Usama bin Laden var USA:s bundsförvante i kampen mot Sovjetunionen. Nu jags han av samma USA som dess värsta fiende. Talibanerna skapades med USA:s hjälp för att bekämpa Sovjetunionen - nu skyr USA inga medel för att bomba bort dem från Aghanistan. Pakistans militärregim var alldeles nyss USA:s fiende, bojkottbelagd och bekämad som ”skurk” - nu är samma regim USA:s närmaste allierade. Norra alliansen i Afghanistan var länge USA:s fiende - nu lyfts dess krigsherrar med hjälp av USA:s bomber upp till regeringsmakten i Kabul. Men en skygga ligger redan vid deras intåg i Afghanistans huvudstad över den amerikanska segerglädjen: Kanske vitt snart ska bli svart igen? Kanske Norra alliansens krigsherrar vägrar att i fortsättningen ta order från Washington? Kriget kommer att bli långvarit, har Vita huset bestämt. Det ska föras tills man ensamt kan bestämma vad som är svart eller vitt i världen.
Enligt FN-definitionen från 1971 tillhörde Afghanistan till världens
25 minst utvecklade länder. På 652 660 kvadratkilometer yta (jämför
Sverige 449 964 km2 ) levde ca 17 miljoner människor under feodala resp.
förfeodala förhållanden. Omkring 5 procent storgodsägare
förfogade över ca 50 procent av jorden, i landets norra del ägde
2 procent t o m 70 procent. Nästan 85 procent av befolkningen levde som
bönder, lantarbetare, daglönare, djuruppfödare eller liknande.
Delvis existerade fortfarande livegenskap, storgodsägarna underhöll
egna fängelser. Omkring 97 procent av afghanerna – bland kvinnorna
var kvoten ännu högre - kunde varken läsa eller skriva. En arbetarklass
i egentlig mening fanns inte. Först efter aprilrevolutionen 1978 talade
man om 5 procent arbetande i den afghanska industrin. Något proletärt
klassmedvetande kunde man inte räkna med, både på grund av
den utbredda analfabetismen och arbetarnas härkomst – de härstammade
från den skikt handverkare och bönder som hade fördrivits från
landet men som fortfarande var djupt rotade i de lantliga efterblivna traditionerna
och religionen.
Afghanistans Demokratiska Folkparti (ADFP) grundades den 1.1.1965 i illegalitet
och hade fram till revolutionen ca 18 000 medlemmar. Dessa rekryterades
främst från städernas småborgerliga intellektuella med
endast oklara föreställningar om den marxistiska teorin. Officerarna
inom ADFP hade med en kupp 1973 störtat monarkin och hjälp den tidigare
genom kungen avsatte ministerpresidenten Daud tillbaka till makten. Men när
denne steg för steg hade avlägsnat vänsterkrafterna från
alla viktiga positioner och på våren 1978 övergick till öppet
förtryck av ADFP:s ledning – hela partiledningen med några få
undantag häktades och en funktionär mördades t o m på öppen
gata –gjorde militären den 27 april 1978 uppror och Daudregimen störtades.
Officerarna befriade partiledningen och övergav statsledningen till ADFP.
För att bryta upp de feodala och halvfeodala strukturerna, började
revolutionsregeringen omedelbart med att inleda och genomföra åtgärder
som jordreform, reglering av äktenskap och skilsmässa och alfabetisering.
I detta skede gjordes avgörande fel, eftersom man inte tog hänsyn
till Afghanistans sociala och samhälleliga förutsättningar. Så
organiserades alfabetiseringen delvis med tvång, flickor och kvinnor skulle
utbildas på gemensamma kurser med män.
Bönderna förbereddes varken politiskt eller materiellt för jordreformen,
och dessutom tog man ingen hänsyn till stamstrukturerna. Eftersom storgodsägarna
ofta samtidigt är stamhövdingar resp. tillhör de högre skikten
inom kyrkan, är det mycket problematiskt att dela ut deras jord till medlemmarna
inom stammen.
Svåra följder fick faktumet att samtliga regeringsfunktioner besattes
med partimedlemmar, utan hänsyn till deras kompetens. Man eftersträvade
– i motsats till partiprogrammets principer – inte tillräckligt
uppbyggnaden av en bred allians med de nationaldemokratiska krafterna.
Det blev främst två befolkningsgrupper som drog nytta av revolutionen:
handelsbourgeoisien och kvinnorna. För att bemöta de kapitalistiska
staternas bojkott mot Demokratiska republiken Afghanistan fick handlarna massivt
stöd. Med de nya reglerna för äktenskap och skilsmässor
förbättrade sig kvinnornas situation avsevärt. Alfabetiseringskurserna
och andra utbildningssatsningar, som sträckte sig till studier i olika
socialistiska länder, kan, trots de ovan nämnda problemen, med fog
betecknas som en revolution i de afghanska kvinnornas liv. De fick tillträde
till arbetslivet och erövrade som lärare, läkare, jurister i
förvaltning, radio och tv steg för steg positioner i det så
länge totalt av männen dominerade samhället. Upp till 80 procent
av de anställda inom utbildning och pedagogik och upp till 70 procent inom
hälsovården, i massmedia och förvaltning var kvinnor. Som ytterligare
ett positivt resultat av de revolutionära förändringar kan en
aldrig tidigare skådad politisering bland befolkningen konstateras.
Men fel och utvecklingsbrister samt splittringen inom partiet, som strax före
revolutionen endast formellt övervunnits, har utan tvekan spelat kontrarevolutionen
i händerna. Redan i slutet av 1979 var regeringens situation så hopplöst
att sovjetiskt militärt stöd framstod som ofrånkomligt, om inte
Afghanistan skulle bli ett nytt Chile. Med det sovjetiska militära engagemanget
från och med 27.12.1979, baserat på art. 4 i det afghansk-sovjetiska
vänskapsavtalet och art. 51 i FN-stadgan, fick den afghanska konflikten
en ny kvalitet. Den internationaliserades och kontrarevolu-tionen fick, till
en början hemligt och senare helt öppet, stöd från de flesta
västliga länderna och deras regionala bundsförvanter. I sina
nyligen utkomna memoarer erkände f d CIA-direktören Robert Gates:
”e amerikanska underrättelsetjänsterna har sex månader
före den sovjetiska interventionen börjat hjälpa de afghanska
mudjahedinerna.” Den 3 juli 1979 undertecknade president Carter det första
direktiv om hemligt stöd till islamisterna. Från och med denna tidpunkt
omstrukturerades islamisterna i regi av CIA och dess pakistanska motsvarighet
Inter Service Intelligence (ISI) till slagkraftiga beväpnade organisationer.
Ledaren för Islamistiska partiet, ”Gulbuddin Hekmatjar, som arbetade
för alla viktiga underrättelsetjänster i denna värld och
som har tusentals människoliv på sitt samvete” var CIA/ISI:s
favorit bland de sju islamiska grupperna som opererade utifrån Pakistan,
enligt tyska nyhetsmagasinet ”Der Spiegel”. Enligt ”Spiegel”
upprustades islamisterna under det afghanska inbördeskrigets första
tio år officiellt med ”mer än två miljarder US-dollar”.
Enbart ”sedan 1987 fraktades från USA årligen mer än 65 000
ton vapen till Afghanistan”. Den absolut största delen av denna dödsbringande
hjälp, nämligen ”60 procent av USA:s årliga 700 miljoner
dollarhjälpen för det afghanska motståndet” slussades fram
till 1991 via ISI till Hekmatjar.
Omorienteringen av den sovjetiska utrikespolitiken under Gorbatjov berörde
också Afghanistankonflikten. Babrak Karmal, sedan slutet av december 1979
stats- och partichef, betraktades i Moskva nu som ett hinder för en konfliktlösning
och avsattes den 5 maj 1986 som ADFP-generalsekreterare och den 21 november
från alla sina funktioner. I hans ställe som ordförande i Revolutionsrådet
och ADFP-generalsekreterare trädde Dr. Nadjibullah, ledaren för statliga
underrättelsetjänsten. Därmed inleddes också socialdemokratiseringen
av ADFP enligt Gorbatjovs idéer. Nästa steg var de sovjetiska truppernas
reträtt från Afghanistan som avslutades den 15 februari 1989.
På grund av det nya läget trodde mudjahedinerna och deras internationella
bundsförvanter att deras stund nu hade kommit för att slå den
ny ensamma afghanska armén och att sopa bort den oälskade regeringen
i Kabul. Men med detta hade de, som bekant, ännu på våren 1992
inte lyckats. Om mudjahedinerna hade lyckats att förlägga sitt ”regeringssäte”
till Afghanistan, hade de västliga staterna och deras regionala bundsförvanter
genast erkänt de internationellt med alla folkrättsliga konsekvenser.
Men t o m när president Nadjibullah ställde sin post till förfogande
för att bidra till en politisk lösning av konflikten enligt FN-planen,
uteblev framstegen.
Den avgörande vändningen inträffade, när delar av parti-,
stats- och arméledningen inte längre följde hans anvisningar.
Här ska speciellt partigruppen kring utrikesminister Abdul Wakil och milisledaren
Abdul Rasjid Dostum lyftas fram som fortfarande spelar en roll i Norra alliansen.
De hindrade Nadjibullah från att resa ut ur landet så att han flydde
till FN-representationen i Kabul. Den nya ADFP-ledningen under Wakil och Nadjibullahs
efterföljare A. R. Hatef beslutade att överlämna makten till
mudjahedinerna, vilket skedde i april 1992. S. Modjadedi, mudjahedinernas
exilpresident, blev förste president i den Islamska staten Afghanistan.
Men den av folket hett efterlängtade freden återvände inte med
detta maktövertagande. I och med att islamisterna prioriterade sina egna
politiska och ekonomiska intressen var de inte i stånd att gemensamt regera
landet. Tvärtom, kriget fortsatte i ordets sanna bemärkelse mot det
afghanska folket och bland islamisterna själva med en aldrig skådad
brutalitet. Kabul och de andra stora städerna sjönk ner i aska och
ruiner. Vad som återstod av den afghanska huvudstaden delades upp i sex
zoner för de olika islamistiska grupperna. Zongränserna minerades.
Staden bombades till bara ruiner kvarstod. Den bestörta befolkningen kunde
inte fatta varför de som tidigare sagt sig vara glödande försvarare
av en hotad islam, nu förde ett obarmhärtigt krig mot varandra.
I detta läge började mudjahedinerna spela ”nationalitetskortet”.
Nu fortsatte man att kämpa vidare under flagg av en viss stam eller folkgrupp,
utan att mudjahedinerna ens hade en tillstymmelse av perspektivet att uppfylla
sina internationella skyddsmakters uppdrag: att fullständigt kontrollera
landet för att öppna och säkra handelsvägarna från
Pakistan till Mellersta Asien. Detta historiska misslyckande av islamisterna
stod i bjärt motsats till deras utländska uppdragsgivares politisk-ekonomiska
intressen. De ville ha en regim som lydigt skulle samarbeta med USA och Pakistan
och som dessutom var i stånd att skapa stabila politiska förhållanden
för att förverkliga det amerikanska och pakistanska kapitalets önskemål.
Mudjahedinernas misslyckande blev födelsestunden för talibanerna som
organiserad kampenhet på krigsskådeplatsen Afghanistan. Trots att
de först i september 1994 uppträdde offentligt, hade de redan 1985/86
av general Aslam Beg, Pakistans f d generalstabschef, i nordöstra Afghanistan
formerats såsom militär kraft. Där hade man utbildat dem på
”madrasja” – de islamistiska skolorna - religiöstfundamentalistiskt
och militärt. De flesta rekryterades bland Afghanistans föräldralösa
barn, som befann sig i flyktinglägren i Pakistan. Talibanerna användes
till en början under omedelbart kommando av den pakistanska armén
och ISI enligt de olika mudjahedin-gruppernas behov. Enligt general Beg har
madrasjaskolorna ”generöst finansierats av regeringarna i Pakistan
och Saudiarabien och kanske även USA”.
Den afghanska befolkningen, som med varje ny gruppering på nytt förknippade
hoppet om fred har under tiden kommit till insikten att talibanerna är
Pakistans marionetter. I Afghanistan talas många olika språk, men
talibankommandörerna förstår av de två huvudspråken
dari och pashtu endast en mycket speciell pashtudialekt. För att kunna
kommunicera med befolkningen behöver de tolkar. Utan direkt inblandning
av Pakistans armé skulle talibanerna aldrig lyckats att erövra den
största delen av Afghanistan.
Talibanerna och deras motståndare i Norra alliansen (som USA nu massivt
stödjer och skickar in i elden – red) – Rabbani och den nyligen
i ett attentat mördade Massud, milisledaren Dostum och den shiitiska gruppen
Hezbe Wehdat – har (innan 11 september – red) flera gånger mötts
och kommit överens om grundprinciperna för en förenad regering.
Samtidigt fortsatte de sina väpnade kamphandlingar med ökad styrka.
Afghanistan skulle ha ett perspektiv om det skulle lyckas att bilda en civil
regering på bred bas med hänsyn till landets etniska mångfalt
och till de existerande beväpnade grupperingarna. Men en sådan politisk
lösning skulle endast kunna åstadkommas om den utländska inblandningen
upphörde, som styr Afghanistankonflikten. Under ledning av FN eller –
ännu bättre – av de Alliansfria staterna, vars medlem Afghanistan
fortfarande är, skulle förutsättningar för en civil uppbyggnad
kunna skapas. Uppgiften att göra Afghanistan åter beboeligt är
utan internationell hjälp, t ex vid röjningen av 10-11 miljoner landminor,
omöjligt att genomföra. Med tanke på vissa västliga länders
ansvar för det indirekta deltagande i förstörelsen av Afghanistan
i och med deras årtiondelånga stöd för mudjahedinerna,
har de en moralisk och politisk plikt att aktivt medverka i landets återuppbyggnad.
Av Dr Martin Buraki
Autoren är lärare i internationell politik vid universiteten i Marburg,
Münster och Kassel
i Tyskland. Denna artikel om utvecklingen i Afghanistan skrev han innan den
11 september för tidningen Rotfuchs.
Några av landvinningarna efter Aprilrevolutionen
* Genom jord- och vattenreformen erhöll mer än 300 000 jordlösa
bondefamiljer egna jordlotter
* Staten byggde bostäder och barnstugor
* Ca två miljoner människor lärde sig läsa och skriva
* För första gången i landets historia grundades fackförbund,
demokratiska ungdoms- och kvinnoorganisationer och kulturförbund
* Sovjetunionen levererade i stor omfattning vaccin mot kolera och smittkoppor
för befolkningen, medicin mot malaria och 200 000 doser vaccin mot
tyfus, sjukvårdsutrustning och sjukvårdspersonal.
Sovjetunionen gav omfattande stöd för att utveckla en egen industri
i landet i 170 statliga företag - bl a vattenkraftverk, kolgruva, textilindustri,
bröd- och sockerkombinat, bilreparation och konstgödselproduktion