Nu var jag riktigt arg - igen.
I Indien omkom i jordbävningen kanske 100.000 människor. Naturligtvis
var jag inte arg för det, utan ledsen. Det var Ericsson och Sveriges (sin
vana trogna) inställsamma medier som gjorde mig riktigt förbannad.
Samma dag som jordbävningen inträffade ägnade Aktuellt (26/1
kl. 18.00) nästan all sändningstid åt Ericssons mobiltelefoner.
Det var toppnyheten: 28 miljarders ren profit. Ändå grät SVT
en skvätt för förlusten av den mobiltelefontillverkning som ska
läggas ner i Sverige. Inte för att arbetare kommer att förlora
sina jobb utan för att svenska telefoner försvinner från marknaden.
Jordbävningskatastrofens indier fick vänta på sin tur i Aktuellt.
De kan väl inte tävla med en svensk kapitalistisk gigant när
den förlorar vinstandelar!
Rosengren, ack, denna stackare (som Persson har så stort förtroende
för, liksom förresten för alla sina andra ministrar när
de uppträder okunnigt, klumpigt, dumt, omoraliskt, hänsynslöst,
penningsuget ...). Han gör tabbe efter tabbe och ändå överlever
han. Nu senast skänkte han 86 miljoner kronor i bonus till någon
amerikansk konsultfirma. Åttiosexmiljoner kronor! Nej, det var inte hans
pengar, inte Perssons - det var våra, skattebetalarnas, miljoner.
So what?
Det var billigt, sa han.
Medborgarna håller tyst - som vanligt. De är uppfostrade i den andan,
man skall respektera överheten, punkt slut. Medierna då? Dessa medlöpare
är också tysta. Journalister ställer inga följdfrågor,
gräver inte, bara framför.
Men en människa reagerade, en partiledare och inte vilken som helst utan
ledaren för gamla vpk - nu utan ”k”, inte mycket vänster,
men desto mer borgerligt parti. Ja, det var allas vår Gudrun som förfasade
sig över dessa bortskänkta miljoner: ”Det är anmärkningsvärt”,
sa hon i TV. ”Det är ju skattebetalarnas pengar!”, löd hennes
reaktion. Så sant. Men ni vet vem jag talar om - Schyman som åkte
taxi för våra, skattebetalarnas, pengar för över 300.000
kronor. Men hon, som aldrig varit kommunist, värnar om oss vanliga människor
och våra pengar. Dem (pengarna) behöver hon och många andra
folkvalda (ja, det är faktiskt vi som väljer dem!) till sina taxiresor
och bonusmiljoner. Taxiresor? Ja, ni vet, i bussarna och tunnelbanan får
man hur lätt som helst i dessa tider förkylning, hosta, kanske influensa,
skitiga skor, våta kläder och röda kinder - i taxin är
man ganska skyddad.
www
Nej, katastrofens indier, de väntade fortfarande på sin tur i TV.
Det fanns viktigare saker som journalisterna ville förmedla till den svenska
allmänheten. Vad är hundratusen döda indier eller några
tusen avskedade svenska arbetare mot svenska mobiltelefoner, miljoner i bonus,
taxiresor ...
Möjligtvis är dom bara ”anmärkningsvärda”.
PS. Till slut fick dom några TV-minuter - strax före vädret.
Jag menar indierna och deras jordbävning.
Och nu något helt annat. Minns ni kriget i Bosnien, massakrer begångna
av serber, bosnier bakom taggtråd, bara skinn och ben? Ni borde minnas
efter de TV-bilder som vevades oavbrutet inför våra ögon. Minns
ni Saam Kapadia och Tonci Percan? Kapadia fick till och med ett stort journalistpris
för sin rapportering om dessa ohyggligheter som serberna åstadkommit.
Ingen grävande journalistik, inget ifrågasättande - bara överförande
av Natopropaganda. Ren journalistisk transfusion. Och - hör och häpna
- häromdagen såg jag dessa två garvade TV-journalister som
strödde aska på sina skallar. Nej, de hade inte begått något
fel i sin rapportering - utan denna förbannade (Nato-)propaganda hade lurat
dem i fällan, så deras rapporter var inte helt sanna. Så här
några år efteråt får vi veta att den magre stackaren
bakom taggtråden inte var fånge, och inte heller bakom taggtråden.
Det var det engelska TV-teamet som var bakom ett (några meter långt)
taggtrådsstaket, de andra som filmades var bara nyfikna. Denna sanning
har visserligen framhållits av mer samvetsgranna journalister i världen
för länge sedan, men i alla fall, nu var även svensk TV framme.
Ni vet hur det är: när snön smälter kommer skiten fram.
Precis som efter Vietnam, Irak ...
Dusan Lazarevic