Socialdemokraternas kongress är över. Mona Sahlin säger att
hon går runt i ett lyckorus. Lotta Gröning däremot beskriver
sitt parti efter denna kongress som en amöba som vill vara alla till lags,
som saknar ideologi och som har gett upp ambitionen att förändra samhället.
Men Göran Persson blänker som solen, alla medier intygar ju att han
har stärkt sin ställning. Han är helnöjd. Kongressen, vars
viktigaste fråga enligt honom var om homosexuella ska ha rätt att
adoptera barn, var enligt hans tycke den bästa sedan 1969. Har det, månne,
att göra med att det på denna kongress inte längre fanns några
röda fanor?
Den som följt kongressen inser att det inte var någon tillfällig
dekorationsfråga, utan ett principiellt ställningstagande. Socialdemokratin
har både bokstavligen och ideologiskt halat de röda fanorna och ersatt
de med ett tydligt ja till ”marknadsekonomi” och dess konkreta konsekvenser.
Men – löneskillnaderna i Sverige är i dag lika stora som på
1960-talet, innan arbetarrörelsen tillkämpade sig alla de stora trygghetssystemen
som vi vanligen sammanfattar med begreppet välfärdsystemet. Därför
känner det stora folkflertalet knappast igen sig i Perssons och Sahlins
lyckorus. Alla de människor som strävar efter ett samhälle där
gemenskap, demokrati, jämlikhet och social trygghet ska råda, måste
vara djupt besvikna.
Missnöjda med kongressen är också de människor som inte
ser bomber som lösning av sociala konflikter och en orättvis världsordning.
De borgerliga partierna har anledning att inkassera politiska vinster i form
av kongressens godkännande av fortsatta privatiseringar på skolans,
vårdens och omsorgens område. På sikt kan dessa vinster emellertid
vara dyrköpta för dem, eftersom de gör deras egen existens mer
och mer överflödiga. Socialdemokraterna krattar manegen själva
och bereder ”marknadsekonomin” fri lejd. Eventuella protester från
fack eller kvinnoförbundet bakbinds med partipiskan, vilken fungerar kraftfullare
än någonsin. Visserligen betedde sig LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin
som om facket hade vunnit en jätteseger – och medierna gjorde allt
för att krydda sin kongressrapportering med detta intryck – men vid
närmare beskådning innehåller löften om t ex förbättrad
a-kassa så mycket om och men, att man förstår: här blåser
mest valvindar och det är mest sannolikt att det ens blir en tumme.
Det fanns på kongressen en opposition mot den nya svenska utrikespolitiken,
den som innebär total underkastelse under USA:s statsterrorism, godkännande
av bombkrig som medel för att nå politiska och ekonomiska mål
och acceptans av ekonomisk och politisk diktat.
Kongressens opposition gav uttryck för den uppfattningen som finns i folkdjupet
– nämligen kravet på ett bombstopp i Afghanistan. Opinionsmätningar
visar att mer än hälften av svenska folket vill ha ett bombstopp och
förmodligen har detta krav också bland kongressombuden betydligt
större stöd än vad röstsiffrorna slutligen visade.
Men Göran Persson och Anna Lindh har med sin oreserverade uppslutning bakom
USA målat in sig i ett hörn där det inte finns någon väg
ut. Inte ens Maj-Britt Theorins förslag att ansluta sig till FN-generalsekreteraren
Kofi Annans krav, att avsluta bombkriget ”så fort som möjligt”
kunde godtas. Kongressombuden hade inget val som enbart handlade om bombkriget
mot Afghanistan. Ett nej till kriget hade gjort såväl statsministern
som utrikesministern totalt förbrukade. Kongressen pallade inte för
detta ultimatum: man valde att skydda sin statsminister och offrade det egna
politiska och ideologiska samvetet.
Konsekvenserna av detta beslut är betydligt större än ställningstagandet
i fråga om just kriget i Afghanistan.
Det är ett godkännande av USA: s och EU: s nya öppet aggressiva
militär-politiska strategi över huvud taget. Inom kort är det
förutom Storbritannien även Tyskland, Frankrike och Italien –
de fyra största – EU-länderna som tillsammans med USA krigar
i Mellersta Östern mot ”terrorism” – eller om olja och inflytande
när man talar klarspråk. Dagen efter kongressen publicerade DN en
Debattartikel ”Vi måste kunna anfalla” med krav på en
offensiv svensk militärpolitik i linje med kriget i Afghanistan. De militaristiska
kretsarna i vårt land har fått ordentlig luft under vingarna, och
risken är stor att det mot SAP-ledningens vilja i partiprogrammet bevarade
neutralitetsbegreppet inte kommer att påverka regeringens praktiska politik.
Oavsett vem eller vilka som stod bakom terrorattacken den 11 september har Bush-administrationen
lyckats att utnyttja händelsen för att förvandla motsättningen
mellan imperialistiskt förtryck å ena sidan och folkens kamp för
självständighet och en rättvisare fördelning av världens
resurser å andra sidan till en enda fråga: för eller emot ”terrorism”
enligt Washingtons definition. Och i den ryms allt som inte motsvarar Vita husets
egna intressen.
Utan att försköna tidigare svensk socialdemokratisk utrikespolitik
så är det en skymf att använda Palme och det breda motståndet
mot USA:s terrorkrig mot Vietnam som sköld för dagens oreserverade
stöd till USA:s aggressionskrig.
I sitt inledningsanförande på kongressen sade Persson att SAP för
första gången sedan 1987 samlades till en kongress som partiet själv
äger:
”Ingen skenande statsskuld sätter vår dagordning, det är
inte en enda fråga som dominerar kongressen…vi kan ta oss tid att
tala om de problemen vi ser runt hörnet – på lite längre
sikt”.
Men om någonting lyste med sin frånvaro på denna kongress,
så var det just övergripande målsättningar, ambitioner
och visioner om hur samhället i sin helhet ska påverkas och utformas
i de arbetandes intresse.
Programdiskussionen avslöjade något av den förvirring som måste
uppstå när partiledningen säger ja till marknadsekonomi och
nej till kapitalism eller kapitalets makt. Det gamla programmets portalparagraf,
att ”lägga bestämmanderätten över produktionen och
dess fördelning i hela folkets händer”, har utraderats. Vad ideologiskt
kvarstår är ett sammelsurium av pragmatiska försök att
godta dagens rövarkapitalism som givet och samtidigt lossas att man fortsätter
att vara ”socialistisk” och traditionsenligt förankrad i arbetarrörelsen.
Visionen sträckte sig till ett höjt A-kassettak – vilket naturligtvis
välkomnas av många arbetslösa – men inte till åtgärder
för att reellt minska arbetslösheten eller ett ifrågasättande
av arbetslösheten över huvud taget.
Att hela världen balanserar på krigsbranten, att de sociala motsättningar
växer, att allt fler människor på det ena eller andra sättet
protesterar mot kapitalets hårdare tryck, att bomber faller över
fattiga och redan kuvade folk utgör inga akuta problem för socialdemokraterna.
Utan att jämföra problemens storlek i någon global skala kan
vi flytta oss hem till vårt eget land med mer eller mindre dold men ändå
växande arbetslöshet och social nedgång. Detta framstår
för Göran Persson tydligen inte som akuta problem.
Enligt honom kan vi i lugn och ro se på problemen ”runt hörnet”,
på ”längre sikt”. Men vem är det som bestämmer
dagordningen i exempelvis Katrineholm, när människor ställs på
gatan därför att lönsamheten för ett företag blir större
på en annan plats? Knappast är det – direkt i alla fall –
regeringen. Vem bestämmer dagordningen när folk i norra Sverige ska
vänta i sju år på en ortopedbehandling? När tiotusentals
står i bostadskö i några storstäder och mindre kommuner
tvingas att riva moderna lägenheter för att företagen flyttar
och människorna blir arbetslösa? Persson skröt om att ”vi”
på denna kongress var fria att fatta beslut enligt våra intentioner
– men hur fria är vi, det vill säga de arbetande människorna
i Bengtsfors, kommunledningar och regeringen egentligen?
Katrineholm är ett typexempel på den avgörande frågan
- om ägandet och att hela folket ska bestämma över produktionen
och dess frukter.
Ericsson, Scania, Flextronics m.fl. räknar säkert rätt när
de flyttar sin verksamhet. Deras bankkonton blir stinnare ju mindre de tar hänsyn
till samhället i dess helhet. De behöver inte göra några
kalkyler för utarmade kommuner, de tar inget ansvar för rivna bostäder,
tomma offentliga anläggningar, familjetragedier – därför
att folkets problem inte är kapitalets.
”Globaliseringen” innebär för imperialismen möjlighet
till hårdare grepp över oss och hela världens befolkning –
och det gör ägarfrågan mer akut än någonsin.
Men den nyliberala socialdemokratin varken ser eller vill möta dessa problem.
Den avskriver nyckelfrågan, ägarfrågan, som ”förlegad”
och samhällets klassindelning som övervunnen.
Frågan som måste ställas av oss kommunister är hur vi
ska se på dagens socialdemokrati. Perssons, Blairs, Schröders politik
– är den till gagn för folket eller är den en bromskloss
för kampen för fred och social rättvisa?
Vår attityd har alltid varit att det – trots all kritik – har
varit bättre med en socialdemokratisk regering än med en borgerlig.
Vår ståndpunkt har varit att socialdemokratin har haft en, om än
ofta glömd och dold, programmatisk målsättning om socialism.
Skillnaden mellan oss kommunister och socialdemokratin har varit vägen
till socialismen.
Socialdemokratin har på denna kongress kastat de sista banden till den
socialistiska rörelsen över bord.
Vi håller fast vid denna målsättning. Vi har anledning att
värdera den tillryggalagda vägen och medlen för att uppnå
målet kritiskt, utifrån vår tids förutsättningar.
Vi korrigerar uppfattningar som inte länge håller. Men målet
bekräftas av utvecklingen: Vårt alternativ är socialism.
Socialdemokratins nya roll
Den traditionella bilden av socialdemokratin som en kraft inom arbetarrörelsen,
som på reformistiska vägar ville komma till socialismen, håller
inte längre. Dagens socialdemokrati, i Sverige liksom i de flesta övriga
länder, tar absolut avstånd från marxismens grundläggande
principer, metoder och mål.
Socialdemokratisk politik bygger numera på samma fundament som borgarnas,
kapitalismens grundkoncept. Kapitalismen anses som det enda möjliga samhällsalternativ.
Socialdemokratins roll har förbytts från att vara kapitalets hjälpreda,
som i strid mot sina egna mål föll undan för trycket från
höger, till att själv aktivt stödja och utforma imperialismens
politiska och ekonomiska system, dess globalisering och rådande världsordning.
I länderna med socialdemokratisk regeringsmakt – t ex i 13 av de 15
EU-länderna – förverkligas storkapitalets önskemål
oftast lika rått som i borgerligt styrda.
Detta beror på att socialdemokratin lättare än borgerliga regeringar
bakbinder den fackliga rörelsen. Socialdemokratins sociala funktion i dag
är att anpassa de arbetandes behov till kapitalets profitintressen. Grundtesen
att arbetet ska tjäna människans behov har teoretiskt och praktiskt
bytts ut mot att människan ska följa arbetets – dvs. arbetsköparnas
behov av ständigt ökande vinster. Facket ska lemmas in i den imperialistiska
globaliseringen och hjälpa till att administrera dess konsekvenser. Den
fackliga rörelsen gör i och med den socialdemokratiska omfamningen
och totala politiska och personella dominansen allt mindre motstånd, vilket
urholkar och på sikt hotar fackets överlevnad.
Trots detta finns för oss inget alternativ: den fackliga rörelsen
är de arbetandes enda egna organisation med massförankring. Därför
kan vi inte stillatigande se på hur socialdemokratin formar facket efter
sina, eller bättre sagt kapitalets önskemål. Det enda acceptabla
alternativet är att åter mobilisera och aktivera den fackliga rörelsen
i medlemmarnas intressen.
n Socialdemokratismen har blivit en pålitlig hörnsten i det kapitalistiska
systemet. Nu handlar det inte längre om att falla undan för vissa
av kapitalets krav, utan om en direkt sammanflätning med det. Socialdemokratiskt
regeringsinnehav är i dag inte undantag utan regel i det utvecklade kapitalistiska
länderna, utan att imperialismens krafter hindras i att breda ut sin makt.
Och därmed utan att storkapitalet skulle se en nämnvärd fara
i dem. Här ligger en förklaring för många borgerliga, framför
allt traditionellt liberala partiers kris. De har förlorat sin identitet
till socialdemokratin och behöver all sin kraft att markera partiella taktiska
skillnader för att hävda sitt existensberättigande.
n Liksom borgerligheten saknar dagens socialdemokrati ett ideologiskt, teoretiskt
fundament. Man genomför en pragmatisk politik utifrån den ”fria
marknadsekonomins” värderingar och behov. Den egna historien och de
egna traditionerna åberopas endast retoriskt för att blidka oppositionella
medlemmar.
n Kommunisternas och socialdemokraternas vägar skiljdes i början av
förra seklet inte minst därför att högerorienterade socialdemokratiska
ledare gav sitt stöd åt militaristiska krafter i samband med första
världskriget. Som resultat av Sovjetunionens seger över Hitlerfascismen
förmådde arbetarrörelsen att pressa socialdemokratin till militär
alliansfrihet och en mera aktiv neutralitets- och fredspolitik. Denna linje
bottnade i insikten att krig måste uteslutas som medel för att lösa
politiska problem. Denna linje är nu bruten. Socialdemokratin godtar igen
krig - anfallskrig – som ett legitimt medel att lösa politiska konflikter.
Ett stort antal Natostater med socialdemokratiska regeringar bär upp den
aggressiva krigspolitiken som vi just nu upplever i Afghanistan. Aggressivitet
utåt och ökat förtryck inåt är två nödvändiga
komponenter för att verkställa kapitalets globala makt. I och med
sitt stöd för imperialistisk globalisering har socialdemokratin också
svalt repressionen för att kunna trycka ner det inre och yttre motståndet.
n Socialdemokratins väg som pålitlig stöttepelare för det
kapitalistiska systemet har utvecklats steg för steg. Den har varit en
drivande kraft i kampen mot de socialistiska länderna och vid återinförandet
av kapitalismen i Östeuropa. Socialdemokratismen är ett mellanled
för många partier som lämnar socialistiska målsättningar
för att slutligen helt hamnar på kapitalets positioner.
Alla dessa synpunkter aktualiserar frågan: i vilken mån är
försök att skapa aktionsenhet mellan arbetarrörelsens olika delar
fortfarande aktuell?
Svaret är givet: Nu som förr ligger nyckeln i framgång för
de progressiva, demokratiska krafterna i deras gemensamma handling. Helt objektivt
finns det en skiljelinje mellan socialdemokratins högerorienterade ledning
och dess medlemmar. Det gäller att tydliggöra denna djupa klyfta och
att mobilisera socialdemokratiska gräsrötter för sina egna intressen,
för kampen mot det kapitalistiska systemet, även i strid mot den egna
ledningen. På många håll i världen håller breda
nya proteströrelser på att formera sig mot den rådande världsordningen
– i dem kommer också systemkritiska socialdemokrater och tidigare
SAP-väljare att finna sin plats.
Rolf Hagel
rolf.hagel@skp.se