Den tyska regeringen vill under alla omständigheter delta i USA:s krig
i Afghanistan. ”Äntligen” ska landet åter få spela
en ”internationell roll”, kräver kansler Schröder och gjorde
saken till förtroendefråga i parlamentet. Men det finns motstånd
mot militariseringen i Tyskland, främst i östra delen. Medan 60 procent
av invånarna i gamla BRD stödjer USA:s krig, är mer än
60 procent i Öst strikt emot. Vid valet till ny Senat i Berlin nyligen
blev PDS som konsekvent antikrigsparti med 23 procent av rösterna tredje
starkaste parti. I Berlins östra delar fick PDS med över 49 procent
nästan egen majoritet. Men det är inte bara synen på krig och
fred, som delat landet.
Under rubriken ”Vi är två folk” publicerade den stora tyska
magasintidningen ”Stern” i nr 33/2001 an artikel av Heinrich Jaenecke,
som avklär myten om den tyska ”återföreningens” välsignelser.
Vi citerar:
Muren stod i 28 år. Den har varaktigt förändrat oss, i Öst
som Väst. Vi levde rygg mot rygg och blev främmande för varandra
som kusiner som bara träffas någon enskild gång. ..
Endast en procent av alla västtyskar ansåg 1988 att återföreningen
fortfarande var den viktigaste politiska frågan. I att muren föll
hade Väst ingen andel. Kollapsen var följden till ett fullständigt
oväntad scenario: Sovjetunionens implosion…
Vad som blommigt kallas för ”förening”, var en annexion
som i fördragstexten hövligt kallas för ”inträde”
vilket inte betydde något annat än det villkorslösa övertagandet
av ett främmande systems politiska, ekonomiska och sociala normer …
”Vi är ett folk”, skanderade människorna på hösten
1989 i DDR. I dag frågar sig många, i Öst som Väst, om
vi inte är två folk.
”Av brustna illusioner i Öst och sårad egenkärlek i Väst
har det uppstått ett främlingskap bland tyskarna, som inte beror
på separationen utan på deras möte”, skrev Günter
Gauss, en gång BRD:s Ständiga representant i DDR.
Djupt sitter förstämningen över västfolkets - ”vässis”
- arrogans, som med kolonialherrars mentalitet invaderade de ”nya delstaterna”.
Treuhands (statlig institution som verkställde privatiseringen av DDR:
s folkägda företag - anm. red) privatiseringsfälttåg lämnade
värre ödeläggelse efter sig än ryssarnas nedmontering (krigsskadestånd
– anm red.) efter andra världskriget: Mellan 1990 och idag förlorade
Ex-DDR 43 procent av alla industriarbetsplatser – en social katastrof som
inte kan jämnas ut med pengar.
Väst har alltid betraktat föreningen med DDR enbart som en anslutning.
I självgod naivitet förväntade man sig att DDR:s 16 miljoner
medborgare vid inträdet i Förbundsrepubliken skulle lämna sina
erfarenheter, sin historia, sin identitet i garderoben och förvandlas till
lyckliga vässis. Nu är besvikelsen stor över brödernas och
systrarnas otacksamhet. Öst håller på att hitta tillbaka till
sig själv och lägga ödmjukheten bakom sig…
”Vem är vi egentligen?” denna fråga borrar i huvuden. Svaret
kommer inte att vålla glädje för vässis.