Sveriges militära alliansfrihet med syfte att kunna vara neutralt i krig
har varit en grundmurad hörnsten i svenska folkets politiska säkerhetstänkande
sedan 1940-talet.
”Den formuleringen bör nu, enligt vår mening, ses över”,
meddelade utrikesminister Anna Lindh lakoniskt i Riksdagens säkerhetspolitiska
debatt den 7 februari.
Hela vårt lands utrikes- och säkerhetspolitik rivs upp med sina
rötter, och allt vad regeringen har att säga är: ”formuleringen
ska ses över”.
Man tassar fram så försiktigt som möjligt, medveten om att handla
stick i stäv med svenska folkets dominerande inställning.
I klartext uttalades att neutraliteten ska bort. Men varför? Ingen av de
ansvariga inom regering och militärstaben, som drivit denna linje de senaste
månaderna, kan framföra ett vettigt argument, varför neutralitetspolitiken
skulle spelat ut sin roll. På vilket sätt stör vår hittills
varande säkerhetspolitiska doktrin Sveriges internationella arbete? Inga
svar! Bara nebulösa formuleringar om nya tider och modernisering.
Svaret man inte vill ge ligger i vårt medlemskap i EU.
”EU är Sveriges viktigaste utrikes- och säkerhetspolitiska instrument”,
betonade Lindh. Och: ”Den transatlantiska länken, och en fortsatt
stark amerikansk roll i Europa och vårt närområde, är
av stor betydelse för såväl Sveriges som Europas säkerhet.”
Där har vi förklaringen. Neutralitet och alliansfrihet utesluter en
aktiv politisk och militär union med EU och Nato.
Regeringens dilemma är att man inför folkomröstningen 1994 garanterat
att EU-medlemskapet inte skulle innebära risker för Sveriges neutralitetspolitik
och alliansfrihet. Kravet att skriva ett undantag liksom Danmark, som EU-skeptiker
framförde, avvisades som överflödigt, eftersom EU inte planerade
någon militär verksamhet. Så sade i alla fall regeringen, trots
att motsatsen redan då låg i öppen dager för alla som
ville se. I och med EU-besluten från Köln och Nice går det
inte längre att hemlighålla verkligheten. Alla EU-länder, förutom
Danmark, har ”anmält” sina styrkor till EU:s gemensamma armé
med offensiv anfallsförmåga. EU har öppet blivit en militär
allians, och Sverige deltar i den med liv och lust. Sedan årsskiftet är
Sveriges ÖB Johan Hederstedt ordförande i EU:s militärkommitté
och leder uppbyggandet av snabbinsatsstyrkorna. Om två år ska 60
000 man med sextio dagars varsel kunna skickas på uppdrag i Östeuropa,
Mellanöstern och Afrika.
Hederstedt, som hanterar regeringens reella politik, säger klart ut att
neutralitet och alliansfrihet inte längre existerar. I en intervju i Sydsvenska
Dagbladet. (9/11-2000) efterlyste han att riksdag och regering skulle utveckla
en ”modernare filosofi, anpassad efter att vi nu deltar fullt ut i europeisk
krishantering”.
Persson och Lindh ljög
I samband med EU-toppmötet i Köln försökte Persson och Lindh
ännu rädda sig med rena lögner om att EU:s militära strukturer
endast gick ut på att utbilda gränspoliser och röja minor. Och
allt skulle ske endast med FN-mandat.
Nu tar man steget betydligt längre ut – EU:s ”krishanteringsstyrka”
som ska både ”bevara” och ”framtvinga” fred, frihet
och demokrati och slåss för vårt ”värdegemenskap”
med Nato både i Europa och tusentals mil härifrån behandlas
i årets säkerhetspolitiska deklaration som självklarheter och
nyckelbegrepp för Sveriges nya politik. FN-mandatet som förutsättning
för EU:s ingripande har försvunnit i hanteringen. Därmed har
neutraliteten och alliansfriheten satts ur spel utan någon föregående
demokratisk debatt. De överläggningar regeringen nu inbjuder riksdagens
partier till handlar i princip endast om att anpassa formuleringar efter fullbordade
fakta. Anna Lindhs deklaration om ”formuleringen som ska ses över”
verkar stämma i alla fall – men är ett hån mot allt vad
demokrati heter. Ett brott mot demokratin som definitivt sätter en slutpunkt
för perioden sedan 1814 då Sverige senast dagit ut i krig.
Men ”alliansfriheten ska bevaras”, vågar regeringen påstå.
Formuleringen, ordet, kommer säkert att bevaras, för att inte utmana
svenska folket, men det är inte mer än ett tomt ord.
Argumentet att vi fortsätter att vara alliansfria eftersom EU-militären
inte bygger på ömsesidiga försvarsförpliktelser, är
bara en chimär. Sverige bidrar till en början till EU-styrkorna med
1 900 soldater, JAS-plan och ubåtsförband. Den som tror att
dessa styrkor kan stanna hemma när EU-ledningen beslutar en militär
insats, förstår ingenting om den militära integrationsprocess
som nu är i full gång. Och regeringen får allt svårare
att vifta bort fakta när allt fler ledande svenska militärer offentligt
talar om det faktiska läget.
Att säga en sak och göra en annan försätter regeringen i
ett ständigt dilemma, att ömsom lugna de allierade i EU och Nato att
Sverige ställer upp enligt planerna och ömsom bedyra för svenska
folket att ingenting har hänt.
Folkparti och moderaterna, som i riksdagsdebatten tydligt uttalade målet
att gå med i Nato, utnyttjar förstås förhållandet
att regeringen säger en sak och gör en annan för sin egen kampanj.
Ny rustningsspiral
I säkerhetspolitiska deklarationen säger Anna Lindh att vi vill bevara
alliansfriheten för att ha möjlighet att vara drivande i arbetet för
kärnvapennedrustning. Det är en hedervärd och mycket viktig målsättning.
Men hur långt kommer viljan att räcka när EU säger sitt?
Sanningens minut är redan inom räckhåll, i samband med att USA:s
president i dagarna har bekräftat att USA tvärs emot alla internationella
protester kommer att bygga upp sitt kärnvapenmissilförsvar. Sverige
har uppmanat USA att avstå från detta steg som kommer att inleda
en ny farlig rustningsspiral. Men så långt har inte EU:s stora länder
gått, de har bara uttryckt tveksamhet. Och Tysklands kansler Gerhard Schröder
och Storbritanniens Tony Blair verkar redan vara på väg att acceptera
”stjärnornas krig” som oundvikligt, som Bengt Albons skriver
i SvD 10.2.2001. För att få grönt ljus från USA för
uppbyggnaden av EU-militären vid sidan om Nato förutspår analytiker
en hästhandel mellan Washington och Bryssel: USA får EU:s stöd
för sitt missilförsvar i utbyte mot att USA accepterar EU:s militär.
På ett möte med amerikanska och europeiska säkerhetsexperter
och toppolitiker i München nyligen lovade Tysklands, Frankrikes och Storbritanniens
försvarsminister dessutom att Nato ska ha företräde framför
EU att besluta vem som ska ta hand om en ”krishanteringsoperation”.
Var hamnar Anna Lindhs ord om ”möjlighet att vara drivande” och
”handlingsfrihet” i detta sammanhang?
I regeringens utrikespolitiska deklaration liksom i EU:s språkbruk vimlar
det av formuleringar om ”krishantering”. Men hur uppstår kriserna,
vad är det för kriser? Det får vi inget svar på. Inga
klara termer bestämmer vad eller vilka som hotar den svenska säkerheten.
Inga hotbilder finns, däremot vidlyftiga formuleringen om att vi ska ”bana
väg för frihet, demokrati och välstånd i hela Europa.”
Som i Östeuropa, där inte ett enda land har lyckats att återhämta
sig till den ekonomiska och sociala nivå som rådde för 10 år
sedan, innan västmakternas inflytande tog vid? Som i Jugoslavien, där
EU/Nato banade sin väg med att slå sönder landet med krig och
sanktioner?
Enligt Lindh ska vi slåss för mänskliga rättigheter –uppenbart
med krig som kallas ”fredsframtvingande åtgärd” som i Jugoslavien
och Irak.
”Det svenska engagemanget på Balkan förblir betydande”,
försäkrade utrikesministern. Man vad betyder det? Bara timmar efter
riksdagsdebatten åkte Lindh tillsammans med EU:s ”utrikesminister,
f d Nato-generalsekreteraren Javier Solana till Belgrad för att bekräfta
EU:s utpressning: Om inte Milosevic överlämnas till Natolydiga tribunalen
i Haag före 31 mars, får Jugoslaviens folk ingenting av det utlovade
EU-stödet för att undanröja Natoaggressio-nens följder.
Så ser det svenska engagemanget ut!
Om att EU/Nato-militären trots internationella förbud använt
utarmad uran i dessa krig fanns inte ett ord i regeringens utrikespolitiska
deklaration. Det ses tydligen som en bagatell. Däremot ansågs det
som relevant att utlova stöd till Falungong- rörelsen i Kina.
Sverige vill, enligt deklarationen, att FN-konferensen om lätta vapen i
sommar ska anta ett handlingsprogram för exportkontroll. Okey. Men om upprustningen
med tunga vapen, som pågår i Europa och rustningsindustrins enorma
inflytande på ekonomi och politik inom EU däremot föll inte
ett ord.
Allt detta återspeglar att Sverige inte längre har någon egen
utrikes- och säkerhetspolitisk röst i världen. Vi är en
del av EU, varken mer eller mindre, och därmed bundna både politiskt
och militärt. Inte neutrala och inte alliansfria.
Men så måste det inte förbli. Vi kan och måste påverka
– både Sverige och EU. Första steget heter SVERIGE UT UR EU!
Barbara Hagel