Under de senaste 25 åren har privatiseringen av offentliga tjänster
blivit ett av de viktigaste vapnen för kapitalets angrepp mot arbetarklassen,
oftast i samband med avreglering av kapitalmarknader. Kapitalisternas behov
av privatisering har sin grund bl a i en långvarig stagnation i traditionella
industrier samt en stark tendens mot sjunkande vinstmarginaler. Den offentliga
sektorn har länge betraktats av de borgerliga som en guldgruva vilken orättvist
har hamnat i folkets händer.
Uppbyggnaden av den offentliga sektorn i många västerländska
industriländer var inte bara ett framsteg för arbetarklassen med hänsyn
till att denna fick billig och ibland gratis tillgång till nödvändiga
tjänster och produkter. Det var också ett dråpslag mot kapitalet
eftersom utrymmet för vinster därmed krymptes.
Ett offentligt finansierat och förvaltat hälsovårdssystem i
ett kapitalistiskt samhälle är en barriär som hindrar privata
intressenter från att tjäna pengar på medborgarnas behov av
vård. Ett offentligt finansierat och förvaltat järnvägsnät
blockerar möjligheten att göra privata vinster på folkets behov
av transport. Ett pensionssystem som det svenska ATP-systemet, där offentliga
medel förvaltades av offentliga institutioner, leder till bara begränsade
vinster för banker och börsmäklare. Det var inte av en tillfällighet
som Dagens Industri jublade med en stor rubrik på första sidan när
planerna på ett nytt pensionssystem offentliggjordes: “En marknad
på 36 miljarder kronor”. Detta var enligt tidningen den summa som
hade betalats in till ATP-systemet året före. Mäklarna skulle
nu få större provisioner på folkets behov av trygghet på
sin ålderdom.
Thatchers ideologi
Den ideologiska aspekten av privatisering betonades om och om igen av Margaret
Thatcher, t ex när hon motiverade utförsäljningen av kommunalägda
lägenheter och småhus (s k council houses) till hyresgäster.
Argumentet var att detta skulle ge folket “en del av marknaden”, vilket
antagligen skulle gör dem mer benägna att tolerera vidare angrepp
i den offentliga sektorn.
Thatchers politik blev ett mönster för borgerliga i andra länder,
som öppet beundrade hennes kriminella taktik. Till exempel gick British
Petroleum (BP), Storbritanniens tidigare statligägda energibolag, med stora
förluster under många år p g a omfattande investeringar och
kostnader för prospekteringen och utvinningen av olja i Nordsjön och
Norges farvatten. Regeringen lugnade britterna med beskedet att någon
dag i framtiden så skulle vinsterna komma och då skulle de användas
för att bygga “a better Britain”.
Men när vinsterna började rulla in, och de var verkligen stora, passade
Margaret Thatcher på att sälja ut BP på börsen till ett
pris som var 350 miljoner pund (ca 4 miljarder kronor) under bolagets marknadsvärde.
Och de som köpte aktier gjorde mycket tillfredsställande klipp på
dem.
Praktiskt taget samtliga privatiseringar i Västvärlden har gjorts
på ett liknande sätt. Man säljer ut en offentlig verksamhet
till reapris och tillåter sedan köparen att öka priserna för
tjänsterna i vinstens namn. Om priset för de privatiserade tjänsterna
skulle vara för högt för de flesta att betala, brukar man subventionera
ägarna med offentliga medel, såsom görs i Sverige för hälso-
och åldringsvård.
Avreglering av kapitalet, alltså frihet för investerare att “placera”
pengar var som helst, har ett nära samband med angrepp på den offentliga
sektorn, ty kapitalägare får en chans att angripa andra länder
än sina egna. Till exempel har de europeiska och amerikanska kapitalisterna
kunnat köpa ut många offentligägda företag i Latinamerika
som följd av avregleringen av kapitalrörelser.
Myten om Palme
De som sörjer över Olof Palmes bortgång med fantasier om hans
omtänksamhet för den offentliga sektor bör komma ihåg att
det var hans egen finansminister Kjell Olof Feldt som pläderade ivrigast
för avreglering av kapitalet och som påbörjade processen i Sverige.
Palmes regering sade inte ett ord när Stockholms landsting tidigt på
1980-talet beslutade att subventionera verksamheten i Cityakuten, ett av de
första av de nya privata sjukvårdsbolagen i Sverige.
Det ideologiska försvaret för privatisering, eller demontering av
den offentliga sektorn, tar ofta bisarra former. Ett mycket använt begrepp
är nattväktarstaten, vilket upprepas som en buddhistisk mantra av
moderaterna i Sverige.
En sådant stat skall ha mycket begränsade inhemska funktioner. Den
måste naturligtvis ha en poliskår, främst för att slå
ner folk om de protesterar på gatan, som i Seattle, London eller Prag.
Den bör också ha ett domstolsväsen för att döma folk
när de väl har blivit nedslagna. Den måste ha en militär
organisation för att hjälpa polisen i förekommande fall och för
att delta i imperialistisk krigföring utomlands. Den skall ha ett skatteväsen
för att driva in skatterna från de medborgare som inte är rika
nog för att undvika beskattning.
Skattepengarna skall användas för att avlöna polis, domare och
militär, för att subventionera privata verksamheter när det behövs
och för att finansiera vissa offentliga tjänster som svårligen
kan drivas med vinst, t ex posten. Offentliga medel skall också användas
för att köpa vapen från privatägda bolag.
Med andra ord är en nattväktarstat nästan identisk med den stat
som Ludvig den XIV styrde i Frankrike i 1700-talet.
Problem med privatiserade verksamheter
Men det är inte alltid lätt att få vinster ur privatiserade
verksamheter, även när de är subventionerade. Det förklarar
varför de nya privata ägarna brukar passa på att snabbt som
ögat plundra sina nya företag på så mycket tillgångar
som möjligt.
Till exempel har bankväsendet i Tjeckien och Ryssland plundrats på
ett sätt som måste värma baronessan Thatchers kalla hjärta.
Ägarna till de privatiserade järnvägarna och vattenförsörjnings-systemen
i Storbritannien har nästan helt försummat underhåll och modernisering,
vilket är en av huvudförklaringarna till de järnvägsolyckor
och vattenledningsläckor som har drabbat Storbritannien under senare år.
De pengar som skulle ha investerats har i stället pumpats ut som enorma
löner till företagsledare och feta utdelningar till aktieägare.
Verkställande direktören för Railtrack, ett av de största
järnvägsbolagen i Storbritannien, har haft mage att be regeringen
att bidra med upp till 3.8 miljarder pund (ungefär 51 miljarder kronor)
för underhåll, delvis för att förbättra säkerheten,
enligt the Guardian (den 22 februari 2001). En parlamentsledamot, som inte riktigt
har förstått vitsen med Tony Blairs “New Labour”, har i
vrede frågat varför den offentliga sektorn skulle betala för
underhåll nu när hela argumentet för att sälja ut järnvägarna
för en billig peng var att så mycket underhållskostnader skulle
krävas om staten skulle behålla dem och att det vore bättre
att låta de nya ägarna står för det. Vilket de har uppenbarligen
inte gjort.
Bolagets krav har avvisats av Strategic Rail Authority (SRA), en statlig nattväktarverksamhet
som har befogenhet att besluta om ekonomiskt stöd till järnvägar.
Enligt en icke-namngiven tjänsteman i SRA är Railtrack nära konkurs,
och utan en injektion av offentliga pengar kommer företaget inte att överleva.
Som om en jordbrukssektor som är bokstavligen vansinnig inte var nog så
har Blairregeringen nu drabbats av en konkurshotad privatägd järnväg.
Min bedömning är att Blair inte vågar betala ut subventioner
av rädsla för en politisk kris. Ty folket i Storbritannien är
mycket förbannat över vad som endast kan beskrivas som ett transportsystem
i kollaps.
Erfarenheten i hela EU, i Nordamerika och på andra kontinenter visar att
privatiserade verksamheter nästan aldrig kan gå med varaktiga vinster
utan antingen höjda priser, som för el i Sverige, eller nedskärningarna
i både personalen och levererade tjänster. Men förr eller senare
kommer misslyckandet, som i Storbritannien.
Det bör noteras att ett av de mantra som brukar repeteras för att
motivera privatisering är att staten är ineffektiv och tjänsterna
kommer att bli billigare i privata regi. Sanningen är att privata tjänster
nästan alltid är dyrare än offentliga, i synnerhet om hänsyn
tas till subventioneringen med offentlig medel.
Margaret Thatcher brukade också motivera privatiseringen med det mystiska uttrycket “TINA”, vilket står för “There is no alternative”, alltså “Det finns inget annat sätt”. Men som så många andra av Thatchers uttalanden är också detta bevisligen nonsens. Och det är inte bara Kuba och andra existerande och tidigare socialistiska länder som utgör beviset. Kalifornien och Nya Zealand kan åberopas.
Avprivatiseringar är på gång
Regeringen i delstaten Kalifornien avreglerade och privatiserade elförsörjningen
för tre-fyra år sedan, med de sedvanliga motiveringarna. Nu är
katastrofen ett faktum. Både företag och privata personer har drabbats
av höjda priser men, ännu värre, också av uteblivna leveranser
av ström. Delstatens guvernör har mer eller mindre deklarerat undantagstillstånd,
och delstaten skall nu återta samtliga de el-anläggningar som såldes
ut för mindre än 60 månader sedan. Slutsatsen för folket
i Kalifornien är ofrånkomlig: privatiseringen av elförsörjningen
fungerade inte.
Fallet Nya Zealand är väldigt intressant. Under 2000 rapporterades
i Riktpunkt att detta kanske var det OECD-land som hade gått längst
i privatisering och demontering av den offentliga sektorn. Nya Zealand hade
haft en av mest omfattande och bäst fungerande offentliga försäkringssystemen
när det gäller hälsovård, utbildning, m m. Men från
1980 och framåt privatiserades nästan rubbet, under både konservativa
och socialdemokratiska styren.
En f d minister i en av dessa regeringar citerades i the Guardian: “Det
var marknadskrafterna så in i helvete, upphöjda till exponent 10”.
Det innebar också ett våldsamt angrepp på fackföreningar
och arbetsrätten, som liknade den svenska lagstiftningen i mycket.
Folket drabbades oerhört hårt. Fattigdom och arbetslöshet bredde
ut sig. Misären bland arbetarklassen, i synnerhet bland de lågavlönade,
blev fruktansvärd.
Under våren 2000 valdes en ny regering, en koalition av vänster-socialdemokrater
och ett ny parti som heter Alliance och som tydligen är ganska långt
ut till vänster. Denna regering tillkännagav att privatiseringen skulle
stoppas och att en omnationalisering skulle påbörjas. Ett av regeringens
första beslut var att avbeställa ett omfattande inköp av vapen
som den tidigare regering hade bestämt.
Den nya regeringen har hållit sina löften. Den har höjt skatterna
och pensionerna, avskrivit mycket av studentskulderna och stärkt fackföreningarnas
makt. En tidigare regering hade privatiserade försäkringssystemet
för arbetsolyckor. Detta har åter nationaliserats. “Marknaden”,
dvs kapitalisterna, håller på att tvingas bort fråm hälsovård,
offentliga bostäder och utbildning. Regeringen säger att ekonomin
och samhället skall “återbalanseras”, vilket förmodligen
innebär en återkomst av den starka offentliga sektorn som existerade
på 1970-talet.
Ett uttalande av Helen Clark i the Guardian är mycket intressant. “Högerns
höga präster upprepade hela tiden att vi måste kasta mer kött
åt djuret, att privatisera mer och mer - tills regeringen skulle beskatta
ingenting, reglera ingenting och göra ingenting”. Hon säger att
Nya Zealands experiment i marknads-fundamentalism har misslyckats.
Nu skall regeringen fortsätta att avprivatisera en lång rad verksamheter,
inklusive järnvägarna. Det visar sig att nästan hela den offentliga
sektorn i Nya Zealand hade sålts ut, med undantag för posten, vilken
som sagt inte är lätt att driva med vinst och därför inte
är så attraktiv för privata intressen.
Och nu kommer den riktiga stora nyheten. Samtliga banker i Nya Zealand är
idag i privata, och utländska, händer. Men regeringen skall starta
en ny helt statligt ägd bank som skall tillhandahålla billiga tjänster
och lån. Banken skall drivas genom det existerande nätverket av postkontor.
Kanske bäst av allt är namnet - The People’s Bank, eller Folkets
bank, vilket som the Guardian poängterar har “rik socialistiska tradition”.
En tradition som uppenbarligen gillas av folket i Nya Zealand.
Det är också en tradition med stark rötter i Sverige, förstås.
Vi upprepar vår uppmaning från en tidigare artikel om Nya Zealand:
Göran, Mona, Björn, Leif Pagrotsky, Widar Andersson och alla ordförande
i de andra riksdagspartierna, som ivrigt besökte Nya Zealand och uttryckte
sin förtjusning över den nu havererade experimentet, bör resa
dit igen. Snarast möjligt. Vid hemkomst i Sverige bör de besöka
TV och rapportera i alla spännande detaljer om vad som pågår
i Auckland nu för tiden. I synnerhet om hur man använder postkontoren
för att upprätta the People’s Bank. Ty vi kan inte förvänta
oss att DN eller Sveriges TV kommer att rapportera om vad Helen Clarks regering
håller på med.
P C