Attac-rörelsen har kommit till Sverige och fått ett entusiastiskt välkomnande från de borgerliga partierna, SAP och vänsterpartiet. Enligt Dagens Nyheter har “marknaden” äntligen fått en förnuftig motståndare.
ATTAC betyder “Association for the Taxation of financial Transactions
for the Aid of Citizens”, eller “Föreningen för att beskatta
finansiella transaktioner för att hjälpa medborgare”.
Attac grundades i Frankrike i juni 1998. Dess programförklaring konstaterar
att “den finansiella globaliseringen skapar ekonomisk otrygghet och social
ojämlikhet”, och har en negativ effekt på valfrihet, demokratiska
institutioner och nationell suveränitet. Globaliseringens logik “uttrycker
endast de multinationella företagens och de finansiella marknadernas intressen”.
Medborgarna och deras representanter blir maktlösa och “kämpar
för att upprätthålla makten över sitt eget öde”.
Allt detta leder till “tillväxt av antidemokratiska partier”.
Attacs lösning är att blockera denna process genom att “skapa
nya instrument för övervakning och reglering”. Detta skulle ta
formen av den så kallade Tobinskatten. James Tobin är en amerikan
som fått Nobelpriset i ekonomi. Han förespråkar en skatt på
5 hundradelar av en procent (0,05 procent) på transaktioner i de internationella
valutamarknaderna.
Dessa transaktioner uppgår till cirka 1.500 miljarder dollar per dag,
eller ungefär 14.250 miljarder kronor. Cirka 10 procent av denna summa
hänför sig till betalningar för varor och tjänster. Resten,
eller cirka 1.350 miljarder dollar, är ägnat åt spekulation.
Enligt Attac skulle Tobinskatten på spekulation i valutamarknaden dra
in cirka 100 miljarder dollar per år. Enligt undertecknads kalkyler skulle
den dra in 0.05 x 1.350 x 365 = 246.38 miljarder dollar.
Attac menar att skatten skall indrivas främst av i-ländernas centralbanker,
antagligen OECD-ländernas, som skulle omdirigera pengarna “till internationella
organisationer med verksamheter inriktade på att kämpa mot ojämlikhet
och att främja utbildning och offentlig hälsovård i fattiga
länder såväl som att säkra försörjning av mat
och hållbar utveckling”.
Attacs nya organisation i Sverige menar enligt DN att pengarna bör användas
för att hjälpa u-länderna att betala sina skulder till bland
andra IMF (Internationella valutafonden) och banker i Väst.
Några enkla frågor
I ett senare nummer av Riktpunkt kommer vi att gå närmare in på
den ideologiska och politiska betydelsen av Attac. Men en del enkla frågor
bör ställas redan idag.
För det första. Även om skatten skulle kunna indrivas förblir
kapitalismens struktur som den är idag, och vad är vitsen med det?
Visst har den finansiella marknaden en mycket negativ effekt på de flesta
människors livsvillkor, men det är systemet för produktion och
distribution av varor och tjänster, det vill säga relationen mellan
kapitalägarna och arbetarna, som är det främsta exploateringsmedlet.
Emellertid är Attac helt tyst om klassförhållanden. Kapitalism,
”marknadsekonomi”, ska uttryckligen bevaras enligt Attac.
Attacs förslag är ungefär som att tvinga slavägaren att
betala en skatt men att låta slaveriet fortsätta. Man påminns
om ett förslag från Rädda Barnen som rapporterades i Dagens
Industri för några år sedan, vilket gick ut på att eftersom
barnarbetet är omöjligt att avskaffa i u-länderna bör ett
projekt ordnas för att ge barnen undervisning under arbetsraster.
För det andra. Varför säger Attac ingenting om distributionen
av världens produkter? De 13 procent av världens befolkning som bor
i OECD-länderna konsumerar cirka 65 procent av världens produkter
enligt FN. Hur kan Tobinskatten påverka detta?
För det tredje. Är inte kapitalisternas krigföring minst lika
menlig som den finansiella globaliseringen? Går de inte hand i hand? Attac
har ingenting att säga om krigen i Jugoslavien, Irak, Angola, Latinamerika
med mera. Varför?
För det fjärde. Vad är det som talar för att kapitalisterna
i i-länderna, som ju har exploaterat de fattiga ländernas befolkningar
i århundraden, plötsligt skulle vara intresserade av att beskatta
sig själva? Frågan måste ställas med tanke på att
Attac plötsligen välkomnas av alla möjliga krafter som definitivt
inte kan beskyllas för vänsteråsikter.
Enligt Maastrichtavtalet är EU-medlemmarnas centralbanker helt underkastade
ECB (Europeiska Centralbanken), och det är faktiskt straffbart enligt avtalet
för någon individ eller regering att ens försöka diskutera
finanspolitik med ECB. För att få ECB att omdirigera pengar som Attac
vill, måste man skrota Maastrichtavtalet. Attac är tyst på
denna punkt.
För det femte. Varför skall man hjälpa u-länderna att betala
sina skulder till kapitalisterna, som Attacs svenska rörelse förespråkar?
Dessa skulder bör omgående avskrivas i sin helhet. Kapitalisterna
har redan gjort enorma profiter i u-länderna, och det finns ingen anledning
att främja deras intressen genom att bevaka deras fordran på de fattiga.
Det är svårt att undvika slutsatsen att Attac är det senaste
uttrycket för en tradition som går tillbaka till 1800-talet, och
som bärs fram av människor som vill behålla kapitalismen och
samtidigt ge den ett mänsklig ansikte. Vilket är en omöjlig uppgift.
P C