De flesta människor umgås med drömmar - om nu inte fantasilivet
är alltför snöpt.
Och även om drömmarna växlar har de vanligtvis en gemensam nämnare:
de präglas av brister i närmiljön.
Den ensamstående drömmer om en partner att länka samman sitt
öde med. Han eller hon fäster då stora förhoppningar till
en kontaktannons som de flesta tidningar numera har en särskild sida för
någon dag under veckan.
Det återkommande underskottet i månadens budget föder drömmar
om den stora vinsten, den enda återstående möjligheten att
förändra den pressade ekonomiska situationen. All förväntan
står nu till lotten och tipskupongen.
Människor som vill bryta med den isolerande anonymiteten, som vill bli
sedda och därmed få det extra värdetillägg vardagslivet
är snålt med drömmer om en roll i massmedierna i deras olika
former.
De här exemplen på drömmar har en individuell prägel med
markerade konkurrensinslag: högsta vinsten kan ju endast utgå till
en person. Och de exploateras hänsynslöst av den så kallade
marknaden.
Det finns också drömmar med andra kvalitativa inslag, drömmar
med historia och som är kollektivt förankrade. De föddes i en
reaktion mot samhällsförhållanden.
När det kapitalistiska samhällets silhuett började avteckna sig
i det historiska dunklet reagerade renässansmänniskan Erasmus Roterodamus
(1466-1536) i Dårskapens lov mot penningens styrande makt. Och han gisslar
den. Dårskapen har Plutos, rikedomens gud, till fader, skriver han och
fortsätter: ”På hans vink kan än i dag liksom i forna tider
det heliga och upphöjda dras ned i smutsen och det banala bli sublimt.
På hans befallning är det som krig föres, fred slutes, riken
behärskas, meningar bildas, rådplägningar hållas och riksdagar
sammanträda, äktenskap ingås, avtal uppgöras, lagar stiftas,
konster och vetenskaper blomstra, skämt och allvar frodas - jag tror bestämt,
jag håller på att tappa andan - kort och gott: alla offentliga och
enskilda angelägenheter ordnas enligt hans vilja.”
Omkring hundra år senare tar William Shakespeare upp samma tema i dramat
Timon från Aten. Timon, som tillhört Atens mest välburgna, tvingas
med sin lott som utarmad gräva efter rötter för att stilla sin
hunger och finner då också gömda guldstycken. Och han håller
en monolog om guldets makt:
”Av detta blir vitt svart, skönt fult, rätt orätt,
lågt ädelt, ungt till gammalt, fegt till tappert.
I gudar, varför? Varför, gudar? Detta
drar tjänare och präster från er sida,
drar kudden undan hjältars huvuden.
Den gula trälen knyter band och bryter
dem lika lätt, välsignar var förbannad,
gör spetälsk gubbe dyrkad, adlar tjuvar
och ger dem titlar, knäfall, rang och säte
på senators bänk.”
(Tolkning till svenska av Åke Ohlmarks)
En samtida med Erasmus Roterodamus var den engelska lordkanslern Thomas More,
författaren till Utopia. De var ju båda renässansmänniskor
med ett djupt humanistiskt patos och detta knöt dem samman i en varaktig
vänskap. Men More begränsade sig inte till att ge en kritisk bild
av sin tids samhälle utan tecknar också en motbild, där motsättningarna
upphävs.
More belyser hur samhälleliga problem aktualiserats som en följd av
den inledda kapitalistiska utvecklingen i England. Godsägarna och adeln,
som lever på andras arbete, underhåller skaror av dagdrivare och
knektar för pengar som de suger ut av bönderna. Blir dessa knektar
körda på porten slår de sig på röveri och plundring,
som huvudsakligen drabbar landsbygdens folk. Med utbredningen av fåraveln
kom böndernas plågor att förstärkas. Det gällde att
skaffa ull till den framväxande industrin och det sker på bekostnad
av småbönderna. De jagas utan förbarmande bort från sina
gårdar, bjöd de motstånd brändes byarna ned. Och den nya
framväxande industrin hade endast en begränsad användning för
de jordlösa bönderna, som inte hade andra alternativ än att bli
landstrykare, tiggare och tjuvar. Så träder det statliga rättsmaskineriet
in och dömer dem för stölder man tvingat dem till.
More framhåller med skärpa att det gäller att avskaffa förbrytelsen
i stället för att hänga förbrytaren men tillägger samtidigt
”att så länge privategendom och pengar utgör värdemåttstocken
blir det aldrig möjligt att föra en rättfärdig och lyckosam
politik”.
I det framtida samhället deltar varje vuxen människa i det produktiva
arbetet, också kvinnorna, som likaberättigad medborgare. Dagdriveri
är bannlyst. Arbetsdagen begränsas till sex timmar, resten av dagen
använder invånarna till att utveckla sina färdigheter och intressen,
till att förverkliga sig som harmoniska människor. De högsta
dygderna består i att leva i överensstämmelse med naturen och
i att stödja varandra. För de samhälleliga behoven upprättas
en plan, där man också tar hänsyn till utvecklingen av vetenskapen
och tekniken.
Mores bok utgör den första skildringen av en stat där kapitalet
är satt ur spel, inte verkar styrande.
Drömmen om just en sådan stat har hållits levande i generationer.
I sin berömda bok Candide målar upplysningsfilosofen och encyklo-pedisten
Francois Voltaire (1694-1778) med starka färger bilder av sin egen tid,
utan geografisk begränsning till Frankrike. Och även han skissar på
en motbild, ett framtidsland.
På ett slott i ett land med kvardröjande feodalism, där jordegendomar
och adelns anor styr intresset, undervisas den unga generationen i den tyska
filosofen Leibniz´ lära. Enligt denne är vår värld
endast en av många möjliga världar, men av Guds fullkomlighet
följer att han i sitt val utsett den bästa kombinationen av alla tänkbara
alternativ. Följaktligen är vår värld den bästa tänkbara
av alla världar.
Voltaire låter nu ungdomarna och deras lärare möta verkligheten
utanför de isolerande slottsmurarna. Och det är en värld med
krig, en meningslös ödeläggelse av städer och byar, ett
tillstånd utan alla mänskliga känslor, där mord, plundring,
våldtagna kvinnor tillhör existensen.
De teologiska grupperingarna inte endast bekämpar varandra utan är
även sinsemellan splittrade. Gemensamt för dem alla är dogmatismen,
hänsynslösheten i bekämpandet av motparten, och i den kampen
väljs inte medlen med någon större etisk skärpa: spöstraff
och hängning utgör närmast prosaiska inslag.
I jakten på mer sällsynta varor som kan ge god avkastning hårdexploateras
kolonierna i den Nya världen. Och därmed också slavarna som
bedöms som en vara, helt utlämnade till godtycket.
Regeringar och regenter störtas, rättsväsendets representanter
låter sig mutas, läkare söker sig till förmögna patienter
och präster vill inte vara sämre.
Sjöröverier ses som ett inslag i konkurrensen, skeppsbrotten är
legio och jordbävningar följs alltid av plundringar.
De kulturella uttrycksmedlen, med uppgift att medvetandegöra människorna
om den verklighet de verkar i, begränsas i sina möjligheter genom
beroendet av den vegetativa överklassen och dess sterila estetiker.
En diamant bereder den unge filosofen nöjet att lägra en markisinna;
men han hade redan gjort tillräckligt med erfarenheter för att kunna
slå fast att det är pengar som styr ”den bästa av alla
världar”.
Innan dess hade han bekantat sig med alternativet: landet Eldorado. Det var
väl skyddat av oöverstigliga bergskedjor och utgjorde därmed
en befästning mot Europas rovgiriga folk. I framtidslandet Utopia tillverkades
pottor av guld och silver medan järnet sågs som den ädla metallen,
och i Eldorado bestod barnens leksaker av guld, smaragder och rubiner. Om nu
inte guldet och rubinerna användes till att klä väggarna i de
vackert byggda husen; för här eftersattes inte skönheten för
de praktiska behoven. Människorna var ytterst vänliga, ett uttryck
för en djup harmoni. Så hade man inte behov av att vända sig
till en gud med vädjan om nådegåvor eftersom man inte saknade
något. Följaktligen varken disputerades eller intrigerades det i
Eldorado utifrån en bestämd trosuppfattning. Och processer var ett
helt okänt begrepp.
Här styrde inte pengarna/kapitalet. Så kom också den unge filosofen
fram till följande konklusion efter alla sina gruvliga erfarenheter: ”Om
allt är inrättat till det bästa, så skulle det vara i Eldorado,
men sannerligen icke i världen i övrigt.”
Voltaire för i romanen Candide drömmen från Utopia vidare. Vår
uppgift måste bestå i att hålla den levande och överlämna
den som ett arv till kommande generationer. Men helst förverkliga den.
Julius Rolander