Alliansfriheten måste bevaras i handling, inte bara som ord

Debatten om Sverige nya säkerhetspolitiska doktrin belyser den socialdemokratiska regeringens knipa. Man spelar fullt med i EU-militärens och Natos upprustnings- och krigspolitik. Men man får inte säga det, eftersom svenska folket envetet håller fast vid alliansfrihetens princip. Undersökning efter undersökning bekräftar, vad DN 2.3.2001 i en debattartikel rubricerade med ”Natomedlemskap lockar inte svenskarna”. I senaste opinionsmätning var 24 procent för och 45 procent emot Natoanslutning. I artikeln påvisar Ulf Bjereld att det finns en ”euroskepticism i svenska folket som inte låter sig önsketänkas bort.” Och han fortsätter med ett viktigt klargörande. Nämligen att denna attityd inte alls bottnar i egoism, isolationalism och inskränkt nationalism, som EU- och Natoanhängarna påstår. Samma grupp som är mot EU och Nato är betydligt mera positiv till att ge bistånd och ta emot flyktingar än de som kallar sig ”solidariska” i den kapitalistiska globaliseringens anda.
Motståndet mot Nato förklarar artikel-föfattaren med tre faktorer:
n Nato förknippas med krig och militär våldsanvändning Kriget mot Jugoslavien har befästat denna bild. Att Sverige ska byta bort 200 år av fred mot en ny säkerhetsdoktrin med krigshandlingar när inget hot mot Sverige syns vid horisonten uppfattas som fullständigt ologiskt. Ett Natomedlemskap skulle inte minska, utan öka risken att Sverige blir indraget i krig.
n Natos kärnvapendoktrin är oförenlig med svenska folkets åsikter.
n Svenska folket känner sig inte alls hemma i Natos ”västliga värdegemenskap”, som både högern och regeringen påstår.
Inför denna bakgrund förhandlar regeringen nu med riksdagens partier om Sveriges nya säkerhetspolitik. Dilemmat är att man måste ta hänsyn till ovannämnda stämningar i folket – samtidigt som man i praktiken fullt medverka i EU-militären och Nato.
Att folkpartiet, som öppet vill ansluta Sverige till Nato, avvisas av Anna Lindh, har tyvärr endast propagandistiskt värde. ”Det enda som skiljer oss från medlemskap är att vi inte undertecknat åtagandet om ömsesidigt försvar vid anfall”, påpekade fp:s representant. Därmed hade han – för en gångs skull – rätt, men lösningen av detta ligger inte i fullt Natomedlemskap utan i att vi drar oss ur denna krigsmaskin innan det är för sent. Regeringens löfte att Sveriges alliansfrihet ska bevaras måste åter fyllas med verklig handling.

Som DN rapporterade 4.3.2001 har försvarsberedningen föreslagit att regeringen ska kunna skicka militär trupp till ett krisområde utan att höra riksdagen och enbart på uppmaning av EU. FN-mandat ska inte behövas för ”fredsbevarande” militärinsatser, utan endast för s k ”fredsframtvingande”, alltså regelrätta krigsinsatser. Men var går gränsen?
FN har målmedvetet satts ur spel, även av den svenska regeringen som ständigt bedyrar motsatsen. Möjligheten att skapa en viss styrkebalans i säkerhetsrådet, som under lång efterkrigstid hjälpt till att bevara freden i Europa och balansera USA:s förmaktställning, betecknas nu öppet som ett hinder för krigsinsatser enligt USA:s och EU:s planer. Kina och Ryssland har med sitt veto i säkerhetsrådet försökt förhindra kriget mot Jugoslavien – alltså måste säkerhetsrådet ställas åt sidan.
Man argumenterar med att det i fallet av Jugoslavienkriget var ”förödmjukande” för EU att behöva ta hjälp från Nato/USA.
Försvarsberedningen skriver att EU-militären behövs för att skapa ”militär jämvikt” mellan USA och EU. USA:s dominans, som verkställs med hjälp av Nato, ska trängas tillbaka. Men det är inget argument som kan glädja fredsvännerna i världen, eftersom EU:s militära planer inte är mindre aggressiva och dikterade av imperialistiska stormaktsdrömmar än Natos. I ställe kommer vi att uppleva en ny etapp av kapprustning och nya spänningar mellan olika imperialistiska maktcentra.
BH