Varför måste man hitta på nya uttryck för gamla sanningar? - undrar chefen för Armén, Åke Sagrén. - Generalinspektör för Armén, Alf Sandqvist, försökte förklara skillnaderna: Vem lade grunderna för Nato?
Det var vid en debatt som Försvarsfrämjandet anordnade på Försvarshögskolan
som Åke Sagrén undrade: ”Varför måste man hitta
på nya uttryck för gamla sanningar?” Han tänkte på
”Internationaliseringen och RMA-konceptet”. Det som försvarsministern
kallar ”Revolution i det svenska försvaret”, vad det nu betyder.
Alf Sandqvist inledde med beskrivning av den nya Armén som kommer att
bestå av en divisionsledning med bland annat luftlandsättningsstyrkor,
jägarbataljoner, ingenjörsbataljon med mera. Divisionsledningen förfogar
över fyra fullt utrustade brigader samt två delvis utrustade.
Då uppgifterna i första hand är internationella är sambandsspråket
engelska och stabsrutinerna samma som Natos, sa han.
Vid en internationell jämförelse är det inte bara Sverige som
genomför stålbadet inom armén. Med undantag för Finland
har alla europeiska länder gjort nedskärningar inom denna militära
gren. I Holland har värnplikten fått ett dåligt rykte. I England,
med en yrkesarmé, rekryterar man nu på fängelserna.
Sveriges revolution
I Sverige används nu ett nytt begrepp: RMA = Revolution in Military Affairs,
revolution i det svenska försvaret. Vad är det? En idé, ett
koncept eller ett färdigt materielsystem? Vad kostar RMA Sverige? Betyder
det en ny inriktning för svenskt försvar?
Förändringen består bara i att man använder nya ord för
gamla begrepp, hävdar vissa krafter. Men det är inte sant. Förändringen
är graverande när den svenska militärdoktrinen svänger från
inriktning på nationellt försvar till offensiv angreppsstrategi i
internationella sammanhang.
Under tiden avslöjar också Svenska Dagbladet för oss: Sveriges
nya säkerhetspolitik är inte alliansfrihet.
Under den feta rubriken ”Dörren på glänt för Natointräde”
får vi veta vad Sveriges säkerhetspolitik numera går ut på.
Gamla begrepp som ”neutralitet” och ”alliansfrihet” byts
ut mot klibbiga ”glid mot Nato” och ”att möjligheten att
vara neutrala finns ju alltid” (Anna Lindh).
”Möjligheten att vara…” - redan 1991 var Sverige krigförande
i FN-koalitionen mot Irak (om än endast med ett fältsjukhus). Sverige
är medlem i EU och kan i praktiken inte stå neutralt om ett EU-land
angrips.
Men nu är det så att ingen angriper EU - däremot angriper EU
tillsammans med Nato andra suveräna europeiska länder, och Sverige
är i högsta grad inblandat med olika slags stöd och engagemang.
Redan i Bosnien kom svenska förband under direkt, amerikanskt Natokommando.
I Kosovo låtsas Sverige som om det regnar och intalar sig självt
att svenska förband står under FN:s kommando.
Svenska grabbar skall slås utanför Europa
I framtiden, när EU:s nya krishantering blir fullfjädrad, 2003, kommer
svenska soldater att kunna skickas långt, långt bort från
Europa och sina hem - i ”det internationella samfundets” tjänst.
Då blir det osannolikt att Sverige skulle kunna, än mindre vilja,
gå ur en kris som utvecklas till en konflikt.
Man bygger upp sitt samvete med gammal skåpmat: faran från öst.
Alltså, enligt SvD ”redan 1993 visade en topphemlig svensk krigsövning
med hela regeringen att en rysk aggression mot de baltiska staterna skulle göra
svensk neutralitet omöjlig”. Att dessa snart är EU-medlemmar
får konsekvenser. SvD förfasas över Putin som ”går
i totalitär riktning”, inte alls i den som Sverige hoppas - ”mot
Europa”. Nej, Ryssland är tydligen på väg mot yttre rymden.
Om det går mot balterna är svenska regeringen nu garderad: På
riksdagens bord lade regeringen nyligen ett försvarsindustriavtal med de
fem Natoländerna Storbritannien, Tyskland, Frankrike, Italien och Spanien,
i ett outtalat syfte att kunna garanterat upprusta inför ett ryskt ”hot”.
Mot Sverige? Nej, men ni vet - balternas sak kommer att vara vår.
Elva EU-länder är redan i Nato - Sverige halvvägs eller nästan.
Perssons linje är, än så länge, att stå utanför
ett formellt Natomedlemskap för ”det ger oss större reellt inflytande”.
Men Sverige har inget inflytande alls - konflikter lämnas åt Nato,
som i sin tur löser dem med bomber.
Lindhs “möjligheter” växer på träd
Nej, Sverige avvecklar - försiktigt utåt för att inte alltför
starkt utmana opinionen, men handlingskraftigt i praktiken - sin alliansfrihet
och ersätter den med “militär handlingsfrihet” - frihet
att gå in i Nato.
Fast “möjligheten att vara neutrala finns ju alltid”, som Anna
Lindh säger. Jag är ganska osäker på om hon vet vad hon
menar.
“Förvånansvärt lätt har Försvarsmaktens Högkvarter
lyckats få tillåtelse att omstrukturera, omforma eller utplåna
sitt gamla försvar för att införa ett - öppet Natoanpassat.
Det är en administrativ prestation att erhålla och förbruka
upp emot 40 miljarder per år i försvarsutgifter för en sådan
krigsmakt.” skrev överste Jan Wickbom, tidigare chef för I19.
“I verkligheten - fast det ej utsagts offentligt, kanske ej ens erkänts
eller förståtts av alla berörda - används miljarderna för
att förstärka Nato/EU:s skydd av Europa, internt och externt. Vår
och Västeuropas säkerhet ligger nu i Natos säkra händer.
Nato vann det kalla kriget. Nato förväntas vinna eller förhindra
krig och konflikter också i framtiden, även i Norden. Svensk försvarsledning
har därmed återfått tillförsikt, lugn och ro.”
Hur Nato vinner krig såg vi 1999 när 19 starka demokratier ur det
“internationella samfundet” sönderbombade Jugoslavien.
Sveriges och Västeuropas säkerhet ligger kanske i Natos “säkra
händer” men andra länders säkerhet är i högsta
grad hotad av denna svarta ängel.
Neutralitetens desarmerare
Försvarsministern med sin ÖB glömmer bort att Sverige inte betraktas
som fredsstörare och behöver, för att hålla fred, ej bindas
upp till Nato. Andra militärer tycker att UD bör leda eventuella militära
insatser utanför Europa!
Som det nu ser ut har Natoanpassningen haft otillbörligt stort inflytande
på “stålbadet”.
Under senare år avslöjades bland annat att politiker som Tage Erlander,
Torsten Nilsson och Sven Andersson i det tysta visade neutralitetspragmatism
- de har lagt politiken till rätta för ett omfattande Natosamarbete.
Denna hemliga säkerhetspolitik, förd i skuggan av den officiella retoriken
om alliansfriheten och den orubbliga svenska neutraliteten, kommer troligen
att intressera framtida historiker minst lika mycket som svensk politik under
andra världskriget.
“Sverige bör skäligen sträva efter två ting, å
ena sidan att inte komma under den närbelägna supermaktens inflytande,
å andra sidan att inte bli den andra supermaktens hotande utpost”
(Sverker Åström, “Svensk neutralitetspolitik”, Svenska
Institutet, 1983-90).
Denna tanke verkar vara bortblåst idag. Sverige har nu valt att ge upp
sin alliansfrihet.
Dusan Lazarevic