Vredens druvor

De bofasta piskade sig själva till grymhet. Sedan bildade de patruller som de utrustade med vapen - träklubbor, gas, gevär. Det är vi som äger landet. Vi kan inte låta okies få fria händer här. Och männen som var beväpnade ägde inte landet, men de trodde att de gjorde det. Kontoristerna som exercerade på kvällarna ägde ingenting, och innehavarna av småbutikerna ägde bara en låda full med obetalda räkningar. Men även en skuld är någonting, även ett arbete är någonting. Kontoristen tänkte: Jag får femton dollar i veckan. Tänk om en sån här jäkla okie kommer och vill ta mitt jobb för tolv? Och han som hade den lilla affären tänkte: Hur skulle jag kunna stå mig i konkurrensen med en man som inte har några skulder?
Nomaderna myllrade fram efter vägarna, och det var hunger i deras ögon. De hade inga argument att komma med, inget system att gå efter, och det enda som drev dem fram var att de var så många och att de led brist på det nödvändigaste. När det fanns arbete för en, var det tio som slogs om det - slogs med låg lön som tillhygge. Jobbar han för tretti cent så gör jag det för tjugufem.
Nöjer han sig med tjugufem, gör jag jobbet för tjugu.
Nej, får jag det, jag är hungrig. Jag arbetar för femton. Jag arbetar för bara maten. Barnen. Ni skulle se hur det ser ut. Det är liksom små bölder som spricker fram, och ungarna orkar inte springa omkring längre. De fick lite fallfrukt, och de bara svällde upp. Ge det åt mig. Jag arbetar för en liten köttbit.
Och detta var mycket bra, för lönerna gick ner mer prisnivån stod sig. De stora egendomsägarna var belåtna och skickade ut nya prospekt så att det skulle komma mer folk. Och lönerna gick ner och prisnivån stod sig. Och nu dröjer det inte länge förrän vi har livegna igen.
Och nu uppfann de stora egendomsägarna och bolagen en ny metod. De inköpte konservfabriker. Och när persikorna och päronen var mogna sänkte de priset på frukt under tillverkningskostnaden. Och som konservfabriksägarna betalade de till sig själva ett lågt pris för frukten och höll priset på konserverad frukt uppe och hovade in förtjänsten. Och småodlarna som inte hade några konservfabriker, de förlorade sina egendomar, som omhändertogs av storfirmorna, vilka också rådde om konservfabrikerna. Med tiden blev egendomarna färre till antalet. Småodlarna flyttade in till stan och bodde där ett tag och levde på kredit och på släkt och vänner. Sen kom också de ut på vägarna. Och vägarna myllrade av människor som hade en glupande, vildsint aptit på arbete.
Och bolag och banker arbetade på sin egen undergång fast de inte visste det. Jorden bar god frukt, och svältande människor drog fram efter vägarna. Sädesmagasinen var fulla och de fattigas barn växte upp rakitiska och med pellagrablemmor på kroppen. Storföretagen visste inte att gränsen mellan hunger och vrede är smal. Och pengarna som kunde ha anslagits till löner gick åt till gas, till skjutvapen, till agenter och spioner, till svarta listor, till exercis. Och på vägarna drog människoskarorna fram som myror och sökte arbete, sökte föda. Och bland dem började vreden jäsa.

(John Steinbeck, Vredens druvor, 1939, översättning Thorsten Jonsson)