Sveket i egendomsfrågan
Visserligen har inga seriösa debatter om socialisering av produktionsmedlen
förts på någon socialdemokratisk partikongress sedan 1944.
Men SAP har ändå hittills lyckats upprätthålla skenet
i egendomsfrågan, genom den i alla hittillsvarande partiprogrammens medtagna
formuleringen om att ”lägga produktionen i hela folkets händer”.
Men så icke denna gång! Visserligen innehåller den nya programtexten
ett längre avsnitt om marxismens historiska betydelse för svensk socialdemokratis
idéutveckling. Men detta har ingalunda utraderat den klassiska SAP-floskeln
om tillblivelsen av det konfliktlösa ”folkhemmet”, fastän
denna gång undviker programmakarna att teckna nämnda framtidsvision
med röda förtecken. I stället pekar de ut det ”gröna
folkhemmet” såsom SAP:s slutlikvid med själva samhällsorganisationen!
Även om de så här i växthuseffektens tidevarv ingående
tacklar miljöfrågorna är ändå framtidsvisionen av
det ”gröna folkhemmet” alltför grov för att kunna tas
på allvar även utanför socialdemokratiska kretsar. Detta likväl
som det uppenbara sveket i egendomsfrågan utgör SAP-förslagets
svagaste länkar.
”Demokrati” och antikapitalism
Enligt SAP-programförslaget är demokratin i världen stabilare
än någonsin. Men samtidigt utmålas SAP såsom ett utpräglat
antikapitalistiskt parti. Demokrati och antikapitalism - hur hänger det
ihop? Menar programmakarna med stabil demokrati verkligen den nutida nordamerikanska
varianten, där penningstinna krafter helt naket och rått köper
politiska mandat åt en noggrant utvald kandidat? Vad som i realiteten
avses med folkdemokrati höljs alltjämt i dunkel. Konstateras bara
att demokratibegreppet även som det ursprungligen brukades ingalunda överlämnade
makten till en folkmajoritet. Exempelvis i den klassiska athenska slavstaten
så praktiserades folkväldet endast av en tiondel av stadsbefolkningen,
emedan resterande nio tiondelar utgjorde de röstberättigades slavar!
Så löst fungerar även folkväldet under kapitalismen, där
produktionsmedlens privata besittande de facto utgör en effektiv spärr
för ett reellt arbetsplatsinflytande åt de nutida löneslavarna
på kontor och i verkstäder. Förutom i den kullerbyttan, då
det gäller kapitalismens oförenlighet med en reell demokrati, skriver
SAP-programmet följdriktigt nästan ingenting om det moderna samhällets
två huvudkomponenter, arbetarklassen och det medhavda industrisamhället.
Det rentav revolutionära tankesättet att proletariatet faktiskt fungerar
såsom världshistoriens sista samhällsklass är tydligen
för dessa programskrivare vilt främmande.
Slutsatser
Trots all redan nedskriven negativism innehåller SAP-programmet även
några positiva sidor. Exempelvis påtalas den alltmer rådande
regionala obalansen med ständigt expanderande tätorter, samtidigt
som landsbygden töms på folk
Fårstås utan att erbjuda reella lösningar för detta problem
Vidare framlyfts en ny typ av feminism, som man dock på väldigt goda
grunder misstänker är tänkt som en yttre spärr gentemot
fortsatt kvinnlig väljarflykt till framför allt till Vänsterpartiet.
Slutsatsen av det 41 sidor långa aktstycket blir att SAP åtminstone
vad det gäller dess ledande kader, alltmer fjärmar sig från
det ursprungliga Erfurtprogram-mets i botten marxistiska tonarter. Samtidigt
består ännu lika osvikligt den massarbetslöshet som den nuvarande
patiordfö-randen och tillika svenske statsministern Göran Persson
länge försökt att trolla bort med den utnötta formuleringen
att ”det nu går så bra för Sverige”.
Vi som ännu tror på frihet, jämlikhet och egendomsgemenskap
får här ett tröstens ord från den klassiske tyske spartakisten
Gustav Landhaur: ”Ingen kan förstå socialismen, utan att veta
att den endast utgör en fortsättning av en både lång och
svår historia”.
Jan Westermark