Aprilväder på den ekonomiska horisonten

Som en dag i april, då moln och drivande regn plötsligt ersätter vårbrisen och blå himmel, har beskrivningar och prognoser för ekonomin i USA svängt under den senaste månaden från avundsjuk optimism till pessimistisk förtvivlan.

Under flera år har ekonomer, politiker och mediefolk berättat för oss att den europeiska ekonomin skulle må mycket bra om vi ändrade bland annat lönesättning, arbetsmarknadslagstiftning, inkomstskatter, pensionssystem och sjukvårdssystem i enlighet med den amerikanska modellen. Från EU-topparna har vi hört om och om igen att en fri marknad betyder ett lyckligt folk - se på USA!
Så sent som i midsommar i fjol släppte OECD en rapport som förutsåg 4-5 år av stark tillväxt i den globala ekonomin, ledd förstås av USA. Göran Persson och Tony Blair skrev i International Herald Tribune (IHT) att allt går bättre i Europa, tack vare marknadsreformer. På börssidorna och TV i Sverige fick vi höra varje dag att det postindustriella samhället håller på att transformeras till en ny ekonomi baserad på IT-kunniga entreprenörer och en kiseldal i varje villaträdgård. Fast ingen kan förklara varför samtliga verksamheter av betydelse i Sverige är totalt beroende av industriella produkter.

Förtvivlan sprider sig
De första svaga tecknen på förtvivlan kom sent i höstas, då kurserna på aktiemarknaden i New York och Västeuropa som började tidigt 2000 inte bara fortsatt att sjunka men visat alarmerande tendenser att falla fritt. Och som bekant är tillståndet på börsen för många borgerliga ekonomer det främsta tecknet på ekonomisk hälsa.
Tidigt i december kom en rad oroväckande rapporter från USA som pekade på fallande vinster för storföretag och neddragningar i produktionen. Till sist bestämde centralbanken i Washington att sänka räntesatsen, vilket tolkades som ett erkännande av att ekonomin behöver hjälp. Meningen med sänkningen är att konsumenter lockas att spendera mer lånade pengar och företag lockas att låna pengar för att expandera produktionen. Att räntesatsen under 1930-talet var extremt låg men inte räckte till att bota depressionen är förstås bara en bagatell i sammanhanget.
Under flera år har vi påpekat i dessa spalter att den amerikanska ekonomin i grund och botten är ur balans, i likhet med den japanska ekonomin 1990. Sedan 1945 har upp- och nedgångar i den globala kapitalistiska ekonomin varit påfallande många och extrema.
Återhämtningen i USA sedan 1994 har varit den svagaste under efterkrigstiden, och det skall upprepas att siffrorna för tillväxt i BNP (bruttonationalprodukten) blir mer och mer snedvridna därför att finansiella transaktioner svarar för en stor och växande del. BNP är i princip det totala värdet av varor och tjänster som produceras i ett land under ett kalenderår, vilket till exempel betyder att när man betalar 15 kronor för att skicka något via postgiro, eller en aktiemäklare inkasserar en provision, så stiger Sveriges BNP med motsvarande belopp - trots att inget värde har producerats.
Om experter i Sverige hade tittat lite djupare under Wallstreetbörsens glamourösa yta hade de sett ökade klassklyftor, ökad fattigdom, ökade utslagning och en dramatisk ökning i antalet människor som har två eller flera jobb därför att lönerna är så låga. Framför allt skulle de ha sett ett praktexempel på en av de viktigaste motsättningarna i en kapitalistisk ekonomi - den mellan köpkraft och produktion.

Köpkraften i otakt med produktionen
Redan under 1800-talet påpekades att en kapitalistisk ekonomi tenderar att producera varor och tjänster som om det fanns tillräckligt med köpkraft bland folkmajoriteten för att fortsätta att konsumera dem. Men sanningen är annorlunda.
Grundvillkoren för att borgarklassen kan öka sina vinster är att arbetarklassen måste berövas så mycket som möjligt av det mervärde den producerar, det vill säga lönerna måste pressas ner i förhållande till produktionens värde. Och produktionen måste stiga kontinuerligt för att borgarna skall få avkastning på sina investeringar.
Men för eller senare kommer värdet av produktionen att överskrida köpkraften, det vill säga den totala lönesumman, och osålda varor staplas i lager. Fabrikerna börjar dra ner produktionsvolym, ty ingen vill producera utan att kunna sälja. Personalen måste också dras ner, och för varje arbetare som sparkas sjunker den totala köpkraften ytterligare, vilket leder till ännu fler produktionsneddragningar, vilket leder till fler personalavskedanden, vilket leder till ...
Det finns många faktorer som kan bryta den nedåtgående spiralen, till exempel uppkomsten av nya industrier som kräver arbetskraft. Under 1920-talet var det den nya, expanderande bilindustrin som höll upp ekonomin under flera år, till dess att motsättningen mellan arbetarnas köpkraft och produktionens värde blev övermäktig även inom denna. Efter andra världskriget har expansion inom flyg- och elektronikindustrin spelat en viktig roll för ekonomin.

Krig som den kapitalistiska ekonomins räddare
Krig har naturligtvis spelat en historisk roll som räddare av kapitalistiska ekonomier, i och med att staten köper mer produktion. Det är välkänt att den tyska ekonomin under 1930-talet byggdes på upprustningar och inkallelse till militärtjänst, men krig räddade den amerikanska ekonomin likaväl. År 1940 var arbetslösheten i USA cirka 20 procent - officiellt - medan den vid slutet av 1942, då USA hade varit med i kriget under ett år, var 1-2 procent. Koreakriget var avgörande för återhämtningen av ekonomin i USA, Tyskland och Japan i början på 1950-talet, och Vietnamkriget höll produktionen uppe under flera år.
Den brittiske ekonomen John Maynard Keynes var en av de få borgerliga ekonomer som insåg vikten av motsättningen mellan köpkraften och produktionsvärdet. Redan under 1920-talet skrev han att denna inte bara var en huvudorsak till de återkommande kriserna, men också politisk mycket farlig eftersom den kunde leda till radikala förändringar i samhället, det vill säga socialism.
Keynes ville att staten skulle med olika medel, främst räntenivåer, se till att köpkraften stiger när det behövs. Det är en allmän myt att Rooseveltregeringen räddade USA genom en keynesiansk ekonomisk politik. I själva verket var denna typ av insatser i USA under 1930-talet ganska begränsad. Naturligtvis hade de en visst effekt under ett fåtal år, men 1930-talets depression kunde botas bara genom krig.
Emellertid är det så att i en form eller annan har staten förstärkt ekonomin inom OECD-länderna många gånger under den andra hälften av 1900-talet. Hela utbyggnaden av den offentliga sektorn i Sverige och andra europeiska länder kan ses som en tillämpning av Keynes politik, i och med att staten spenderat pengar för att skapa arbetstillfällen och därmed köpkraft.
Ironiskt nog har de borgerliga ekonomerna aldrig fattat att det var just en sådan, i deras ögon socialistisk politik som hjälpte till att rädda kapitalismen. Inte heller kan de förstå att den pågående demonteringen av den offentliga sektorn späder på den stagnation som har rått sedan tidigt 1970-tal, kanske därför att de är förblindade av de snabba vinster som ett fåtal kan kamma hem som ett resultat av privatiseringarna.

Ett hav av skulder
Ett mycket viktigt medel för att upprätthålla och/eller öka köpkraften är kredit, och detta gäller både individer och företag. I alla OECD-länder och många andra länder har kreditköp med plastkort och bostadslån formligen exploderat sedan 1960-talet, bland både arbetar- och medelklassen. Tillsammans med råvaror som köps till orättvist låga priser från u-länderna, är dessa krediter absolut nödvändiga för existensen av det moderna kapitalistiska s k konsumentsamhället.
Krediter är mycket viktiga för företag som sällan kan finansiera expansion ur sina egna kassor. Dessutom har krediter till u-länderna varit nödvändigt för att OECD-länderna skulle sälja varor till dem.
Med andra ord har hela det kapitalistiska systemet flutit på ett hav av krediter sedan cirka 1970. Men en kredit är också en skuld, och förr eller senare måste skulderna betalas.
I dessa spalter har det upprepats flera gånger sedan 1998 att den så kallade “boomen” i USA har varit beroende av krediter, eller skuldsättning, till en grad som kanske aldrig har skådats förr. Detta framgår av siffrorna från den amerikanska centralbanken som visar förhållandet mellan inkomsttagarnas skuld och deras disponibla inkomst, det vill säga inkomst efter skatt. Tabellerna nedan kommer från tidskriften Monthly Review för maj 2000.

Konsumentskuld i procent av disponibel inkomst, i miljarder dollar:

Lika intressanta är siffrorna för så kallad skuldservice, det vill säga den procent av månadens inkomst som går till att betala amorteringar och ränta på skulden. Här är det klart att arbetar- och medelklassen har den tyngsta bördan.

Hushållens skuldbörda: Skuldservice i procent av familjens inkomst:

Vi ser att de två fattigaste hushållskategorierna använder 20 procent respektive 16 procent av sin inkomst till skuldservice, och att deras börda har ökat med cirka 20 procent respektive 30 procent under 10 år.
I Sverige skulle detta innebära att en arbetarklassfamilj med en bruttoinkomst på cirka 30.000 per månad och skatt på 15.000 per månad skulle betala 2.400-3.000 kronor för skuldservice varje månad, utöver bolån.
Siffrorna från centralbanken i Washington visar också att nästan en tredjedel av de fattigaste hushållen betalar skuldservice som är cirka 32 procent av deras disponibla inkomst. Motsvarande siffror för de två andra grupperna med disponibla inkomster under 50.000 dollar är 20 procent respektive 14 procent. Det är lätt att föreställa sig vad som kommer att hända om en eller två medlemmar i ett av dessa hushåll förlorar sitt arbete. Inte minst därför att sparandet bland amerikaner med disponibla inkomster under 50.000 dollar är mycket, mycket lågt, så att de praktiskt taget inte har någon reserv för dåliga tider.
Enligt IHT (2000-12-18) hade de amerikanska hushållens skulder överstigit deras disponibla inkomster under tredje kvartalet i fjol. De totala hushållsskulderna vid årsskiftet var 7,5 tusen miljarder dollar, eller cirka 72 tusen miljarder kronor, en rekordnivå som är två gånger högre än siffran för 1990. Den totala företagsskulden i USA var 10,6 tusen miljarder dollar (cirka 100 tusen miljarder kronor) vid årsskiftet.
Den enorma upplåning som har lett till denna situation har till stor del använts för att köpa importerade varor från många håll i världen. Hushållen köper importerade konsumentvaror, medan företagen köper råvaror och halvfabrikat.
De stora mängder utländska kapitalägare som har köpt dollar för att investera i aktier och andra så kallade finansiella instrument har drivit upp dollarkursen, vilket gjorde importen ännu billigare. Det vill säga att kreditexpansionen i USA i hög grad har bidragit till att hålla uppe exportproduk-tionen i många andra länder. Värdet av Amerikas import överstiger värdet av dess export med den största marginal som någonsin har varit.
Den stora spekulativa bubblan i IT-aktier har hjälpt till att övertyga spekulanter och ekonomer om att USA:s ekonomi verkligen är stark. En annan förklarande faktor var stigande vinster för storföretagen, baserad för det mesta på intensifierad exploatering av arbetarklassen, bland annat i form av låga löner och en stor ökning av obetalt övertidsarbete, precis som i Sverige och andra europeiska länder.
Inflödet av utländskt kapital till USA har varit på en rekordnivå under 3-4 år. Bara under de första nio månaderna av 2000 satsade utländska investerare cirka 682 miljarder dollar (cirka 64 tusen miljarder kronor) i Amerika, och den stora efterfrågan på dollar har som sagt drivit upp dollarkursen.
För att denna situation ska kunna fortsätta måste skuldsatta amerikanska hushåll och företag i framtiden ha tillräckligt med pengar för att betala skuldservice. Det vill säga att skuldsatta inkomsttagare måste behålla sina jobb, och företag måste öka sina intäkter och vinster.
Men mot slutet av 2000 kom en rad obehagliga nyheter. Många storföretag redovisade fallande vinster och varnade för ett fortsatt fall inom den närmaste framtiden. Och fler och fler av dem meddelade att de skulle dra ner produktionsnivåerna och sparka stora mängder personal därför att försäljningen hade sjunkit och det inte fanns något tecken på att den skulle börja stiga. Tvärtom ser det ut som om sjunkande försäljningssiffror är att vänta. En mycket låg nivå på julhandeln tolkas som att amerikanska konsumenter antingen inte vill eller inte kan köpa mer.
Bland de storföretag som aviserat neddragningar i produktion och personal finns General Motors, världens största aktiebolag, Ford, Chrysler, Whirlpool, en av världens två största tillverkare av hushållsmaskiner, och Lucent, en av världens största producenter av telefonsystem och utrustning. Dominerande företag i databranschen såsom Microsoft, Compaq, Apple Computer och Hewlett-Packard har också redovisat fallande vinster. Till och med två stora banker, Chase Manhattan och JP Morgan, kom med för “marknaden” skakande rapporter om vinstnedgångar.
Eftersom många företag i bil- och IT-industrin importerar halvfabrikat och ibland helfabrikat (till exempel bilar producerade i Mexiko) kommer deras neddragningar att ha en negativ effekt på produktionen i en del länder.
På andra nivåer i den amerikanska ekonomin har antal konkurser bland privata individer och små och mellanstora företag stigit kraftigt under hela 2000. Dalande köpkraft, stor överkapacitet i produktion och ohållbar skuldbörda för människor och företag är ofelbara symtom av en annalkande krasch.
De fallande börskurserna är en återspegling av denna ohälsa, inte en orsak till den. Fast under resten av året kommer vi att höra från borgerliga ekonomer att det var de överdrivna aktiekurserna som orsakade krisen i USA. Vissa av dem har redan förklarat att den kommande krisen är ett resultat av högre oljepriser på världsmarknaden.

Kraschen kommer att sprida sig internationellt
Fallande börspriser i New York kommer dock att ha en effekt. Investerare som har växlat utländska valutor till dollar för att investera i USA håller på att se över sina positioner. De jämför chanserna för fortsatt hög avkastning med risken av en nedgång i dollar, vilket kommer att kosta dem pengar när de växlar dollarvinster tillbaka till sina egna valutor.
När avkastningen på deras investeringar i Amerika sjunker till en viss nivå kommer de att sälja dollar. Trots allt snack om att investerare är rationella varelser som fattar egna beslut, visar historien att de beter sig mer som en flock får. En dag i en inte alltför avlägsen framtid kommer utländska investerare att drabbas av panik och konvertera dollar till sina hemvalutor så fort som de bara kan. Effekten kommer att bli som om samtliga hushåll i Stockholm spolar i toaletterna prick klockan 19.00.
Valutamarknaderna kommer att drabbas av stor turbulens, vilket har en hämmande effekt på handeln. Dollarn kommer att sjunka stort i förhållande till andra valutor, inte minst euro och yen. Importen till USA blir därmed mycket dyrare, och importvolymen kommer att sjunka, vilket innebär att produktionen i länderna som exporterar till Amerika måste dras ner, och arbetarna måste sparkas.
Export till USA är en viktig del av ekonomierna i Japan och länderna i Latinamerika och Sydostasien, och kraschen i Amerika kommer att ha en mycket stor effekt. Den sociala och politiska oreda som redan håller på att stiga i Latinamerika och Sydostasien kommer att intensifieras när arbetslösheten börjar stiga brant.

Mår Europa bra?
I Europa har Europeiska Centralbankens (ECB) chef och andra experter varit säkra på att ingenting kommer att hända inom EU. Så sent som 2000-12-15 sa Wim Duisenberg att “Alla tecken pekar på en period av robust ekonomisk tillväxt, fast något lägre än vad vi har sett under de senare månaderna...” Bland annat tror vissa analytiker att folk i Europa har så mycket pengar sparade att de kan fortsätta att konsumera och därmed hålla uppe produktionen ett bra tag till. Fast i Sverige har experter sagt att vi inte sparar tillräckligt.
Men aprilvädret kommer att ändras snart. I hela eurozonen är tillväxten på väg ner, och när dollarn sjunker och euron stiger kommer export från Europa att bli dyrare och därmed svårare att sälja, både i USA och på andra delar av världsmarknaden utanför EU. Detta kommer att ha en mycket menlig effekt i Tyskland, där inhemsk efterfrågan har stått stilla eller sjunkit, och exportinkomster är mycket viktiga för storföretag. Nästan 10 procent av den tyska exporten går till USA. Lika viktigt är att tyska dotterbolag i Amerika har en årsförsäljning där som är fem gånger större än värdet av all tyska export till USA. Vad händer när kraschen i USA sätta stark press på dessa dotterbolag? De kommer att sparka folk i USA, och moderbolag i Tyskland drabbas av sjunkande vinster.
Det finns ett annat mörkt moln som blåser upp i Europa just nu, och det heter också skuld. Som alla vet består framtiden av telekommunikation, och denna industri skall i Sverige och andra europeiska länder blomma i all evighet och skapa jobb och vinster. Men i en frenetiskt iver att expandera och köpa licenser för så kallad nästa generations mobiltelefoni (dessa licenser säljs i alla länder utom i Sverige, som ger bort dem gratis till storföretagen), har telekomföretag skuldsatt sig till en alarmerande grad, enligt IHT 2000-12-16. Och det är inte vilka företag som helst.
British Telecommunications, France Telecom, Royal KPN i Holland, Vodafone och Deutsche Telekom är bland dem. Deutsche Telekom har en skuld på cirka 57 miljarder dollar, (cirka 541 miljarder kronor), vilket motsvarar 60 procent av företagets kapital, ett förhållande som skulle göra de flesta revisorer en aning nervösa.
Ungefär 250 miljarder dollar (cirka 2200 miljarder kronor) av telekombolagens skulder förfaller till betalning under de kommande 12 månaderna, och frågan är om dessa företag kan driva upp sina inkomster för att hålla balans mot skuldsättningen.
Vad gäller privat skuldsättning i Europa är det svårt att få tag i siffror, men allt pekar på att sjunkande reallöner och spekulation på aktiemarknaderna har lett till en expansion av krediter, fast till synes har den inte varit så våldsam som i USA.
Undertecknad menar att en ekonomisk krasch är lika sannolik i Europa som i USA, och dess politiska och sociala konsekvenser kommer att vara mycket långtgående.
P C