Våra ministrar har gått på kurs för att
lära sig hur man umgås i Europa. Denna vår brist
i europeisk kultur kommer säkert som en överraskning för
många svenskar som trodde att vi var ett relativt utvecklat och normalt
europeiskt land.
Att regeringen ska lära sig att umgås på europeiskt
sätt lär knappast kunna tydas som ett försök att sätta
en svensk prägel på EU. Och frågan, vem som ska vara mest stilbildande
inom EU, borde också framkalla svårigheter: är det Tyskland,
där den ena minister efter den andre tvingas lämna in sin avskedsansökan?
Eller Frankrike, där fiffel och korruption utreds från presidenterna
Mitterand till Chirac? Eller kanske Italien, där korruptionsskandaler med
regeringsledamöter inblandade har kantat hela efterkrigshistorien? Därmed
inte sagt att vi i Sverige inte har tillräckligt med egna bekymmer med
politiker som inte lever upp till sina uppdrag.
Att det i Sverige finns en stark opinion mot EU och dess integrerade EMU ser
vi som ett friskhetstecken och inte som ett utslag av allmän negativism
eller, som EU-anhängarna gärna påstår, som tecken på
nationalism.
När Ja-sidan vid den svenska folkomröstningen om EU-anslutningen pockade
på att vårt medlemskap var viktigt för freden, socialpolitikens
utveckling och arbetslöshetens bekämpning vann denna argumentation
en majoritet om än väldigt kapp.
När nu verkligheten visar att alla löften endast var billigt röstfiske
utan någon som helst täckning i verkligheten och att EU-medlemskapet,
tvärtemot alla löften, till och med förstärkt samtliga problem,
förstärks naturligtvis motståndet. Och det inte bara i Sverige
utan i samtliga medlemsländer.
Vid varje toppmöte som EU eller WTO ett annat viktigt instrument
för det globala storkapitalet genomför, växer motståndet
mot den förda politiken. I Maastricht, Amsterdam, Seattle, Prag och Nice
har människor visat sitt missnöje med den folkfientliga politik som
ironiskt nog kallas för demokratisk .
Nu fasar regeringen för vad som ska hända när EU-topparna träffas
bl a i Göteborg under juni månad i år.
Motståndet mot EU här i landet ska brytas, därför fram
trädde Persson i årets första partiledardebatt den 17 januari
och beskrev den ekonomiska situationen i vårt land i så ljusa färger
att väldigt många måste ha haft svårt att känna
igen sig.
Statsministern upprepade sitt redan till leda kända mantra att det går
bra för Sverige just nu, vi har stabiliserat vår ekonomi
och han trodde att vi nu skulle få råd att genomföra en massa
reformer på tandvårdens, skolans, boendets område, och både
barnfamiljer och pensionärer skulle få det bättre.
Att det är regeringens politik EU-politik som åstadkommit
raseringen på alla de uppräknade områden, glömde han att
berätta. Tvärtom använde han sig av samma knep som många
av hans ministrar många gånger förut när de skulle ställas
till svars för de skrämmande effekterna av sin egen politik: med anklagande
röst beskriver man verkligheten, utan att ta på sig något ansvar.
Håll tjuven, skulle man kunna sammanfatta attityden.
Denna oärliga hållning gjorde det lätt för de borgerliga
partierna att anklaga socialdemokratin för följderna av precis den
politik de själva kräver. Nu blev det paradoxalt - moderaternas
Bo Lundgren, folkpartisten Lars Leijonborg och KDS-ledaren Alf Svensson som
angrep regeringen för att 150 000 svenska barn permanent lever i fattigdom,
för sjukvårdsbristerna etc. Och vad skulle Persson svara? Att han
ju egentligen för en borgarpolitik?
Naturligtvis solade sig Persson inför Riksdagen också i glansen
av EU-ordförandeskapet. Inför EU-parlamentet i Strasbourg, där
han uppträdde några timmar senare, fick han det däremot litet
svårare att förklara svenska folkets EU-motstånd. Men här
som där lovade han att göra allt för att bära EU-fanan högt
som socialdemokrat.
Vad det innebär, kommer framför allt att bero på den kraft svenska
EU-motståndarna förmår utveckla, eftersom kraven på den
svenska regeringen från svenska folket och EU-administrationen är
diametralt motsatta. I Strasbourg avfyrade parlamentariker från de stora
EU-länderna raka bredsidor mot det svenska kravet på mer mellanstatlighet
istället för överstatlighet, medan Persson från spanska
socialister kunde slicka i sig beröm för att socialdemokraterna
är så anpassningsbara till globaliseringen.
Efter Perssons uppträdande i Strasbourg var det rentav pinsamt att uppleva
hur statsministern betygsattes inför rullande TV-kameror! Rena småskolan,
kunde man tro, men syftet är allvarligare: här ska svenska folket
suggereras att det är EU-ramarna som gäller; får vi eller
Persson dåliga betyg för våra krav och åsikter
från tyska, franska, engelska EU-digniteter, ja, då har vi gjort
något dumt och får skynda oss att anpassa oss till den stora världen.
Lättare att få gehör för sin politik hade Persson då
hos Vänsterpartiets företrädare. Gudrun Persson upprepade inför
Riksdagen, liksom (v)-gruppledaren Sven Bäckström inför pressen,
Perssons lovsång om att det generellt går bra för Sverige,
men Schyman tillade att det dock inte gäller alla.
Jag skulle vilja vända på det och säga att det går allt
för bra för några, men för Sverige generellt, dvs för
skolor, sjukvård, barnomsorg, kultur, allmänna kommunikationer och
äldreomsorg går det mycket dåligt.
Statsministern uttryckte oro över att det skapas så många friskolor. Men han ser inte att det ökade föräldraintresset för friskolor beror på försämringen av kommunernas ekonomi som lett till försämrad standard i de kommunala skolorna. I stället för att angripa problemet vid dess rötter, tillåts allt fler privatskolor med resultatet att de kommunala skolorna dräneras ännu mer på studiemedvetna ungdomar och resurser. Resultatet blir att klassklyftorna vidgas redan i skolan med alla de ökända följder som vi redan idag tvingas uppleva. Och samma mönster gäller på många områden där den offentliga sektorn avreglerats.
Men oberoende av den sociala nergången som stora delar av svenska folket
upplever försöker statsministern att framställa vårt land
som ett lysande exempel för de andra i EU. Enligt Persson kommer nu EU-ledarna
på besök till Sverige för att studera hur det Persson kallar
för produktiv välfärdspolitik har tagit oss ur krisen.
Men vad kan Sverige ge vad inte de andra har? Problemet är ju att EU-nedskärningspolitiken
i samtliga medlemsländer haft samma inriktan: att skära ner allt offentligt
och ge det privata kapitalet fritt spelrum.
Och det är samma politik som nu med hårdhandskar pressas på
de stater som står i kö för att komma med i EU en fråga
som den svenska regeringen starkt prioriterar under ordförandeskapet. Utvidgning
för att hjälpa folken, som Persson formulerar? Ingalunda men
väl lovande betingelser för dem som vill köpa arbete och råvaror
till billiga priser.
Vad som inte alls berördes i partiledardebatten i Riksdagen var EU-insatsen
på det militära området. EU:s militära styrka byggs upp
med aktivt svenskt deltagande för att trygga kapitalets landvinningar
både inom och utanför unionens gränser. Om någon stat
inte är beredd att ge upp sin självständighet kommer militär
att sättas in.
Ingen partiledare hade någon anmärkning på att Sverige med
full kraft håller på att skrota neutralitetspolitiken och alliansfriheten.
Ingen begärde från Persson en förklaring hur regeringen ser
på att Nato understött av EU använt utarmat Uran i sin krigföring
mot Jugoslavien.
Inför EU-parlamentet tog däremot Persson tillfället i akt att
försäkra att Sverige kommer att satsa hårt på att inrätta
EU-armén och föra samverkansarrangemangen med Nato vidare.
Här yttrade sig Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt kritiskt, så
långt okej. Men mest stördes han enligt DN av att turkiska trupper
ska ingå i EU-militären, och det borde väl snarare ses som en
sekundär fråga med tanke på den aggressiva strategi som dessa
insatsstyrkorna över huvud taget skapas för.
***
Det blir vår gemensamma uppgift att verka för att EU-ledare som kommer
på besök på olika platser i vårt land under detta halvår
inte bara får lyssna till s-regeringens skönmålning utan att
de framför allt får möta folkets svar på den förda
politiken.
Den verkligen generalmönstringen kommer att ske vid EU-toppmötet i
juni i Göteborg.
Vi vet att många människor från EU-länderna planerar att
komma hit för att tillsammans med oss visa sin protest.
Vi kräver Sverige ut ur EU!
Inga svenska soldater under Nato och EU-flagg!
Rolf Hagel