”En grupp finländska patologers brottsplatsutredning av massakern
i Racak i Kosovo kan räcka till för att få ex-presidenten Slobodan
Milosevic dömd i Haag”
DN 11 febr 2001
Byn Racak och dess omgiv ningar var under hösten 1998 ett av UCK:s huvudfästen.
Mord, kidnappningar och husbränder tillhörde den separatistiska terrorn.
Fredagen den 15 januari 1999, några dagar efter mordet på en polis,
gick den serbiska polisen till angrep mot UCK i Racak och i de närliggande
byarna Belince och Malopoljce. Polisen informerade i förhand journalister
och OSSE om att en insats skulle göras. Ett TV-team från Associated
Press med två journalister och en kameraman följde därför
med till Racak och filmade operationen från en kulle och sedan på
byns gator. OSSE skickade observatörer i två bilar med amerikanska
diplomatskyltar. Observatörerna var posterade på en kulle, varifrån
de kunde se vad som hände. Under insatsen skickade polisen rapporter till
det internationella presscentrumet i Pristina.
Klockan 15 på eftermiddagen meddelade polisen att 15 UCK-terrorister hade
dödats i striden och att ett stort antal vapen hade beslagtagits. Klockan
15.20 tog OSSE:s andre man kontakt med polisen och begärde att striderna
skulle upphöra. Så småningom drog sig polisen tillbaka från
Racak. Bland de beslagtagna vapnen fanns tunga maskingevär, gevär
med kikarsikte och ett trettiotal kinesiska kalashnikovs.
Nästa morgon, lördagen den 16 januari, kom journalister till byn.
De möttes av UCK, som under natten hade kunnat ta tillbaka Racak. UCK förde
journalisterna till en ravin i utkanten av byn. Journalisterna visades ett tjugotal
kroppar i ravinen och ytterligare några till runt omkring. OSSE-observatörer
samlades också på platsen.
Den amerikanske OSSE-chefen William Walker kom till Racak mitt på dagen
samma dag. Han uttryckte omedelbart sin upprördhet över det ”illdåd”
som begåtts av ”de serbiska polisstyrkorna och den jugoslaviska armen”.
Walker förklarade att han starkt fördömde vad han beskrev som
”den mest förskräckliga massaker” han någonsin sett
och anklagade serberna för ”brott mot mänskligheten” med
hänvisning till att civila hade dödas.
Vad som därefter sändes ut i media var att en massaker på civila
kosovoalbaner hade ägt rum i Racak den 15 januari. Till grund för
detta låg uppgifter från OSSE och intervjuer med två-tre kosoalbaner,
som hävdat att ”maskerade” serbiska poliser hade gått in
i husen, samlat och fört bort män till utkanten av byn och avrättat
dem lugnt där med en kula i nacken. Det talades också om tortyr och
stympningar.
Bevis mot OSSE-versionen
UCK:s och OSSE:s version bestreds emellertid snart av erkända franska journalister
som rapporterade om Kosovo och hade varit på platsen.
Såväl Renaud Girard som Christophe Chatelot, som knappast kan sägas
vara på serbernas sida, ifrågasatte den påstådda massakern.
De hade besökt Racak på fredagen den 15 och lördagen den 16
januari. De hade även talat med TV-teamet och sett dess film. I artiklar
i Le Figaro den 20 januari 1999 respektive i Le Monde den 21 januari 1999 framhöll
de att filmen klart motsäger den version som presenterades i media. De
påpekade att filmen visade att byn nästan varit tom på människor
och att polisen gått in under tung beskjutning från UCK, som funnits
i skyttegravar på kullarna kring byn. De gick igenom vad som hänt
samt underströk att varken de OSSE-observatörer eller journalister
som gått in i byn vid 18-tiden, d v s sedan polisen hade dragit
sig tillbaka, hade sett något annat än ett par gamla bybor med lindriga
skador; ingen hade nämnt något om en massaker.
Utmanande frågor
De två franska journalisternas artiklar ställde en rad utmanande
frågor. Varför bad polisen journalisterna och OSSE att komma med
till Racak om man skulle utföra en massaker? Varför fanns inget som
tydde på en massaker när journalisterna kom dit? Hur kunde polisen
lugnt föra bort och avrätta människor när man var under
ständig beskjutning? Varför fanns det så få tomhylsor
och så litet blod där kropparna låg? Var Walker alltför
snabb när han anklagade polisen för en kallblodig avrättning?
Tyska Berliner Zeitung avslöjade senare, den 13 mars 1999, att flera europeiska
regeringar, däribland de tyska och franska, försökte få
OSSE att avskeda Walker på grund av information från OSSE-observatörer
att kropparna i Racak ”inte var, som Walker hade rapporterat, offer för
en serbisk massaker på civila” utan UCK-gerilla som stupat i strid.
Olika undersökningsresultat
Efter anklagelserna om en massaker i Racak anlitade de jugoslaviska myndigheterna
ett antal experter för att utföra rättsmedicinska undersökningar
under ledning av dr Sasa Dobrikanin från rättsmedicinska institutet
i Pristina och dr Vladimir Kuzmicov från Vitryssland. De började
arbeta den 17 januari under OSSE:s bevakning. För sin del anlitade EU en
grupp finska experter under dr Helena Ranta för en ”oberoende rättsmedicinsk
undersökning”.
Dr Rantas grupp började arbeta den 22 januari 1999. Men redan dessförinnan,
den 20 januari, hade EU:s dåvarande ordförandeland Tyskland på
EU:s vägnar meddelat att det som hänt i Racak var en massaker vilken
man ”fördömde mycket starkt”. Belgrads svar på ”massakern”
bedömdes som ”helt otillräckligt”.
I samband med att den finska gruppen slutfört sin undersökning gav
dr Ranta ett skriftligt uttalande vid en presskonferens den 17 mars 1999. I
detta konstaterade hon att det inte fanns något som talade för att
de döda var ”annat än obeväpnade civila”. Hon anmärkte
dock att hon inte kunde rättsmedicinskt fastställa att en massaker
hade ägt rum.
Dr Rantas slutsats om att civila dödats stämmer inte överens
med övriga undersökningar, trots att man använt samma metoder.
Enligt de andra rättsmedicinarna hade de skjutna själva använt
vapen innan de dödats och kulorna som dödat dem hade kommit från
flera olika håll. Kropparna hade också flyttats minst två
gånger, först till moskén och sedan till bårhuset i
Pristina. Ranta hade inte vare sig besökt platsen eller tagit hänsyn
till den film som AP:s TV-team hade gjort från polisinsatsen. Dessutom
var antalet döda fortfarande inte klart: OSSE rapporterade först 37
och sedan 39, Walker själv 45, albanska källor 51 och Ranta sade att
hennes grupp undersökt 40. Oklart förblev också vad som hänt
med kropparna från de UCK-rebeller som obestridligt dödats under
striden med polisen.
Racak utlöste Nato-kriget
Dr Rantas uttalande var alltså obestämt och lämnade mycket öppet.
Ändå kom det att läggas till grund för ett krig. Som framhölls
i Washington Post den 18 april 1999 ”avgjorde Racak Västmakternas
politik på Balkan på ett sätt som enskilda händelser sällan
gör”.
Den 24 mars 1999, en vecka efter det att dr Ranta hade presenterat sin rapport,
anföll Nato med hänvisning till ”massakern” i Racak och
inledde därmed bombningarna av Jugoslavien. Och medan bomberna föll
tillkännagavs den 22 maj 1999 åtalet vid Jugoslavientribunalen i
Haag mot Slobodan Milosevic för ”brott mot mänskligheten”.
Men själva d rapporten offentliggjordes ändå inte utan hölls
hemlig.
Nu hör man plötsligt mycket om Racak igen. I januari 2001 cirkulerade
rykten om att nu skulle den tidigare hemligstämplade rapporten från
dr Ranta ha offentliggjorts. Diskussionerna om huruvida den finska gruppen kom
fram till att det varit en massaker börjar på nytt.
Till exempel kunde de finska experterna enligt Berliner Zeitung den 16 januari
2001 inte fastställa om de döda var civila, om de kom från Racak
eller var de hade dödats. Experterna berättade för tidningen
att bara en kropp haft den sorts krutspår som kunde vara tecken på
avrättning och att de inte hittat några bevis på att kropparna
hade stympats. Medan man i svensk TV den 9 februari 2001 fick höra att
nu har rapporten offentliggjorts och att det av den framgår att det rörde
sig om en massaker på obeväpnade civila. I själva verket är
allt fortfarande lika oklart. Ingen har visat rapporten, och ingen vet var den
finns att få tag i.
Allt står eller faller med Racak
Vad man säkert vet är att en hemligstämplad rapport och massmediala
manipulationer fick rättfärdiga ett krig. Racak blev en symbol för
serbiskt barbari och albanskt lidande. ”Racakmassakern” blev USA:s
och EU:s ursäkt för anfallet mot Jugoslavien. Racak fick också
avgöra utformningen av åtalet mot Milosevic och andra i Haag; den
enda punkt i åtalet som rör förhållanden innan kriget
började är påståendet om en massaker i Racak.
Det är inte utan skäl som ordet Racak har blivit aktuellt igen. USA
och EU försöker pressa den jugoslaviska regeringen att lämna
över Milosevic samtidigt som vissa vill få situationen i södra
Serbien att se ut som den i Kosovo före kriget. I en artikel i Chicago
Tribune den 23 januari 2001 om albansk separatism och milis med koppling till
UCK i södra Serbien spekuleras att serberna kan ”återfalla och
besvara en albansk provokation med vedergällning i Racak-stil”.
Det är lämpligt att ännu en gång påminna om vad
Diana Johnstone sagt om kriget mot Jugoslavien: Man vill få ett brott
som skall passa till straffet.
Ger. Melissarato-Mattsson
Diana Johnstone var tidigare europeisk redaktör för tidskriften In These Times och har varit pressansvarig för de Gröna i Europaparlamentet. Hon har skrivit insiktsfullt om kriget på Balkan. Flera av hennes artiklar finns på websidan Emperors Clothes, se www.emperors-clothes.com.