom alla berörda resolutioner av säkerhetsrådet,
samarbetar fullt med KVM och med ”ICTYs undersökning” av incidenten
i Racak och då särskilt tillåter Arbour att röra sig fritt
i Kosovo, ”tillåter EUs rättsmedicinska grupp att spela sin
roll i undersökningen” och säkerställer att de som är
skyldiga till ”massakern i Racak” ställs inför rätta.
Enligt brevet måste presidenten också konstruktivt arbeta med EU
i försök att snart arrangera bilaterala förhandlingar med den
kosovoalbanska ledningen under ”direkt internationell inblandning”.
Brevet avslutades:
”Fortsatt våld och trots mot det internationella samfundet när
det gäller Kosovo kommer bara att fördjupa Er isolering och medföra
ytterligare åtgärder från det internationella samfundet.”
Det bör anmärkas att Fischers brev på EUs vägnar var undertecknat
även av en rad andra stater. ”De associerade länderna Bulgarien,
Estland, Ungern, Lettland, Litauen, Polen, Rumänien, Slovakien, Slovenien,
Tjeckien, det associerade landet Cypern och de EFTA-länder som tillhör
det Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) Island och Liechtenstein
ställer sig bakom denna deklaration.”
Den 21 januari gavs följande pressmeddelande ut av den amerikanska kommissionen
för säkerhet och samarbete i Europa, som tillhör USAs kongress
och är en del av OSSE:
”Massakern som utförts i byn Racak i Kosovo är inget annat än
barbarisk. Stympningen och dödandet av 45 bybor, däribland tre kvinnor
och åtminstone ett barn, utgör ett brott mot mänskligheten.
De enheter som deltog i denna kusliga handling måste identifieras och
även befälskedjan. Till slut måste Slobodan Milosevic själv
hållas ansvarig för de brott som begåtts i Kosovo och Bosnien.
USAs kongress har redan uttalat sin uppfattning att Milosevic måste åtalas
som krisförbrytare, och när det på nytt sker händelser
som denna massaker borde det ta bort varje tvivel om hur angeläget ett
sådant steg är. De jugoslaviska och serbiska myndigheternas arroganta
svar på incidenten – att vägra den internationella tribunalens
åklagare tillträde till platsen och förklara chefen gör
OSSEs grupp persona non grata – kan inte tolereras. I själva verket
kan Serbien mycket väl ha förlorat Kosovo en gång för alla.
Ingen stat har rätt att utöva sin makt på detta sätt, och
vi anser att den serbiska bestämmanderätten i Kosovo är illegitim.
Det internationella samfundet måste nu börja behandla den som sådan.
Att försöka få Belgrad att träffa ett avtal om Kosovo har
visat sig fruktlöst. Nato måste svara på dessa illdåd.
Alliansens tvekan att vidta hårda och bestämda åtgärder
mot de serbiska illdåden fortsätter dessvärre att kosta oskyldiga
liv. Även om vi hade hoppats att OSSEs övervakningsgrupp som så
skickligt letts av ambassadör Walker kunde innebära en skillnad, så
är gruppens framgång avhängig av att man i Belgrad inser att
varje illdåd kommer att mötas med ett snabbt och hårt internationellt
svar. De senaste grymheterna visar Belgrads riktiga syften. En obeväpnad
övervakningsgrupp är inte svaret på den pågående
humanitära krisen.”
När den finska rättsmedicinska gruppen under ledning av dr Ranta
påbörjade sin undersökning den 22 januari 1999 hade händelserna
i Racak sålunda redan stämplats som en massaker på civila.
Inte bara hennes egna uppdragsgivare, EU, utan också OSSE och USA hade
redan offentligt kallat det för en massaker.
Omedelbart efter de offentliga anklagelserna och medan de rättsmedi-cinska
undersökningarna pågick spreds också i media, i synnerhet i
den ameri-kanska pressen, ohyggliga historier med uppgifter från ”överlevande”
kosovo-albaner, om hur det skulle ha varit i Racak, om hur ”illdådet”
hade utförts, om hur de stympade liken såg ut. I praktiken bedrevs
det en kampanj för att befästa allmänhetens uppfattning att det
var fråga om en grym massaker.
”Bevis” som inte håller
Det tog månader innan resultatet av Rantas rapport om undersökningen
var klar. Rapporten fördröjdes innan den lämnades in till EU,
dvs. till Tyskland som då var ordförandeland. I tysk press, t.ex.
Die Welt, uppgavs att rapporten enligt OSSE-diplomater undanhölls med hänsyn
till förhandlingarna i Rambouillet trots att den i medicinskt avseende
var genomförd.
Det rapporterades till slut att en presskonferens skulle hållas om att
dr Rantas arbete hade slutförts, i Pristina den 17 mars 1999.
I väntan på presskonferensen läcktes emellertid uppgifter ut
om vilka gruppens slutsatser skulle vara.
Den dag som presskonferensen skulle hållas, alltså onsdagen den
17 mars, kom Washington Post ut med en artikel av R. Jeffrey Smith, som därvid
åberopade ”västerländska källor som är bekanta
med rapporten”, för att informera om att ”den oberoende rapportens”
slutsats skulle ha varit att offren var obeväpnade civila som hade avrättats
i en organiserad massaker och att några av dem hade tvingas falla på
knä innan de sprejades med kulor.
Samma dag rapporterade CNN från Pristina med hänvisning till Washington
Post om ”den rapport om Kosovo massmordet som skall offentliggöras”
och att ”den finska rättsmedicinska gruppen [...] hade kommit till
slutsatsen att offren var obeväpnade civila, avrättade i en organiserad
massaker” och att ”mönstret av kulor, kläder och offrens
tillhörigheter gav rättsmedicinarna ingen anledning att dra slutsatsen
att de hade dödats av misstag eller att de var rebeller.” Även
här åberopades samma ”västerländska tjänstemän”
som i Washington Post: ”Enligt västerländska tjänstemän
hade experterna [...] kommit fram till att några av offren hade tvingats
på knä innan de sprejades med eld från automatgevär”.
Bara fyra timmar senare kom ytterligare en CNN-rapport från Pristina som
modifierar den första. I början på denna framställs det
som om hela den finska gruppens hade konstaterat att ”dödandet av
dussintals obeväpnade etniska albanska civila” var ”ett brott
mot mänskligheten”. Först några stycken ner i texten framgår
att det är Ranta som uttalar sig och därefter citeras några
centrala punkter i hennes riktiga uttalanden, i synnerhet att en rättsmedicinsk
undersökning inte kan fastställa om det var en massaker och att andra
kan ha haft tillgång till kropparna före undersökningen.
Vid presskonferensen hade dr Ranta i själva verket läst endast en
skriftlig redogörelse angående rapporten. Ranta gjorde då också
klart att denna var hennes personliga åsikt och att den inte alls skulle
betraktas som en godkänd kommuniké av den rättsmedicinska grupp
som hon ledde.
I Rantas uttalande framhölls det att undersökningen hade försvårats
eftersom den påbörjats en vecka efter händelsen och att platsen
dessutom inte hade varit avspärrad innan gruppen hade startat sitt arbete,
varför man inte kunde veta vad som hänt från det att människorna
hade dödats till dess undersökningen inleddes. Mot bakrund av den
information hon fått från bl.a. KVM hade hon utgått från
att av de 40 kroppar som obducerats hade 22 hittats i ravinen medan resten hittats
i och kring byn och sedan flyttats. Enligt henne fanns det “inget som tydde
på att människorna var något annat än civila”. Hon
anmärkte att “även om Racakhändelserna hade beskrivits som
en massaker så faller dock en sådan slutsats inte inom gruppens
behörighet”. Hon påpekade att en rättsmedicinsk undersökning
inte kan ge något bestämt svar på frågan om det varit
en strid eller om människorna dött på annat sätt. Gruppen
hade, menade hon, samarbetat utan problem med rättsmedicinarna från
Jugoslavien och Vitryssland. Grupperna hade varit överens om gemensamma
metoder och procedurer. Hon tillade att anledningen till att man inte hade skrivit
under en gemensam rapport med de jugoslaviska och vitryska experterna endast
berodde på att man ville slutföra allting i Helsingfors och inte
var formellt färdiga då; att hennes grupp inte hade undertecknat
hade felaktigt tolkats som om man inte var överens i sak med de andra.
Dobricanins och Kuzmicovs rapport hade offentliggjorts av den serbiska chefsåklagaren Dragisa Krsmanovic en vecka före Rantas presskonferens. Dobricanin, som alltså ledde den jugoslaviska undersökningen, sade - efter det att han läst den finska rapporten – till nyhetsbyrån Tanjug att rapporten stödde de jugoslaviska och vitryska experternas slutsatser. Han underströk att Rantas uttalande om att de döda kunde ha varit civila var hennes personliga åsikt och att det gjordes vid sidan av de finska experternas rapport.
Media bestämde bilden
Stora nyhetsbyråer, t.ex. Reuters, rapporterade omedelbart att Ranta bedömde
incidenten som ”ett brott mot mänskligheten”. Även om det
också rapporterades, bl.a. i BBC, att de finska experterna inte kunde
fastställa att det var en massaker, ändrades inte den massmediala
bilden om den grymma massakern och serbernas roll.
Själva rapporten blev aldrig offentlig. Den lär ha getts in till det
tyska utrikesministeriet och hemligstämplats där. Därefter bröts
tystnaden om rapporten bara av några få artiklar.
Men i början av 2001 blev plötsligt ”massakern i Racak” aktuell igen i media. Det cirkulerades rykten om att rapporten nu skulle ha offentliggjorts. Samtidigt spreds på förhand detaljer från en artikel som de tre finska experter från Rantas grupp skulle publicera i tidskriften Forensic Science International i slutet av februari med uppgifter som talar för att det inte var en massaker. Och Ranta själv säger nu i en intervju i den tyska TV-kanalen ARD att hon var ”medveten om att man kan säga att hela scenen i den lilla dalen var arrangerad, för det är faktiskt möjligt. Denna slutsats fanns med i vår första rättsmedicinska rapport och även i de undersökningar vi gjorde i november 1999 direkt på platsen i Racak. Den slutsatsen förde vi vidare till Haagtribunalen. […] Walker kom till Racak på lördagen och det var hans personliga beslut att tala om en massaker. Jag undvek systematiskt att använda det ordet”.
Bakom dessa förnyade diskussioner om Racak ligger framför allt det allmänna ifrågasättande av kriget som för närvarande sker i Tyskland, särskilt såvitt det gäller försvarsminister Scharpings och utrikesminister Fischers lögner för det tyska folket. Fast ”massakern i Racak” spelar fortfarande en central roll för USA och EU främst för att pressa Jugoslavien att lämna ut Milosevic. Detta är den enda punkt i åtalet vid Haag som avser tiden före bombningarna av landet.
EU:s scenario
Beslutet att förstöra Jugoslavien hade tagits för länge
sedan. Man letade bara efter en förevändning att anfalla Serbien.
Tiden höll dock på att rinna ut. Jugoslaviska och serbiska styrkor
var på väg att slå ned UCK. Och Tyskland var ordförande
i EU bara ytterligare några månader; efter Tyskland skulle uppenbart
mindre stridsbenägna länder ta över EU. Dessutom behövdes
något som kunde övertyga opinionen att anfallet var akut nödvändigt
och berättigat. Om inte så kunde det vara svårt att få
inte minst det tyska folket att godta att deras militär måste ut
i ett angreppskrig 50 år efter det att Hitlers arméer hade ödelagt
Balkan.
Det gällde att ta vara på varje tillfälle som kunde uppkomma.
Racak var inte det bästa men måste ändå duga. Det fanns
bevis för att det inte hade skett någon massaker där, bl.a.
den film som hade tagits av TV-gruppen från Associated Press som följde
med polisen vid insatsen i Racak liksom vittnen från OSSE och journalister
som hade varit på platsen. Därför fick propagandan bli desto
mer grotesk och uppfinningsrik. Och sanningen om vad som skett måste mörkläggas
med alla medel.
EU beordrade alltså den ”oberoende undersökningen” inte
för att fastställa vad som hade hänt utan för att förstärka
anklagelserna om en massaker. Genom en undersökning som sades vara oberoende
kunde man vidare påminna allmänheten om att denna inte skulle lita
på den undersökning som de jugoslaviska myndigheterna gjorde. Därmed
underminerades de jugoslaviska invändningarna. Undersökningen skulle
samtidigt vara till indirekt nytta för anklagelserna medan den pågick
eftersom den sköt upp klarläggandet. Under tiden kunde propagandamaskinen
hållas igång och hinna påverka opinionen för kriget.
När man insåg att den finska gruppens rapport i stort sett skulle
stämma överens med den jugoslaviska, försökte man först
förekomma rapporten med att sprida felaktiga rykten och ”läcka
uppgifter” till media. När Rantas presskonferens genom talet om civila
offer visserligen kunde användas som visst stöd för påståendena
om ”brott mot mänskligheten” men knappast för anklagelserna
om massaker, då hemligstämplades rapporten.
Vad som var väsentligt redan från början var själva sagan
runt en oberoende undersökning och en oberoende EU-rapport. Det var angeläget
att hålla igång en process som skulle upprätthålla misstankarna.
Varför hemlighölls annars rapporten? Varför skulle Ranta annars,
efter det att rapporten hade givits in, ombedjas att med en ny grupp fortsätta
med fallet? Under sitt första uppdrag besökte Ranta inte platsen där
kropparna hittades. Däremot besökte hon Racak två gånger
under den NATO-ledda ockupationen, i november 1999 och i mars 2000, då
för övrigt en del kroppar skulle grävas upp för att begravas
på nytt i Albanien. Vilket värde kunde sådant material ha som
man hittade på en plats där det hade varit krig i flera månader?
Kriget pågår ännu. Rapporten kommer att förbli användbar
så länge den är hemlig.
Ger. Melissarato-Mattsson