Från Världsmötet för vänskap och solidaritet i 10 - 14 nov i Havanna

Vänner och kamrater i Havanna

Man påstår att det finns ingen privilegierad klass i Kuba. Men detta är fel. Det är fullständigt klart att barnen i Kuba utgör en väldigt privilegierad klass, sa en 91-årig amerikan på första dagen av den Andra världskonferens för vänskap och solidaritet, som ägde rum i Havanna 10-14 november i år.
Den gamla kommunisten från New York var en av mer än 600 människor som rest från USA till konferensen. De representerade en rad olika organisationer, men hade alla samma mål - att bidra till upphävandet av den amerikanska regeringens kriminella och inhumana blockad mot Kuba, en blockad som nu har pågått i 40 år.
Totalt kom 4 244 mycket entusiastiska deltagare från 118 länder och man kunde ibland få intrycket att konferensen handlade mer om hur Kuba visar solidaritet med andra nationer än om kampen mot blockaden.
T ex berättade en palestinsk läkare att många av hans kolleger har Kuba att tacka för sin professionella träning. Han hade fått sin medicinska utbildning i Havanna, naturligtvis utan kostnad, hans bror hade likaså utbildats till ingenjör i Kuba, och han ville tacka det kubanska folket för dess mångåriga stöd till palestiniernas kamp för rättvisa mot Israels regering. Han var den förste av en lång rad talare från u-länderna som hyllade Kuba för att ha öppnat portarna till utbildning på universitets- och högskolenivå för mer än 40 000 studerande.
I Panama finns ca 300 läkare, ingenjör och lärare som utbildats i Kuba, där för närvarande ca 125 studenter från Panama håller på att utbilda sig.
I många tal nämndes också den Latinamerikanska skolan för medicinsk vetenskap i Havanna, där ungdomar från hela Latinamerika välkomnas och utbildas kostnadsfritt till läkare och sjuksköterskor.
En delegat från Colombia berättade om den omfattande hjälpen från Kuba efter jordbävningen i början på 1999, som med hänsyn till BNP (Bruttonationalprodukten) var mycket större än vad andra länder inkl USA ställde upp med.
Ghanas hälsovårdsminister rapporterade att det finns en akut brist på läkare i landet, och att han tidigare i år bett Kuba om hjälp. I början av november fanns 170 kubanska läkare i Ghana, och 30 till skall anlända före årsskiftet.
En kvinna berättade om hur hon som barn hade kommit till Kuba med sina föräldrar när de flytt Guatemala efter den CIA-organiserade statskuppen 1954. Hon var i den första gruppen av lärare som utbildades efter den kubanska revolutionen, i ett läroverk som låg i ett distrikt där terroristgrupper från USA var aktiva fram till 1963-64. ”Jag älskar mitt hemland Guatemala, men mitt hjärta är i Kuba, mitt fosterland”, sa hon.
Delegater från Angola och Mozambique sa att deras länder hade fått så mycket moralisk, ekonomisk och militär hjälp från Kuba att skulden aldrig kan betalas tillbaka. Inte är kubanerna heller särskilt intresserade av att inkassera fordran, som framgår av faktumet att Kuba nyligen har helt avskrivit Mozambiques finansiella skuld med motiveringen att landet har allt för stora ekonomiska problem.
När man går på gatorna i Havanna ser man hur fattig Kuba är. Men det fattiga Kuba har råd att avskriva en fordran i rena pengar på Mozambique, medan de rika ländernas finansministrar vrider sig i förtvivlan över ett förslag att avskriva en liten del av den gigantiska skuldbördan som har uppstått genom kapitalismens plundring av den s k tredje värld.
I ett tal på andra dagen av konferensen sa Felipe Pérez Roque, Kubas utrikesminister, att när de kubanska soldaterna kom hem från Afrika bar de endast sina döda kamraternas kroppar med sig - inga plundringstroféer, guld eller olja.

FN röstar mot blockaden
Pérez Roque hade dagen innan konferensen började kommit tillbaka från FN, där Generalförsamlingen den 9 november hade röstat för nionde gången om en resolution som kräver upphörandet av USA:s blockad mot Kuba.
167 nationer röstade för resolutionen, och 3 mot - USA, Israel och Marshallöarna, en liten ögrupp i Stillahavet som håller på att förhandla fram ett lån i Washington. El Salvador, Litauen, Marocko och Nicaragua lade ner sina röster. FN-ambassadörer från många länder, inklusive Norge, talade före voteringen mot blockaden.
Sveriges FN-ambassadör Pierre Schori, en känd poet och humanist, var tyst. Vilket kanske är förklaringen till varför inga av de stora tidningar och TV-kanaler i Sverige rapporterade om voteringen, enligt vad undertecknad vet.
Pérez Roque menade att voteringen visar att det finns ett globalt stöd för upphävandet av blockaden, d v s att USA:s politik mot Kuba nu är isolerat. Han berättade att nästan samtliga delegater i Generalförsamlingen kom fram till Kubas representant för att gratulera.
USA:s FN-ambassadör hävdade att blockaden är en sak som måste förhandlas mellan Amerika och Kuba, och de s k brotten mot mänskliga rättigheter i Kuba måste tas upp till diskussion.
Men Pérez Roque bekräftade att Kuba aldrig kommer att förhandla om blockaden. Denna har iscensatts unilateralt av USA, som därför unilateralt måste upphäva den. Kuba kommer aldrig att göra den minsta kompromiss. Hans uttalande orsakade kanske den största storm av applåder under hela konferensen.
Bland de brittiska deltagare fanns en taxichaufför från London, som berättade att han ibland har politiker som passagerare, och flera av dem har sagt till honom att ”Kuba har besegrat USA - blockaden är död”.
Pérez Roque berättade att en majoritet av både senatorer och representanter i USA:s kongress också vill att blockaden tar slut. Ett försök för ett par månader sedan att få igenom en lag som skulle mildra blockaden omintetgjordes emellertid av den republikanska partiledningen, som lyckades förvränga lagstiftningen för att skärpa blockaden i stället för att mildra den.

Kubas ekonomi förbättras
På konferensens första dag hörde vi en lysande presentation av dagsläget i Kuba från Carlos Lage, viceordförande i Kubas statskonseil och enligt uppgift en av de mest populära ledare i landet, inte minst för hans mycket enkla livsstil. Hans tal var för undertecknad en av konferensens höjdpunkter. Han sa att Kuba nu är på bättringsvägen efter att ha överlevt 1990-talets kris.
Han skissade bakgrunden till dagens situation, med utgångspunkt från beslutet 1993 att införa en rad restriktioner och ändringar för att hantera krisen som hade uppstått efter socialismens kollaps i Östeuropa och Sovjetunionen. Med denna kollaps försvann Kubas viktigaste handelspartner, vilket var en fruktansvärt slag mot landets ekonomi.
Lage betonade att de socialistiska länderna hade visat mycket stark solidaritet med Kuba, inte minst genom att skydda handelsavtal från prissvängningar på den internationella marknaden.
T ex fanns i avtalet om byte av kubanska socker mot sovjetisk olja en klausul som innebar att Kuba alltid fick samma mängd olja för en given mängd socker, oavsett hur multinationella bolag skulle manipulera priserna på världsmarknaden.
Bristerna som uppstod i Kuba efter 1990-91 var mycket allvarliga, eftersom landets internationella ekonomiska utbyte som gott som helt berodde på de socialistiska länderna. Långfristiga lån (4-10 år) från västvärlden som brukar användas för att finansiera handel och utveckling, var och är fortfarande utom räckhåll. När Kuba lånar pengar måste de återbetala inom 6 eller 12 månader, och räntesatserna är ovanligt höga.
Carlos Lage betonade att handeln med Sovjetunionen och de socialistiska ländenar i Östeuropa var huvudsakligen baserad på långfristigakrediter, låga räntesatser och låga priser.
1993 stod det klart att drastiska åtgärder måste till för att Kuba skulle överleva. Men alla beslut om neddragningar och uppoffringar var fast förankrade bland folket. På alla arbetsplatser, i alla fackföreningar, i alla bondeorganisationer diskuterades vad som skulle göras, och alla åsikter samlades centralt och analyserades som ett underlag för en proposition i det kubanska parlamentet. En stor majoritet bland folket ansåg att inga neddragningar skulle göras inom hälsovård, utbildning eller åldringsvård.
Parlamentsledamöterna diskuterade och modifierade lagförslaget, vilket därefter togs tillbaka till folket för vidare diskussion innan en slutgiltig version godkändes i parlamentet.
Restriktionerna omfattade bl a sträng ransonering av elkraft, bränsle och mat. T o m huvudstaden Havanna var mörklagd på kvällarna tills nyligen.

Krishantering i Kuba och Sverige
Krishanteringsprocessen i Kuba 1993-94 kan jämföras med krishanteringsprocessen i Sverige 1992, fast orsakerna till krisen här var mycket annorlunda. I Kubas fall var krisen orsakad av de socialistiska staternas kollaps och den amerikanska blockaden. I Sveriges fall var orsaken monopolkapitalets krav på en de facto devalvering av kronan och en överföring av den offentliga sektorns förmögenhet till privata ägare, och bakom allt låg den fortsatt krisen i den kapitalistiska ekonomin.
I september 1992 började svenska storföretag att pumpa pengar ur landet. Under en 10-dagars period strömmade 161 miljarder kronor från svenska banker till utlandet. Varje häpnadsväckande försök av Bildts regering att försvara kronans värde var i detta läge dömt att misslyckades, och urholkade dessutom Riksbankens valutareserv. Devalveringen var ett faktum, och Ingvar Carlsson och Carl Bildt satte sig ner för att ta fram tre olika krispaket.
I motsats till Kuba var inget av dessa krispaket förankrat bland folket. Carlsson och Bildt tog plats i TV och berättade att ”vi” hade levt över våra tillgångar och nu alla måste betala priset. T o  varje normalt begåvad svensk journalist skulle kunna ha räknat ut vem som i verkligheten hade levt över sina tillgångar, vem som skulle betala priset, och vem som skulle ta hem vinsten. Men så ställdes aldrig frågorna.
Man satte på allvar igång att demontera den svenska offentliga sektorn med motiveringen att ingen längre hade förtroende för Sverige och att vi måste låna pengar från utlandet för att överleva. Fast vem som helst skulle ha kunnat titta i Sveriges statistiska årsboken och upptäcka att mer än 65 procent av statsskulden var från långivare inom Sverige. Och är det ännu idag.
I Kuba gick folket igenom fyra mycket svåra år utan att några få aktieägare blev rika, och utan att privatisera ett enda sjukhus eller en enda skola. 1990 hade Kuba per capita ett kaloriintag av ca 3 000 per dag, i linje med de rika ländena inom OECD. 1995 var intaget ner till under 2 000, samma nivå som i Haiti och de fattiga afrikanska länderna. Idag är siffran ca 2 400, ungefär som i Kroatien.
Även när krisen var som värst lades inga fabriker ner. Eftersom både bränsle och råvaror är bristmaterial, måste man dra ner produktionen, i vissa fall till mycket låga nivåer. Men ingen människa sparkades. Alla fick full lön.
Som resultat fanns de för mycket pengar i omlopp med hänsyn till de varor och tjänster som producerades. Och när för mycket pengar jagar för få varor och tjänster kan en förödande och förvirrande inflation uppstå.
Ett steg i hanteringen av penningmängden var att den kubanska staten höll priserna för basvaror oförändrat medan priserna för lyxartiklar höjdes ordentlig. Också detta beslut var förankrat bland folket. Naturligtvis blev kontrollerna på kapital och export mycket stränga. Samtidigt minskades subventionerna till statligt ägda jordbruksorganisationer. Genom dessa och andra åtgärder kunde mängden pengar i omlopp så småningom komma i bättre balans med produktionen, d v s med utbudet av varor och tjänster.

Som tidigare rapporterats är Kuba inte medlem av IMF (Internationella valutafonden), vilket innebär att landet inte är utsatt för den typ av påtryckningar eller ”hästkurer” som haft förödande följder i de forna socialistiska länderna. Dessutom är den kubanska peso inte konvertibel, d v s peso kan inte växlas till utländska valuta på världsmarknaden, vilket innebär att Kuba inte är utsatt för finansiell destabilisering av den sorten som har drabbat forna Sovjetunionen.
Hanteringen av den ekonomiska krisen i Kuba blev ännu mer komplicerade därför att man bestämde sig dels för att införa dollarn som betalningsmedel parallellt med den kubanska peso, och dels att satsa på turismen som inkomstkälla. USA-blockaden gör att Kuba ofta måste betala höga priser på världsmarknaden, och betalningsmedel är s k hårdvaluta, mestadels dollarn.
Dessa beslut har också varit förmål för långtgående diskussion bland det kubanska folket. Fidel Castro sa att krisen var så pass allvarlig att man tillfälligt tvingas fokusera mer på att försvara revolutionen än att utveckla den. Enligt uppgifter från människor som undertecknad träffade både inom och utanför de kubanska kommunistpartiet var de allra flesta överens med honom.
Naturligtvis är det så att turismen och användningen av dollarn som betalningsmedel inom landet har en negativ effekt på jämlikheten, vilket Carlos Lage var noggrant att påpeka. Inte minst därför att människor som arbetar inom turistnäringen ofta få dricks.
För att skapa någon mån av kompensation har lönerna höjts i sektorer som inte har någon förbindelse med turismen. Samtidigt har priserna för livsmedel hållits kvar på samma nivå som på 1960-talet.
Samtliga dollar som cirkulerar bland kubanerna kan endast spenderas i butiker, restauranger, hotell m m som ägs av staten, vilket innebär att den s k hårdvaluta till sist hamnar i den offentliga kistan. Man är mycket medveten om riskerna att en svart valutahandel kan uppstå för peson och dollarn, och för att förebygga detta hålls den officiella växelkursen på en nivå som är tillräckligt hög så att det inte lönar sig att växlar svart.
En faktor som också hjälper att motverka de negativa effekterna av den parallella dollarekonomin är det kubanska folkets medvetenhet och solidaritet. Den allmänna uppfattningen både inom och utanför Kubas KP är att 85-90 procent av befolkningen är fast beslutna att försvara revolutionen och acceptera tillfälliga restriktioner.
Som Carlos Lage poängterade, är den finansiella situationen ”ett stort, komplicerat problem” som måste ständigt och noggrant bevakas.

Tillväxt och högre produktivitet
Att höja värdet på den kubanska peson är ett viktigt sätt att motverka problemet. Hur gör man det? Genom att höja produktiviteten och sänka na. Eftersom staten kontrollerar priserna, kan dessa då sänkas.
Enligt Carlos Lage har den kubanska ekonomin visat stadig tillväxt under de senaste fyra åren, och detta väntas fortsätter. Arbetsproduktiviteten har stigit med 3,2 procent per år. Högre effektivitet har inneburit lägre produktionskostnader i en rad sektorer som inte har samband med turismen. Peson har inom loppet av fem år revalverats sju gånger mot dollarn.
Två anmärkningar bör göras här. För det första, att stigande produktivitet i Kuba inte har varit baserat på ökad arbetslöshet, som det ofta är i västvärlden. Hög och bestående arbetslöshet gör det lättare för arbetsgivarna att pressa lönerna, och detta har varit en huvudfaktor bakom de stigande företagsvinsterna under 1990-talet i västvärlden. Dessa stigande vinster är enligt borgerliga ekonomer ett tecken på att allt går åt rätt håll. Men ekonomisk hälsa är inte lika med högre avkastning till aktieägare. Den kan bedömas enbart ifrån en allmän analys av hela folkets situation.
I Kuba är bedömningen att välståndet idag i stort ungefär 75 procent av 1990 års nivå.
Den andra anmärkningar är att tillväxtstatistiken i Kuba inte är förvrängt av en stor finansiell sektorn, som i västvärlden. I dessa spalter har vi ofta talat om att BNP i OECD-länderna i flera år vanligtvis har bestått till mer än 50 procent av finansiella transaktioner. Dessa transaktioner skapar inget värde. De innebär endast att ett redan skapat värde cirkulerar. BNP siffror i Väst blir därmed opålitliga indikatorer om det allmänna ekonomiska välståndet för befolkningen som helhet, d v s för både överklassen och arbetarklassen.
I Kuba består BNP-statistiken till en mycket stor del produktion av varor och tjänster som fyller befolkningens verkliga behov, vilket innebär att statistiken är en mycket bra indikator av det allmänna ekonomiska välståndet. Givetvis ökar turismen, men den svarar ändå endast för en liten del av BNP.
I detta sammanhanget kan nämnas att det finns i Kuba en ekonomisk sektor som kallas som turismo de salud, eller hälsoturismen. Det kubanska hälso/sjukvårdssystemet är så pass utvecklat att det attraherar borgerliga människor från hela Latinamerika som är villiga att betala i dollar för bl a neurokirurgisk behandling av en kvalité som inte existerar i deras hemländer.

Problem: transport och olja
Transport är kanske det största enskilda problemet i Kuba, och lösningen kräver pengar – mycket pengar.
Bussar och tåg i det allmänna transportsystemet köptes ursprungligen från Östeuropa eller Sovjet, och det är nu omöjligt att få tag i reservdelar. Detta innebär förstås att många fordon är obrukbara. Antalet bussfärder i Havanna 1990 var 25 000 per dag. Nu är det ca 10 000. Inköp av nya bussar endast för Havanna skulle kosta ca 20 miljarder kronor.
En sak som eventuellt kan bidra till en lösning är den fortsatta kris inom kapitalismen, som återspeglas av ett omfattande överskott av produktionskapacitet i alla viktiga sektorer, inte minst bilindustrin. Kuba förhandlar idag med en stor europeisk tillverkare av motorfordon, som naturligtvis är intresserad av att få en ny kund, och kan också ordnar krediter. Men affären är långt ifrån avslutning.
Kubas järnvägsnät är också i akut behov av förnyelse. Just nu köper man andrahands utrustning och fordon, men detta är endast en kortsiktig lösning. I längden siktar man mot en s k joint venture, d v s ett samarbete med en stor producent som skulle sälja tågdelar till Kuba, där en sammansättningsfabrik skulle byggas.
Efter Sovjetunionens kollaps blev det brist på olja och raffinerade oljeprodukter, och det råder brist idag. Oljeproduktionen i Kuba ligger på ca 3,5 miljoner ton/år, men 7-8 miljoner behövs. Raffinaderierna är gamla och måste förnyas.
Därför är man tvungen att fortsätta ransonering och importera både olja och raffinerad bränsle.
Venezuela har nyligen ställt upp med ett flerårigt avtal som ger Kuba förmåner i form av låga priser samt krediter med låga räntesatser. Men på sikt måste Kuba producerar mer olja själv.
Ett steg i denna riktning togs nyligen i form av en överenskommelse mellan Kuba, Mexiko och själva USA om oljerättigheter i Karibiska havet. Kubanerna säger att avtaet är rättvist, och det ger dem rätten att utvinna olja från havsbotten över ett område på 112 000 kvadratkilometer. Emellertid saknas teknologi och kunskaper för detta, och de måste på något sätt skaffas, eventuellt genom samarbete med Venezuela.

Sjunkande priser för råvaror
Ett annat problem som Kuba delar med många fattiga länder är att pristrenden för råvaror på världsmarknaden har varit nedåtgående under flera år, inte minst därför att de stora västerländska bolagen har enormt inflyttande på prissättningen.
Priset för socker, som ju är Kubas huvudexportvara, är nu så lågt att det knappast täcker produktionskostnaderna. Priset för nickel, en annan viktig kubansk export, är också mycket låg.
Exporten av råvaror från fattiga länder till OECD är naturligtvis en del av imperialismens livlina. De flesta fattiga länder som exporterar till de imperialistiska nationerna har bara ett eller två produkter att sälja, vilket är en garanti för fortsatt beroende. Dessutom är det så att förädlingen av råvarorna sker för det mesta inom de rikaländerna. Endast ca 12-14 procent av samtliga råvaror som exporteras till OECD förädlas i ursprungsländerna. Och det är förädlingen som ger mervärde.
Ett av de mest slående exempel av imperialismens makt är olja, vilken är oumbärlig för ett modernt industriland. Undertecknad har länge uppmärksammat att praktiskt taget inga västerländska ekonomer och politiker någon gång har undrat varför de länder som säljer olja till OECD-nationerna inte själva har byggt raffinaderier och tagit hem vinsten på raffinerade produkter. Varför exporterar Saudiarabien och de andra OPEC-länderna endast råolja, och inte bränsle? Det finns faktiskt raffinaderier i Saudiarabien, men de raffinerade produkter säljs bara inom landet, eller ibland till ett annat arabland, i små mängder.
Svaret är att de imperialistiska makterna inte vill tillåta att OPEC-länderna blir annat än råvarorleverantörer. Det är de stora oljebolagen, ägd av brittiska, holländska och amerikanska kapitalister, som vill förädla olja och sälja de förädlade produkterna vidare.
Men en liten spricka har uppstått i imperialismens fundament. Hugo Chavez, nuvarande statschef i Venezuela, har sagt att OPEC bör ändra prispolitiken. Varför skall fattiga länder betala samma pris för olja som de rika gör? Venezuela har faktiskt höjt priset på den olja som säljs till USA, vilket delvis subventionera de låga priser som Kuba betala till Venezuela för samma olja.
Om denna politik lyckas, och om den skulle tillämpas inom andra sektorer, skulle sprickan i fundamentet ökas ordentligt. Om med andra ord de fattiga länderna som exporterar råvaror till OECD skulle börja bygga karteller kunde balansen i världsekonomin börja ändras. Och nästa steget skulle vara att bygga ut förädlingskapacitet inom de exporterande länder.
Det vore mycket intressant att titta på dagordningen för möten mellan Vladimir Putin och Fidel Castro när Putin besöker Kuba denna vinter. Ryssland är världens största nickelproducent, och tillsammans med Kuba kunde den utöva stort tryck på världspriset. Det fanns tidigare en stor nickelfabrik i Sovjet, där nickel från Kuba förädlades.
Det finns ingen brist på problem i Kuba, men med tanke på vad som har skett sedan 1960, och det intrycket som man får under ett kort besök i Havanna, måste slutsatsen vara att det inte går att besegra det kubanska folket.
Bland deltagarna i konferensen fanns en katolsk präst från Storbritannien, som sa ”Under fyrtio år har folket i Kuba åstadkommit vad Kyrkan har pratat om under tvåtusen år”.
Och med hjälp från sina vänner kommer det kubanska folket inte bara att försvara den socialistiska revolutionen, utan att fortsätta att utveckla den.
PC