EU-cirkus i otakt med folket

Så har då det ”historiska halvår” inletts då Sverige som ordförandeland för EU ska visa världen vad ”vi” går för.
Om man ville tro massmedia, vilar hela världens öde under de närmaste sex månaderna i Perssons händer. Nu vet vi alla att det inte är så. Maktförhållandena inom unionen minskar hela tiden på de mindre staternas reella inflytande. Men bortsett från alla vackra deklarationer om hur Sverige vill förbättra EU-världen, står en sak utom all tvivel: regeringen vill utnyttja EU-ordförandeskapet för bli av med Sveriges roll som det mest EU-negativa medlemslandet.
Detta syfte få kosta vad det vill – av våra skattemedel! Redan nu står det klart att Sveriges nota för ordförandeskapet blir högre än i något annat land i EU:s historia– 835 miljoner kronor är budgeterade (jämför med Frankrike: 500 miljoner och Portugal 200 miljoner). Och alla vet att budgeten vid liknande jippon så gott som aldrig håller. Att räkningen blir så hög, beror på att den svenska regeringen mer än något annat ordförandeland vill sprida mötena – 80 möten i 44 kommuner. Med dyra ombyggnader för att anpassa lokalerna till EU-standard. EU-standard – det kan vara specialtillverkade personanpassade Bruno Malmstenstolar, som fraktas runt från möte till möte …Regeringens representanter erkänner att de hoppas att öka befolkningens sympatier för EU när de drar runt med propagandacirkussen i landet. Och bara det torde visa hur långt borta från verkligheten de befinner sig. I kommuner där pengarna varken räcker till underhåll av skolorna eller lärare, varken för fritidsgårdar eller tillräckliga socialbidrag kan EU-vänligheten knappast ökas med flotta konferenser för en elit som bakom lykta dörrar beslutar om ännu mindre utrymme för den gemensamma sektorn.

”Våra” ministrar har gått på kurs för att lära sig hur man umgås i ”Europa”. Denna vår brist i ”europeisk kultur” kommer säkert som en överraskning för många svenskar som trodde att vi var ett relativt utvecklat och normalt europeiskt land.
Att regeringen ska lära sig att umgås på ”europeiskt” sätt lär knappast kunna tydas som ett försök att sätta en svensk prägel på EU. Och frågan, vem som ska vara mest stilbildande inom EU, borde också framkalla svårigheter: är det Tyskland, där den ena minister efter den andre tvingas lämna in sin avskedsansökan? Eller Frankrike, där fiffel och korruption utreds från presidenterna Mitterand till Chirac? Eller kanske Italien, där korruptionsskandaler med regeringsledamöter inblandade har kantat hela efterkrigshistorien? Därmed inte sagt att vi i Sverige inte har tillräckligt med egna bekymmer med politiker som inte lever upp till sina uppdrag.

Att det i Sverige finns en stark opinion mot EU och dess integrerade EMU ser vi som ett friskhetstecken och inte som ett utslag av allmän negativism eller, som EU-anhängarna gärna påstår, som tecken på nationalism.
När Ja-sidan vid den svenska folkomröstningen om EU-anslutningen pockade på att vårt medlemskap var viktigt för freden, socialpolitikens utveckling och arbetslöshetens bekämpning vann denna argumentation en majoritet – om än väldigt kapp.
När nu verkligheten visar att alla löften endast var billigt röstfiske utan någon som helst täckning i verkligheten och att EU-medlemskapet, tvärtemot alla löften, till och med förstärkt samtliga problem, förstärks naturligtvis motståndet. Och det inte bara i Sverige utan i samtliga medlemsländer.
Vid varje toppmöte som EU eller WTO – ett annat viktigt instrument för det globala storkapitalet – genomför, växer motståndet mot den förda politiken. I Maastricht, Amsterdam, Seattle, Prag och Nice har människor visat sitt missnöje med den folkfientliga politik som ironiskt nog kallas för demokratisk .
Nu fasar regeringen för vad som ska hända när EU-topparna träffas bl a i Göteborg under juni månad i år.

Motståndet mot EU här i landet ska brytas, därför fram trädde Persson i årets första partiledardebatt den 17 januari och beskrev den ekonomiska situationen i vårt land i så ljusa färger att väldigt många måste ha haft svårt att känna igen sig.
Statsministern upprepade sitt redan till leda kända mantra att det går bra för Sverige just nu, ”vi” har stabiliserat vår ekonomi och han trodde att vi nu skulle få råd att genomföra en massa reformer på tandvårdens, skolans, boendets område, och både barnfamiljer och pensionärer skulle få det bättre.
Att det är regeringens politik – EU-politik – som åstadkommit raseringen på alla de uppräknade områden, glömde han att berätta. Tvärtom använde han sig av samma knep som många av hans ministrar många gånger förut när de skulle ställas till svars för de skrämmande effekterna av sin egen politik: med anklagande röst beskriver man verkligheten, utan att ta på sig något ansvar. Håll tjuven, skulle man kunna sammanfatta attityden.
Denna oärliga hållning gjorde det lätt för de borgerliga partierna att anklaga socialdemokratin för följderna av precis den politik de själva kräver. Nu blev det –paradoxalt - moderaternas Bo Lundgren, folkpartisten Lars Leijonborg och KDS-ledaren Alf Svensson som angrep regeringen för att 150 000 svenska barn permanent lever i fattigdom, för sjukvårdsbristerna etc. Och vad skulle Persson svara? Att han ju egentligen för en borgarpolitik?

Naturligtvis solade sig Persson inför Riksdagen också i glansen av EU-ordförandeskapet. Inför EU-parlamentet i Strasbourg, där han uppträdde några timmar senare, fick han det däremot litet svårare att förklara svenska folkets EU-motstånd. Men här som där lovade han att göra allt för att bära EU-fanan högt ”som socialdemokrat”.
Vad det innebär, kommer framför allt att bero på den kraft svenska EU-motståndarna förmår utveckla, eftersom kraven på den svenska regeringen från svenska folket och EU-administrationen är diametralt motsatta. I Strasbourg avfyrade parlamentariker från de stora EU-länderna raka bredsidor mot det svenska kravet på mer mellanstatlighet istället för överstatlighet, medan Persson från spanska socialister kunde slicka i sig beröm för att ”socialdemokraterna är så anpassningsbara till globaliseringen”.
Efter Perssons uppträdande i Strasbourg var det rentav pinsamt att uppleva hur statsministern betygsattes inför rullande TV-kameror! Rena småskolan, kunde man tro, men syftet är allvarligare: här ska svenska folket suggereras att det är EU-ramarna som gäller; får vi – eller Persson – dåliga betyg för våra krav och åsikter från tyska, franska, engelska EU-digniteter, ja, då har vi gjort något dumt och får skynda oss att anpassa oss till den stora världen.
Lättare att få gehör för sin politik hade Persson då hos Vänsterpartiets företrädare. Gudrun Persson upprepade inför Riksdagen, liksom (v)-gruppledaren Sven Bäckström inför pressen, Perssons lovsång om att det generellt går bra för Sverige, men Schyman tillade att det dock inte gäller alla.
Jag skulle vilja vända på det och säga att det går allt för bra för några, men för Sverige generellt, dvs för skolor, sjukvård, barnomsorg, kultur, allmänna kommunikationer och äldreomsorg går det mycket dåligt.

Statsministern uttryckte oro över att det skapas så många friskolor. Men han ser inte att det ökade föräldraintresset för friskolor beror på försämringen av kommunernas ekonomi som lett till försämrad standard i de kommunala skolorna. I stället för att angripa problemet vid dess rötter, tillåts allt fler privatskolor – med resultatet att de kommunala skolorna dräneras ännu mer på studiemedvetna ungdomar och resurser. Resultatet blir att klassklyftorna vidgas redan i skolan – med alla de ökända följder som vi redan idag tvingas uppleva. Och samma mönster gäller på många områden där den offentliga sektorn avreglerats.

Men oberoende av den sociala nergången som stora delar av svenska folket upplever försöker statsministern att framställa vårt land som ett lysande exempel för de andra i EU. Enligt Persson kommer nu EU-ledarna på besök till Sverige för att studera hur det Persson kallar för ”produktiv välfärdspolitik” har tagit oss ur krisen.
Men vad kan Sverige ge vad inte de andra har? Problemet är ju att EU-nedskärningspolitiken i samtliga medlemsländer haft samma inriktan: att skära ner allt offentligt och ge det privata kapitalet fritt spelrum.
Och det är samma politik som nu med hårdhandskar pressas på de stater som står i kö för att komma med i EU – en fråga som den svenska regeringen starkt prioriterar under ordförandeskapet. Utvidgning för att hjälpa folken, som Persson formulerar? Ingalunda – men väl lovande betingelser för dem som vill köpa arbete och råvaror till billiga priser.

Vad som inte alls berördes i partiledardebatten i Riksdagen var EU-insatsen på det militära området. EU:s militära styrka byggs upp – med aktivt svenskt deltagande – för att trygga kapitalets landvinningar både inom och utanför unionens gränser. Om någon stat inte är beredd att ge upp sin självständighet kommer militär att sättas in.
Ingen partiledare hade någon anmärkning på att Sverige med full kraft håller på att skrota neutralitetspolitiken och alliansfriheten. Ingen begärde från Persson en förklaring hur regeringen ser på att Nato understött av EU använt utarmat Uran i sin krigföring mot Jugoslavien.
Inför EU-parlamentet tog däremot Persson tillfället i akt att försäkra att Sverige kommer att satsa hårt på att inrätta EU-armén och föra ”samverkansarrangemangen” med Nato vidare. Här yttrade sig Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt kritiskt, så långt okej. Men mest stördes han enligt DN av att turkiska trupper ska ingå i EU-militären, och det borde väl snarare ses som en sekundär fråga med tanke på den aggressiva strategi som dessa insatsstyrkorna över huvud taget skapas för.

***
Det blir vår gemensamma uppgift att verka för att EU-ledare som kommer på besök på olika platser i vårt land under detta halvår inte bara får lyssna till s-regeringens skönmålning utan att de framför allt får möta folkets svar på den förda politiken.
Den verkligen generalmönstringen kommer att ske vid EU-toppmötet i juni i Göteborg.
Vi vet att många människor från EU-länderna planerar att komma hit för att tillsammans med oss visa sin protest.
Vi kräver Sverige ut ur EU!
Inga svenska soldater under Nato och EU-flagg!
Rolf Hagel