KPRF höll kongress

Första veckan i december höll KPRF - Ryska Federationens Kommunistiska Parti - sin VII. Kongress och omvalde generalsekreterare Gennadij Ziuganov.
KPRF är en av världens största och mest inflytelserika kommunistiska partier i världen i dag och förtjänar därför också vår uppmärksamhet. Den följande artikel publicerades i Unsere Zeit strax före kongressen.
KPRF är det medlemsmässigt starkaste politiska partiet i Ryssland och förfogar över betydande positioner i parlamenten och i flera regioner och många kommuner även i de exekutiva organen.
Särskilt betydelse fick partikongressen på grund av de förändringarna som uppstått i det politiska läget i Ryssland som ett resultat av de senaste Duma- och presidentvalen. Partiet bildar visserligen fortfarande den starkaste gruppen i ryska parlamentet, men det har förlorat möjligheten att tillsammans med sina bundsförvanter blockera reaktionära dumabeslut, så att de borgerliga krafterna numera dominerar i alla delar av den federala statsmakten.
Även Putins val till rysk president har försvårat betingelserna för KPRF. I stället för Jeltsin, som var den ryska oligarkins och utlands-kapitalets marionett, trädde en president som försöker att befria sig i vissa frågor från deras ledband och försöker att genomdriva en självständigare politik. Han vill överföra den ryska rövarkapitalismens ”ursprungliga ackumulationen” i banor av en ”ordnad, normal” kapitalism för att på det viset skapa ett fastare fundament för de kontrarevolutionära omvälvningarna. Putin har skickligt tagit upp KPRF:s och deras bundsförvanters patriotiska paroller och kopplar ihop dem med sin kapitalistiska orientering. Medan Jeltsin misslyckades med att tränga KPRF bort från den politiska arenan har Putin för avsikt att ”tämja” partiet och binda upp det i hans egen politik som ett av partierna som ”utforma systemet”.

Teser om de närmaste uppgifterna
En ny etapp i det politiska livet, i klasskampen mellan de kapitalistiska krafterna och dem som kämpar för en förnyad socialismen i Ryssland har börjat. Detta är anledningen till att KPRF:s ledning i maj i år i förtid inkallade VII. Kongressen till 2 dec.
Inför kongressen publicerades teser för diskussion inom KPRF. Efter en kort beskrivning av den djupa krisen som restaurationen av kapitalismen inneburit för Ryssland, betonas där: ”KPRF är övertygad om att utvägen ur detta läge och den enda värdiga framtiden för Ryssland är att återupprätta en förnyad socialism som tar hänsyn till tidigare landvinningar och fel.”
Samtidigt konstateras att partiets närmaste programmatiska mål, att ta makten ifrån de mafialiknande överskikten inom bank, finans- och handelskapitalet, än så länge inte har uppnåtts. Som orsaker nämns: otillräckligt utnyttjande av partiets parlamentariska och exekutiva positioner, avsaknaden av ett kraftfullt nätverk av egna massmedia och bristande koordination av arbetet i de regioner där kommunisterna och deras bundsförvanter innehar avgörande inflytande. Som huvudorsak nämns att partiet har misslyckats med att ”organisera utomparlamentariska massaktioner av de arbetande vtill stöd för oppositionens krav”.
I centrum för teserna står därför det utomparlamentariska massarbetet, särskilt verksamheten inom facket. Bl a heter det: ”Det gäller att erkänna att KPRF hittills inte har blivit nyckelkraften inom arbetar- och fackföreningsrörelsen. Just på grund av kommunisternas svaga inflytande har arbetarrörelsen hittills kvarstått i embryonalt tillstånd. Den lider av att vara halvhjärtad och inkonsekvent och kan lätt genom minigåvor oskadliggöras av de nya herrarna. Kommunisternas arbetet i de bestående fackföreningarna måste bli huvudformen för att stärka partiets inflytande inom arbetskollektiven.” Samtidigt betonas kommunisternas plikt att föreslå egna program för den fackliga verksamheten. Dessutom betonas nödvändigheten att utvidga inflytandet bland ungdomen.
Partiet vill förnya en bred allians av folkets patriotiska krafter och uttalar sig för ”alla kommunistiska organisationers aktionsenhet i kampen för Rysslands socialistiska pånyttfödelse.” Detta är med tanke på de kommunistiska krafternas splittring i två dussin partier och grupper en särskilt angelägen uppgift.
KPRF-medlemmarna har under de senaste månaderna fört en livlig diskussion om dessa teser. Allt i allt var reaktionerna positiva, men det fanns också många kritiska invändningar, vilka har återspeglats i partipressen.
På kongressen stod inte bara dessa teser till diskussion, utan också frågan om och hur ett nytt partiprogram ska utformas. En annan fråga var kravet att dela av funktionerna som partiordförande, ordförande för folkpatriotiska unionen och ordförande i KPRF:s Duma-grupp, som nu alla tre innehavs av Gennadij Ziuganov. Även en tidsbegränsning för utövandet av de högsta funktionerna stod till diskussion.

Partiet under ideologisk press
Den politisk-ideologiska striden inom partiet har blivit intensivare sedan presidentvalet. Olika skribenter i medier som står KPRF nära har under senare tid försökt att sätta partiet under press. T ex försökte man att ta ner betydelsen av kampen om den politiska makten med formuleringar som ”Makten – det är alltid en hemlighetsfull, mystisk form, som innehåller något kosmiskt och utomjordiskt.” Man rekommenderade att ”sammansmälta” ”de 70 åren av socialism” med det antisovjetiska ”årtiondet av demokrati” till ett mischmasch som kallas ”arbetets socialdemokratiska republik”. Kommunisterna ska i denna ”republik” bli ”den avgörande komponenten”. Skribenterna förkunnade: ”Idag har förhållandena i Väst och speciellt även i Ryssland förändrats till den grad att många av marxismen-leninismens teser har blivit oanvändbara, och därför tränger sig frågan på att utarbeta en ny samhällsteori, som tar hänsyn till de nya specifika villkoren. Ziuganov har försökt att utarbeta en sådan teori, som inte förnekar marxismen, utan använder den som en beståndsdel.”
CK-medlemmen Viktor Truschkov påpekar i tidningen ”Prawda Rossii” att KPRF:s ordförande Ziuganov verkligen är inblandad i dessa försök att ”relativera” marxismen som partiets ideologiska fundament. I hans artikel ”Oktober och nytiden” (1997) kan man läsa: ”Mycket i den marxistiska doktrinen behöver göras mera noggrant och korrigeras, bland detta t.o.m. läran om mervärdet som kapitalisten roffar åt sig utan att betala för, om arbetarklassens relativa och absoluta utarmning, teorin om den proletära revolutionen med slutsatsen om proletariatets diktatur osv.”
Andra frågor i KPRF:s ideologiska strid är försöken att ersätta socialistiska paroller och målsättningar med en ”statspatriotism”; att ersätta arbetarklassens roll såsom avgörande samhällelig subjekt med intelligentian och nationellt inställda företagare, och att ersätta den nödvändiga revolutionära brytningen med de kapitalistiska produktionsförhållandena genom möjligheten av en evolutionär ”transformation”.
Denna ideologiska gallematias beror naturligtvis i stor utsträckning på de senaste tio årens kontrarevolutionära förändringar. Det är ju inte första gången att ideologisk förvirring sprider sig efter den revolutionära rörelsens nederlag.
Faktum är att man efter nederlag grundligt måste dra slutsatser, även teoretiska. Men detta måste ske på basis och med hjälp av marxistiska metoder och grundsatser. Marxismen förblir ett oersättligt teoretiskt instrument för oss kommunister inte minst därför att vi oavsett alla aktuella förändringar fortfarande har att göra med klassmotsättningen mellan arbete och kapital, vilken endast kan lösas genom att kapitalismen ersätts av socialism, och detta inte bara i ett land utan i hela världen. Men hur ska man kunna förstå denna motsättning, när man – som Ziuganov i den nämnda artikeln - kräver att korrigera den vetenskapliga teorin som avslöjar kapitalismens väsen, nämligen mervärdesteorin? Detta kommer att förblir Ziuganovs hemlighet. Tyvärr är det är en hemlighet som förvirrar många ryska kommunister. Dessutom har under de senaste månaderna förvirringen bland progressiva krafter i Ryssland ökat på grund av Putins taktik gentemot KPRF och illusioner som har såtts.
Willi Gerns