”DE NYA NÄSTAN- PATRIOTERNA”

Fienden i Moskva har besegrats.
”Ondskans imperium” finns inte mer, borta är muren i Berlin. Det kalla kriget är historia, marknadens frihet råder överallt. Det är bara antikommunismen som inte har dött – tvärtom. Vad är de rädda för, de nya antikommunisterna?
Marknadsglobalismens offer, de fattiga i det forna östblocket, i tredje världen? Ikeas och Hennes & Mauritz barnarbetare i Asien? Våra egna länders icke-eliter när nästa lågkonjunktur slår till? Eller kritiska intellektuella som kan tänkas uppvigla dem?
Liksom våra egna borgerliga medier har Tysklands ansedda liberala tidskrift Der Spiegel blivit något av ett antisocialistiskt kamporgan. Som sådant nöjer den sig inte med att i nummer efter nummer påminna om Stasi och ”kommunismens” brott, att driva hem ekvationen: socialism lika med massmord. Fördömandet omfattar i tilltagande grad allt och alla som ifrågasätter marknadsglobalismens oundvikliga välsignelser, t.o.m. de mest försynta kritikerna – från nobelpristagaren Günter Grass, socialdemokratiska ”traditionalister” som Oskar Lafontaine och till intellektuella som vågar så mycket som att ställa frågor kring det rådande tillståndet. De behöver inte ens vara kritiska.
En artikel av Reinhard Mohr, ”De nya nästan-patrioterna” (Der Spiegel, nr. 37, 2000-09-11), utgör ett försåtligt sofistikerat exempel på marknadsliberalismens ideologiska stridsrop i tiden. Mohr säger sig vilja ta temperaturen på det politiskt-andligt-kulturella klimatet i förbunds-republiken tio år efter återföreningen. De stora orden från 1990, från jubeln över segern för världsfreden till varningarna för Fjärde Riket, sägs ha ersatts av en ”normalitet”, där man kan vara ”tysk, men lycklig”. Även om tyskheten är ”västeuropeiskt präglad” och ”den mordiska högerextremismen” kanske inte fullt ut normal.
Artikeln visar sig vara mer än ännu en smädelseskrift mot den inte längre existerande socialismen och dess forntida representanter och nutida försvarare. Den nöjer sig inte med att fördöma vänsterintellektuella utan hånar alla dem som inte kan motstå ”den gamla frestelsen” att hänge sig åt ”Contraphobia”. Günter Grass anklagas för att avslöja sitt släktskap med den gamla horkheimerska kapitalismkritikens utdömda tradition (”Men den som inte vill tala om kapitalismen borde också tiga om fascismen”) när han hävdar att ”inte folket har segrat i Leipzig eller Prag, utan kapitalismen”. ”Kontrafobi” tillskrivs emellertid också intellektuella som Thomas Assheuer, som kritiserar den ”nya mitten” (”vulgo ’nyliberalism’”): först gör han den nya mitten till fetisch, ”för att sedan indirekt ge den huvudansvaret för höger-radikalismen”. Mohr passar på att påminna om att den ”nya mitten”/nyliberalismen också utgör ”nynazismens strategiska angreppsmål”. Han fortsätter:
Och det dröjer inte länge förrän den kritiske intellektuelle når fram till standardfrasen om ”den desillusionerade republiken”, som har förlorat tron på sig själv och en bättre framtid. Kulturpessimism plus apokalyps-förälskelse delad med tillsvidareanställning.
Vad kan det rimligen finnas att kritisera i den nya republiken? Tyskland är grön: ”Från Bayern till Mecklenburg-Vorpommern, från Rhenlandet till Sachsen sträcker sig landskap, som hör till världens vackraste – ett under i detta tätbefolkade, högt industrialiserade land.” Till och med den hoppande laxen har återvänt till Elbe, en gång förpestad av DDR-industrins giftutsläpp, nu sanerad. Tyskland är rikt och globaliserat: ”Ekonomin blomstrar, nu också virtuellt: vi är med i World Wide Web.” Tyskland är roligt (televisionen erbjuder många skämt- och komediprogram som når höga tittarsiffror), och det är klokt och demokratiskt:
Utan uppehåll resonerar dess diktare och tänkare om världens gång – dessa kritiska intellektuella, tränade experter på det allmänna. Dessutom har de uppfunnit ’stridskulturen’ och blivit manandets och varnandets oomstridda världsmästare.
De flesta, fordom mer eller mindre kritiska intellektuella är åtminstone på väg att tänka om; de har blivit ”nästan-patrioter”. Så Hans Magnus Enzensberger enligt Mohr:
”Ack Tyskland”, ropar han och skisserar än en gång den endemiske intellektuelle häcklaren som svuren hypokondriker, som letar efter ”misstänkta symptom” på ”samhällskroppen” och alltid blir fyndig. Förr var det den alltid hotande ”nya fascismen” med sina olika förklädnader. I våra dagar riktas den diagnostiska blicken snarare mot estetiska monster.

Att ondgöra sig över den kitschiga renoveringen av Stralsunds innerstad, allmän välståndskommersialism och vulgär TV-underhållning framstår sålunda fortfarande som häcklarnas högdragna besserwisseri. Men de estetiska kritikerna har också en del positivt att säga om det nya, och de har lämnat den ”obönhörliga ’misstankens kultur’”, som enligt Mohr och den av honom citerade Jan-Werner Müller1 dominerade det intellektuella klimatet ännu för tio år sedan, långt bakom sig.
Den tyske sociologen Ulrich Beck, som kan räknas till de nya kritikerna enligt Mohr, varnade för de ”röda protektionisterna” i sin bok om globaliseringen (1999), dem som ”för alla eventualiteter” än en gång vill ”damma av klasskampens gamla kostymer”. Antikommunismen är ännu inte tillräckligt gammal för att behöva dammas av, men beskrivningar av det för tio år sedan avsomnade intellektuella klimatet vill tydligen fortfarande till för att förhindra att den samlar alltför mycket damm. Den varnande påminnelsen om Tysklands (vänster-) intellektuella förflutna visar sig också vara huvudsyftet med Mohrs artikel.
1990 tycktes ”skötet ännu bära frukt”. Då var det inte bara någon liten minoritet på vänsterkanten ”i kamp mot ett hotande ’Fjärde Rike’”, som ropade ”aldrig mer Tyskland”. ”Som många andra tyska intellektuella fruktade DDR-författaren Rainer Schedlinski, senare avslöjad som Stasi-informant, en ’återupplivning av nattståndna völkische känslor’”. Västtysken Günter Grass arbetade visserligen inte åt Stasi, men ”drog i fält mot återföreningen med Auschwitz och beklagade för övrigt ’den kapitalistiska ideologins’ oförskämda seger”. Och ”den privilegierade DDR-författaren Stefan Heym” (inte heller anklagad för Stasi-brott – ännu?) förolämpade hellre den föregivet konsumtions-kåta mobben bland sina medborgare, ”en hop av ursinniga, som… drogs mot Hertie och Bilka [på jakt efter bjäfs]”, än de där SED-skurkarna, som under årtionden bar ansvaret för förtrycket i DDR.

Kritiken av Schedlinski, Grass och Heym får stå modell för den på en gång segervisst hånfulla och hotfullt varnande kritiken av kritiken, där ”kritik” alltid förväntas läsas som vänster-kritik. Vad kritikerna sägs ha gemensamt är att de vänder på begreppen, förvandlar offren till förbrytare och förbrytarna till offer, det nya till reaktion och det föråldrade till framtidslöfte.

När de första författarna drabbades av Stasi-misstankar – som senare i praktiskt taget samtliga fall bekräftades – haglade de värsta anklagelserna: förvisso mot dem som avslöjade och upplyste om brotten, emellanåt t.o.m. mot polisspioneriets offer, aldrig mot förövarna. (…) Det talades om ”drevjakt” och ”avrättningsförberedelser”, om en ”postmodern mccarthyism” och ett stort reaktionärt ”halali” mot allt som är framstegsvänligt och humanistisk.

Den verklighetsfrånvända begrepps-förvirringen och oförmågan att följa med tiden förklaras av en sorts psykopatologi, som den gamla tyska intelligentian sägs lida av.
I den förtvivlade kampen om eventuella restbestånd av den socialistiska mänsklighetsutopin såväl som den gammal-västtyska intelligentians kulturella hegemoni tog man än en gång fram den apokalyptiska anklagelsens och den där negativa nationalismens sönderrostade vapen ur förrådet för gamla bevisföremål, som avslöjar mer om protagonisternas lidande än om föremålet för deras klagan.
Än en gång uppenbarade sig hela omfattningen av den intellektuella verklighetsförnekelsen och den fruktlösa abstrakta självupptagenheten.
Mohr får stöd hos den ovannämnde Jan-Werner Müller, som upptäckte ”hur många ’blind spots’ som helst i realitets-förnimmelsen” hos de intellektuella. Müller medgav att det finns en ”levande, ämnesövergripande debattkultur”, som emellertid förmörkas av sitt fångenskap i den magiska triangeln som bildas av ”det förflutnas språk, patologin och det kollektiva psyket”. Mohr ansluter sig till Müllers uppfattning, att Tysklands intellektuella är kroniskt försenade, envisas med att älta det nazistiska förflutna, att opponera sig mot gamla maktstrukturer istället för att ”nyfiket, som samhälleliga seismografer, spåra upp framtidens tendenser”. M.a.o., de förblir fastlåsta i ”kontrafobin”, ”det reflexmässiga tänkandet ex negativo”, förblindade inför framtiden av en blandning av ”ideologiskt lagertänkande och dikotomisk begreppslighet”.
Men Mohr finner att tiderna som väl är har förändrats: ”De tänkande skrånas betydelseförlust är uppenbar, och dagens 25-35-åringar av ’golf-generationen’ bryr sig över huvud taget inte om att delta i måttlösa debatter om ’postnationell identitet’, den tyska ’särvägen’ i det förflutna och i vår egen tid och frågan om de som tyskar, som hellre tittar på MTV än ZDF [icke-kommersiell tysk TV-kanal], sänder sina engelskspråkiga e-mails ut i världen och siktar på ett jobb hos CNN i Atlanta, får vara ’normala’ eller ej”.
Betydelseförlusten tycks emellertid inte räcka till för att bli kvitt den intellektuella faran. Vårt ”komplexa, ofta besvärliga, men frihetsgaranterande, öppna samhälle” måste inte bara försvara sig mot ”de inskränkta, hycklarna och mördarna, men emellanåt också mot vältaliga kritiker, som sörjer den radikala systemkritikens goda tider en smula.”
Klarspråk om vad som behöver göras om tyskar skall få förbli tyskar, ”men lyckliga”. Brukar vi inte uppmanas att lära av historien så att den inte upprepar sig? Det är inte första gången tyskar får höra att de måste försvara sig ”mot vältaliga kritiker”.
Martin Wardenberg
1 Författare till den aktuella boken Another Country. German Intellectuals, Unification and National Identity (2000).