Nyligen trädde Riksförsäkringsverkets generaldirektör Anna
Hedborg fram och krävde att alla över 45 år skulle betala en
extra skatt för att klara en dräglig ålderstrygghet. Visserligen
kände sig socialminister Lars Engqvist tvungen att snabbt säga ifrån
denna gång, men det finns ett återkommande mönster i Hedborgs
idé. Grundtanken för de ständiga attackerna på dem som
föddes under 40-talet är att de levt för bra och långt
över samhällets tillgångar. De av denna generation inbetalda
skatterna räcker enligt Hedborg inte för att täcka samhällets
utgifter när den stora skaran 40-talister träder in i pensionsåldern.
Att 40-talisterna arbetat i huvudsak under högkonjunktur med relativt låg
arbetslöshet samt med i internationell jämförelse högt skatteuttag
tycks alltså inte räcka för att klara pensionerna.
Hedborgs beskrivning av stora brister och orättvisor inom äldreomsorgen
håller vi naturligtvis med om, liksom med slutsatsen att god äldreomsorg
måste vara en social rättighet för alla oberoende var de bor
i landet under samhällets ansvar.
Men det är mycket man måste invända mot Hedborgs generationsbaserade
lösningsförslag.
Ett grundläggande fel är att det inte tycks finnas någon självkritik
från socialdemokratiskt håll för att skattepolitiken under
flera decennier ensidigt byggt på löne- och konsumtionsskatt, trots
att det även inom de egna leden gång på gång kommit krav
på en rättvisare skatt med sin bas i produktionen.
De stora företagen och ägare av privata förmögenheter har
klarat sig lindrigt undan och fått fler och fler skattelättnader
på de vanliga löntagarnas bekostnad. Nu kommer räkningen och
samhället saknar resurser – samtidigt som storbolagen gör miljardvinster
genom skattebetalarnas arbete! Sverige går bra, betonar statsministern.
Vad ligger närmare till hands än att ta resurserna där de finns?
Ett annat grundläggande fel är att regeringen ljuger om de stora kostnaderna
som arbetslösheten fortfarande innebär för våra offentliga
resurser. Glädjesiffrorna om 4 procents arbetslöshet stämmer
ju inte. Det finns en stor grupp människor som lever improduktiv på
marginalen genom hårdbantning av den offentliga sektorn. Istället
för att göra nytta, bl a inom äldreomsorgen, blir de till följd
av felaktiga politiska beslut ytterligare en belastning för våra
gemensamma resurser.
Staten har under de senaste åren övervältrat fler och fler uppgifter
och kostnader på kommunerna utan att tillföra dem motsvarande resurser.
Det är en viktig orsak till de stora bristerna inom äldreomsorgen
nu.
Slutsatsen Anna Hedborg har dragit är inte att samhället måste
driva in pengar där de stora vinsterna finns, alltså skatt efter
bärkraft, utan hennes medicin är skatt efter fördelseår.
Ett säkrare sätt att skapa generationsmotsättningar och nya orättvisor
kan knappast finnas. Gruppen människor äldre än 45 år är
dessutom ingen homogen ekonomisk grupp. Bland dem finns inte få som levt
under kärva förhållanden hela sitt liv och de har knappast råd
nu heller att lägga pengar på en extra skatt.
En gång i tiden byggdes – inte minst genom 40-talisternas arbete
- AP-fonderna upp för att säkra pensionerna. Men under resans gång
har de slagits sönder och pengarna delats ut till andra ändamål
än vad som var avsikten.
Nu är inte Hedborg ensam om sina attacker på resterna av en solidarisk
socialpolitik som ännu finns kvar. I och med neddragningen av de offentliga
utgifterna enligt EU:s konvergenskrav utsätts vi för ständigt
återkommande försök att urholka samhällets sociala ansvar
och lägga över ”ansvaret”, d v s kostnaderna, på den
enskilde, med ökande klasskillnader som given följd.
I en DN-Debattartikel den 4 februari kräver Stefan Fölster, vd vid
Handelns utredningsinstitut, och Gunnar Eliasson, vd i Skattebetalarnas förening,
att alla ska ha rätt till en vårdförsäkring med avdragsrätt
– alltså ytterligare ett avsteg från principen att samhället
ska garantera vård och omsorg solidariskt och för alla på lika
villkor, något som arbetarrörelsen under många år betraktat
som en grundläggande rättvisefråga. Systemet byggde på
ekonomisk omfördelning som gynnade de lägre inkomstgrupperna.
Det är mot denna solidariska finansiering angreppen nu riktas.
De båda debattörerna bygger sin argumentation på att svensk
(offentlig) sjukvård är ineffektiv och förfogar över större
resurser än vad som gäller för genomsnittet OECD-länderna.
Det fattas inte pengar och personal i svensk sjukvård, utan problemet
är endast att den är ineffektiv, enligt Fölster-Eliasson.
I en för Skattebetalarnas förening typisk argumentation ger man sken
av att slå vakt om de små i samhället som förtrycks av
kollektivet (staten) Allt skulle bli mycket bättre och effektivare om var
och en fick sköta sig själv, teckna egna försäkringar och
spara för sin egen omsorg.
Vi som har varit med i politiken några år minns i sammanhanget gamle
moderatledaren Gösta Boman som under 80-talet i en valrörelse drev
parollen att ”det måste vara fritt för den som vill spara till
sin egen sjukhussäng i stället för att köpa sig en segelbåt.”
Problemet var då som nu att det nästan alltid är de som har
de stora och lyxiga båtarna som även har sin sjukvård och äldreomsorg
tryggad.
Fölster och Eliasson vet hur en slipsten ska dras. Man pekar på att
statsråd och andra nyckelpersoner i samhället kan tillgodogöra
sig billig och snabb vård. Dessa priviligerade behöver inte i likhet
med vanligt folk stå i kö för att få vård.
Om artikelförfattarna vore ärliga och hade syfte att påvisa
orättvisorna i samhället skulle de angripa orsakerna för köbildning
och ”ineffektivitet”. De skulle tala om att köerna för vård,
stängda avdelningar på många sjukhus och brist på personal
beror på nedskärningarna inom den offentliga sektorn. Men det gör
de inte. I stället vill de skapa och befästa systemet att vissa ska
kunna köpa sig förbi problemen.
I dag fattas ca 2000 läkare och sjuksköterskor inom vårdsektorn.
Orsaken är dåliga löner och pressande arbetsvillkor också
på grund av ekonomisk press.
Lösningen av dessa problem ligger inte i att alla som har råd ska
teckna avdragsgilla privatförsäkringar och få förtur i
privatiserade kliniker. För då förstärks vård och
omsorg som en klassfråga. Då blir det ännu mer trygghet för
de som redan är trygga. Men ville inte förslagsställarna komma
åt de rådande problemen och hjälpa de svagaste i systemet?
***
Det finns ingen väg förbi en systemförändring: Samhället
måste ta in större resurser från produktionen för att
täcka nödvändiga utgifter på hela det sociala fältet.
Regeringen måste i sin iver att få ”Sverige att gå bra”
sluta att enbart se till aktieägarnas vinstbehov och istället satsa
på den offentliga sektorn med lika rätt till sjukvård och äldreomsorg
för alla, oberoende inkomst, ålder eller bostadskommun.
Varje nedskärning, varje avreglering ger nya möjligheter för
nyliberalismens riddare att peka på den gemensamma sektorns brister –
och spiralen fortsätter bara neråt.
Rolf Hagel