De senaste 20 åren har näringslivets framtidsprofeter lyckats få en majoritet av svenska folket att tro på sagan om den ”utvecklande konkurrensen” och ”småföretagens tillväxtförmåga”, Kjell-Olof Feldt, nyliberalen som torpederade löntagarfonderna, var pionjären, banbrytaren. Efterföljarna är många, och de tycks bli allt fler. Percy Barnevik är nog den som har ställt till med mest trassel för Sveriges industri, med sitt prat om bolagisering och självstyrande enheter. Tyvärr stannade det inte vid prat, utan omsattes i mycket rask takt i handling.
Den ”utvecklande konkurrensen” är en myt
Det är hög tid för liberalerna att inse att vi lever på
2000-talet, inte på 1800-talet. Vi lever i ”imperialismens tidevarv”,
”globaliseringens tidevarv”. Stora monopol behärskar världen
idag. Det pratar dock inte liberalerna om. De är bara emot det statliga
monopolet, det enda monopol som kan styras demokratiskt, via folkligt valda
representanter.
Nyligen avreglerades elmarknaden. Det var en i en lång rad av avregleringar
och privatiseringar, som har skett sedan mitten av 1990-talet. Den omhuldade
”konkurrensen” skulle sänka el-priserna, var det meningen. Resultatet
blev istället kraftigt ökade el-priser. Regeringen kan ju roa sig
med att ta upp ärendet i konkurrensverket, eller i den organisation i EU
som försöker se till att det råder fri konkurrens i EU. Hittills
har man inte lyckats bevisa, utom i något enstaka betydelselöst fall,
att det finns prisöverenskommelser på marknaderna.
Sagan om småföretagens tillväxtförmåga
Varje större dagstidning har idag en extratidning som bara handlar om näringslivet.
I dessa tidningar kan man läsa om hur många nya företag som
bildas och om nya innovationer, som ska ge tusen och åter tusen nya jobb
i framtiden. De flesta av de nya jobben är endera enheter i den offentliga
sektorn som har lagts ut på entreprenad eller arbetare som mer eller mindre
mot sin vilja har tvingats bli entreprenörer. Skogsbranschen i Sverige
t ex domineras i dag av skuldtyngda entreprenörer, som jobbar 12 –
15 timmar om dagen, bara för att kunna överleva.
De enheter i den offentliga sektorn som drivs i privat regi, är också
entreprenadföretag. Det kan t ex röra sig om ett sjukhem. Sjukhemmet
betalas av patienterna och skattebetalarna, men kan den privata entreprenören
”spara” får företaget en vinst. Det i stort sett enda sättet
att spara är att driva sjukhemmet med färre personal.
Jag citerar tyska fackföreningen IG-Chemie’s svar på ett regeringsförslag
från 1993:
”Lagarna måste mycket mer än hittills ta hänsyn till den
sociala säkerheten och ordningen på arbetsmarknaden.
Undersökningar har fastställt att också de legala möjligheterna
att göra om anställda till entreprenörer ofta och alltmer stöter
på arbets- och socialrättsliga skyddsföreskrifter. Det yrkesmässiga
entreprenadsystemet skapar inte nya jobb utan tvärtom ännu mer arbetslöshet.
Ofta bryr man sig inte om att ha en långsiktig personalplanering. I längden
kan endast ett verksamt skydd åstadkommas genom ett fullständigt
förbud mot entreprenadsystemet”.
Näringslivets strateger har inte lyckats med att skapa en ”utvecklande
konkurrens” mellan storföretagen, som de åtminstone utåt
vurmar för. Däremot har de lyckats skapa en destruktiv konkurrens
mellan arbetarna. Det var väl det som var meningen med allt prat om fri
konkurrens och småföretag.
Birger Hansson
birger.hansson@skp.se