Kidnappad igen

Den svenska nöjeseliten sjunger nu låten Det här är ditt land, som är Mikael Wiehes omarbetning av Woody Guthries This Land Is Your Land. Det är i och för sig inte märkvärdigt att en trubadur med samhällsengagemang väljer den protestsången, särskilt med hänsyn till dagens jämförbara sociala förhållanden. Vad som däremot är märkvärdigt är vilken version som Wiehe valt att utgå från och hur man låter sången framföras.

Woody Guthrie, född 1912 i Oklahoma, blev USA:s främste politiske folkmusiker.
Depressionen och de stora sandstormarna tvingade på trettiotalet hundratusentals ”oakies” att ta sig mot Kalifornien för att försöka finna arbete och överleva. I Kalifornien utnyttjades de i United Fruits och andra storföretags arbetsläger och fick konkurrera med de bofasta om de få arbetstillfällena. Dessa ”nomaders” öde och samhällsförhållandena då har skildrats i John Steinbecks Vredens druvor. Guthrie var en av dessa oakies. Han reste tillsammans med dem, han bodde i lägren, hos lantarbetare, luffare och fördrivna.
”De senaste åren har jag varit en vandrande man. Från Oklahoma till Kalifornien och tillbaka igen […] Snart förstod jag att det var mina egna som fanns under varje järnvägsbro mellan Oklahoma och Kalifornien. Ner för landsvägen, utan pengar, utan jobb, utan hem, utan ingenting, nätter som jag sov i fängelser, och cellerna var staplade med ynglingar, starka män och gamla män. De pratade och de sjöng och de berättade historien om sina liv - hur det brukade vara, hur det blev, hur hemmet splittrades, hur den unga hustrun dog eller stack, hur pappa försökte ta sitt liv, hur bankerna skickade ut traktorer och jämnade husen med marken. Hur som helst tog jag upp en gammal rostig gitarr och började plocka och spela sångerna jag hörde och hittade på nya om det som folk sade”, berättade Guthrie för Alan Lomax (The Folk Songs of North America, 1960, s. 426-427). Och i sin självbiografi Bound for Glory (1943) beskriver Guthrie hur han var en kringvandrande arbetare i USA samt förklarade: ”Jag kom till Chicago med ett boskapståg från Minneapolis och sjöng i en rad saloner mitt emot de stora packhusen, tillsammans med svenskarna, slaverna, ryssarna, norrmännen, irländarna, negrerna. Det var som om alla stödde sig mot allas skuldror, och sångerna och låtarna hade ingen särskild ras eller färg, för vad som är det rätta för en man någonstans är rätt för dig var du än är [… ] Jag är ute för att sjunga sånger som bevisar för dig att det här är din värld och om den har träffat dig rätt hårt och slagit ordentligt omkull dig, hur hårt den än har kört över dig, vilken färg du än har, hur stor du än är, hur du än ser ut, så är jag ute efter att sjunga de sånger som gör dig stolt över vem du är och över ditt arbete.”
Guthrie ritade och skrev artiklar men mest av allt sånger, det sägs så många som 1.000, bland dem Do Re Mi, Dust Bowl Refugees, So Long, It’s Been Good to Know You, I Ain’t Got No Home in This World Anymore och Jesse James.
Han tog tidigt klar antifascistisk ställning. Han var kommunist, om än populistisk. Det är osäkert om han var medlem i USA:s kommunistiska parti CPUSA - det finns olika uppgifter om det - men han var alltid trogen partiet. I CPUSA:s tidning Daily Worker skrev han, ofta humoristiska, politiska krönikor, och han hade ett program på en radiostation som stod partiet nära. Han arbetade fackligt och politiskt för migranterna och uppträdde på CPUSA:s möten och vid strejker och demonstrationer, framför allt bland de kommunistiskt organiserade fruktarbetarna i San Joaquin Valley i Kalifornien. På hans gitarr fanns texten ”This machine kills fascists”. Innan USA gick in i andra världskriget tog han värvning i handelsflottan för att kämpa mot fascismen.
This Land Is Your Land är Guthries mest kända sång. Han skrev den i februari 1940, irriterad på Irving Berlins God Bless America och de andra hyllningssånger som hördes överallt den vintern, sånger vars enda budskap var att medborgarna inte skulle bekymra sig om hur det gick för USA. Han ville ge folkets svar: det land som han älskade borde tillhöra folket. Med This Land Is Your Land visade han att patriotismen - till skillnad från nationalismen - tillhör vänstern. Texten skrevs mot bakgrund av hans upplevelser med migranterna och i klasskampen i Kalifornien. Berättaren i sången är en kringvandrande arbetare i USA som blir alltmer tveksam till om det är folkets land. Melodin hämtade Guthrie från Little Darlin’, Pal of Mine av Carter Family.
Under Guthries livstid fanns ingen skiva med sången, men han brukade sjunga den vid sina framträdanden och den blev populär i den progressiva rörelsen i USA.
År 1952 kom emellertid en annan version av This Land Is Your Land, för övrigt det år då Guthrie helt drog sig tillbaka på grund av den förlamande nervsjukdom som sakta men till slut tog hans liv 1967. Den ursprungliga texten ändrades: i den nya versionen fanns inte längre något om tillbakahållande privat mark och om ett hungrigt och arbetslöst folk. Och när det radikala politiska innehållet försvann då förvandlades sången till just den tomma nationalistiska hyllning som Guthrie ursprungligen hade reagerat mot.
Den nya This Land Is Your Land blev en enorm kommersiell framgång i USA på femtio- och sextiotalen. Den spelades in av en rad av den tidens främsta popartister, bl.a. Kingston Trio, Tex Ritter, Harry Belafonte, Glen Campbell, Bing Crosby, Connie Francis och Paul Anka. Två amerikanska storföretag, flygbolaget United Airlines och biltillverkaren Ford, använde låten som reklamjingel. Den framfördes i olika officiella sammanhang, och den demokratiske presidentkandidaten George McGovern använde den som kampanjsång 1972. Sången blev så populär att president Lyndon Johnson lär ha haft allvarliga planer på att låta den ersätta The Star-Spangled Banner som USA:s nationalhymn.
Det är oklart i vilken mån Guthrie själv medverkade till den nya versionen. Det kvarstår dock att sångens ursprungliga innebörd förvanskades och att den i själva verket kom till politisk användning i kampen mot socialismen i USA och mot de socialistiska stater som han ständigt stödde, också under det kalla kriget. Den nya versionen passade väl för den amerikanska ekonomiska elitens syften. Den riktiga sången fick inte höras; för allmänheten doldes den radikala upprinnelsen. Det berättas att Guthrie själv, som då var allvarligt sjuk, var orolig för att ursprunget helt skulle falla i glömska och att han därför lärde sin son Arlo hela texten utantill (Joe Klein, Woody Guthrie - A Life, 1980).

Det är 1952 års version - och inte den radikala från 1940 - som Mikael Wiehe valt att ta. Det är svårt att tro att han inte känner till de två versionerna. Han kan nog sin historia när det gäller protestsånger. Ändå finns det väl ingen anledning att misstänka att han inte vill gott. Med sången vill han agera mot rasism och nazism. Visserligen är hans inställning till Natos krig mot Jugoslavien minst sagt tvivelaktig, men han anser sig ju tillhöra vänstern och säger själv att den fråga som engagerar honom mest idag är den växande nazismen i Europa och Sverige.
Till skillnad från originalet från 1940 är utgångspunkten i Wiehes text inte att det skulle krävas några förändringar för att landet skall tillhöra folket. Hans text utgår från att det redan är så och att allt egentligen är bra. Genom att bekräfta att ”det här är ditt land, det här är mitt land” vaggar den befolkningen i trygghet.
I Guthries radikala sång slutar texten med den avgörande samhällsfråga som togs bort 1952. Den kringvandrande arbetaren ser sitt folk stå hungrigt vid socialbyrån och undrar om det egentligen är ditt och mitt land: ”One bright sunny morning in the shadow of the steeple/ By the relief office I saw my people-/ As they stood there hungry,/ I stood there wondering if/ This land was made for you and me.” Wiehe avslutar texten i det privata: ”Det var på kvällen/ Jag stod vid stranden under Vintergatan/ och Karlavagnen/ Jag tog min älskade/ hårt i handen/ och sa, landet det tillhör/ dej och mej.”
Wiehes version saknar helt systemkritik. Textens budskap är att vi tillsammans har ett vackert land. Det finns inget om ekonomisk och social orättvisa och om sådana motsättningar, ingen antydan om att det i själva verket finns gemensamma intressen hos ”nomader” och ”bofasta”, ”invandrare” och ”svenskar”; att samma kapitalism gäller för alla. Det är just avlägsnandet av de radikala politiska delarna av texten som gör att innehållet i övrigt, vilket Guthrie själv tvingades konstatera på femtiotalet, får en helt annan, dessvärre rakt motsatt innebörd. Man är tillbaka hos Irving Berlin.
I Wiehes inspelning kan sången måhända uppfattas som inte värre än ett ganska oförargligt, godhjärtat och småborgerligt nationalromantiskt pekoral. Hur oroväckande det är framgår dock av en CD-singel där ”nöjeseliten” framför Wiehes översättning av kalla krigs-versionen och - låt vara omedvetet och i det bästa syfte - skymmer ekonomiska men framhäver kulturella skillnader genom att spela upp en pittoresk etnicitet och ge en lika pittoresk samhällsbild, understödd med amerikaniserade raprop att landet tillhör ”en massa olika personer”, ”svenne som blatte”, ”rik som fatti” och att ”det är så det skall vara, allting blir bra, den nya tiden börjar nu”. Och inte minst när detta framförande görs på en nöjesgala ”Artister mot nazister” i arenan Globen i Stockholm, med globala storföretag i bakgrunden och utsänd i kommersiella TV4. Då inser man på nytt hur farligt ohistorisk den nya vänstern är och hur lätt den rycks med i tidens antisocialism.
Sålunda desarmeras med Wiehes version en av de viktigaste politiska frågorna idag. För genom att ge sken av att den konservativa samhällssynen i hans text och banaliteten kring nöjesgalan skulle kunna utgöra något motstånd alls mot nazismen så förvillar man om vilka de riktiga farorna är.
Därmed fördunklas också det som är fascismens grund och verkliga roll. Man talar numera inte om fascismen utan om nazism. Man isolerar nazismen och döljer sambandet med ekonomiska och sociala förhållanden. Man förminskar problemet till bara en fråga om ”intolerans”. När man framhåller en sådan felaktig koppling medverkar man också i det pågående försöket att få folket att glömma hur nazisterna efter kriget användes i ”den fria världens” maktapparat och vem som gjorde motstånd förra gången.
”Visst fanns det högerextrema diktaturer i Spanien, Portugal och Grekland och visst fanns det militärjuntor i Latinamerika och apartheid i Sydafrika. Men nazister var de i alla fall inte”, poängterar Wiehe i reklamen på TV4:s ”nollrasism-sajt” för nöjesgalan, där alltså hans Det här är ditt land är signaturmelodin.
Det är beklagligt att Guthrie - och för den delen Björn Afzelius - används för att legitimera en så förvillande och opportunistisk inställning som progressiv. Man bör fråga sig varför.
DM-GM

Mikael Wiehes egen version finns på hans CD En sång till modet, EMI, tillägnad Björn Afzelius som dog förra året. Den svenska nöjeselitens (ADL, Daddy Boastin, Lisa Ekdahl, Emilia, Feven, Petter och Peps Persson) insjungning av Wiehes text finns på CD-singeln Det här är ditt land, Sveriges skivbolag. Woody Guthries original hittar man på This land is your land, the Asch Recordings vol.1, Smithsonian Folkways SF 40100. Om nöjesgalan kan man läsa på www.tv4.se/nollrasism, där kan man också stödja ”kampen mot rasism och nazism” genom att klicka - ”du klickar, sponsorerna betalar”.