Fem böcker om psykoanalys

För en hel del år sedan bevistade jag en föreläsning om Sigmund Freud, en av förgrundsfigurerna i psykoanalysens tillkomst. Om jag inte helt misstar mig var det året innan Arnold Ljungdals bok Marxismens världsbild utkom 1947, en bok som intog sin självklara plats bland fåtalet skandinaviska författare som ställt sig uppgiften att närmare presentera Marx´idéarv.
Marx hade förklarat samhället och Freud individen, så nu fanns verktygen för förståelse och till förändring av vår verklighet. Så hade jag uppfattat vid den här tidpunkten de två storas insatser, och det var jag säkerligen inte ensam om. Men redan under den nämnda föreläsningen blottades en rämna i den tankeväven. Ljungdal, som var närvarande den kvällen, protesterade mot tesen att kvinnan bär på penisavund, något som enligt Freud präglar hennes beteende. Och han ställde frågan om inte psykoanalytiker med denna tolkning missar kvinnans protest mot ett samhälle med utpräglade manliga strukturer. Var skulle man nu söka förklaringen till ett mänskligt beteende, hos individen eller i samhället?
Enligt psykologen och terapeuten Tomas Videgård i artikeln Kung Freudipus (Ordfront Magasin nr 7 2000) utgör ännu idag frågan om penisavund en stridsfråga bland psykoanalytiker. Kvinnans “låga självkänsla och hopplöshet” skulle således upplösas om hennes dröm om en penis infriades. Hade hon möjligtvis motsvarande dröm under matriarkatets tid?

Hypoteser och termer från psykoanalysens genombrottsår lever i vår tid sitt eget liv, oftast utan någon koppling till ursprunget. Så intervjuades i ett svenskt TV-program för en tid sedan en kvinnlig partiledare av en nytänd stjärna på programledarhimlen. Hon ville utmana med att ställa frågan om den nya teorin var bekant om en näskörtels betydelse när ett parförhållande inleds. Så ny är den ju knappast; den kläcktes av en nässpecialist och Freudelev men fick inget genomslag, trots anknytningen till Freuds sexualteorier.
Vi umgås egentligen mer eller mindre dagligen med uttryck som anknyter till Freud utan att närmare fundera på vilken verklighet de täcker. Till dessa hör exempelvis “freudiansk felsägning”, “ett utslag av det undermetvetna” och motsvarande. För att nu inte tala om Oidipus-komplexet som behandlas med närmast vetenskaplig dignitet.

Men vad ska man då säga om den svartsyn på människosläktet som i vissa sammanhang kommer till uttryck i vardagslivet, även när politiska frågor står på dagordningen? Är den freudiansk? I alla händelser utgick Freud från att människan av naturen är aggressiv, att utövandet av våld utgör en del av den mänskliga naturen. Den kan följaktligen inte bekämpas; människan styrs av sina drifter och till dessa hör dödsdriften, som får komplettera de övriga drifterna: sexualdriften och jagdrifter (självbevarelse, självhävdelse och självförverkligande). Med en sådan uppfattning om människans natur blir krig en oundviklig faktor i de mänskliga relationerna. Mot aggressionerna som kunde utlösa krig gällde det att mobilisera Eros och förlita sig på en elit, som kunde leda massorna i fredlig riktning. Till denna hyllade elit räknade tydligen Freud den italienske diktatorn Benito Mussolini, som han förlänade sin bok Warum Krieg? med dedikationen: “Från en gammal man, som i härskaren hälsar kulturhjälten!”
Nog finns det tillräckligt med politiskt verksamma personer som inte bara accepterar krig utan som till och med betraktar det som ett naturligt inslag i konfliktlösningar. Och de förlitar sig här på personkult i det folkliga bedrägeriet. Dessa personer styrs knappast av Freuds teorier men de har i alla händelser inga svårigheter att hos honom finna de nödvändiga uttolkningarna.
På 40-talet kände jag inte till att Freud ingalunda var ensam om att presentera nya sexualteorier - och att han inte ens var den förste. Och framför allt hade jag ingen uppfattning om hans behandlingsmetoder. Det tomrummet är nu utfyllt - men knappast på det sätt som Freud-anhängarna hade tänkt sig.
I somras utkom boken Den ukendte Freud av den danske journalisten och författaren Eric Danielsen, en begåvad arvtagare till marxisten Harald Rues kulturessäistik, där han redogör för de resultat som ett antal oavhängiga forskare kommit fram till vid en genomgång av Freuds så kallade berömda fall och som han själv har redovisat med vetenskaplig förtecken. Till dem hör exempelvis Anna O, Dora, Lille Hans, Råttmannen, Schreber och Vargmannen. Freud sökte till varje pris en sexuell grund för olika symtom som han oftast karaktäriserade som hysteriska, även om dessa i vissa fall hade sin grund i organiska sjukdomar. Till sin elev C.G.Jung sa han under ett samtal 1910: “Du måste lova mig att aldrig uppge sexualteorin. Den är det väsentligaste. Vi måste göra den till en dogm, ett fast bålverk.” Dogmen fick styra och då blev också redogörelsen för behandlingens effektivitet en lögn. En annan av hans elever, den ungerske läkaren S.Ferenczi påminde sig en anmärkning Freud fällt och som är en drakonisk dom över hans arbetsmetod:”Patienter är rena packet. Det enda goda med dem är att de ger oss levebröd och stoff till forskning. Hjälpa dem kan vi ju inte.”
Kritikerna av Freuds behandlingsmetod drar den kompromisslösa slutsatsen att psykoanalysen närmast bör ses som en pseudovetenskap.

Psykoanalysen föddes när borgarklassen lämnade sin revolutionära roll i historien och kapitalismen övergick i sitt imperialistiska stadium. 1902 utkom den engelske ekonomen J.A. Hobsons bok Imperialismen, som redogör för hur monopolen på världsmarknaden ingår överenskommelser och bildar karteller. I boken Imperialismen som kapitalismens högsta stadium (1916) skriver V.Lenin: “De rikaste och mäktigaste nationerna bedriver en utsugning av små och svaga nationer under monopolbildandet, utpräglade kännetecken för imperialismen, som gör att vi kan karakterisera den som ruttnande kapitalism. Men denna förruttnelse utesluter inte en snabb tillväxt av kapitalismen. I stort sett utvecklas kapitalismen snabbare än tidigare, men denna utveckling blir alltmer olikmässig.”
Denna nya tid, som präglades av finanskapitalets och monopolens framväxt, påverkade samhället i stort. Så drabbades de skikt inom borgarklassen som saknade förutsättningar att överleva i det hårdnande ekonomiska klimatet.
Arbetarrörelsens organisationer i respektive land ställdes inför hittills oprövade uppgifter men de mest medvetna vägleddes av den historiska uppgift för arbetarklassen som marxismen formulerat: att lägga grunden till ett nytt samhälle.
Marxismen innefattar också en metod, den dialektiska materialismen, för utforskning av vår verklighet, en verklighet utan föreskrivna gränser och i ständig förändring. Så vände sig Freuds elev A. Adler på 10-talet till marxismen och sökte betingelser för en förening av Marx och Freud. Den ryske psykologen Lev Vygotskys elev A. Laura var i slutet på 20-talet en ivrig förespråkare för psykoanalysen med anknytning till Freud. Den svenske författaren Erik Blomberg är ytterligare ett exempel. I essäsamlingen Efter stormen - före stormen (1938) skriver han i förordet: “Till min övertygelse är jag socialist, men icke någon partiman. Jag har sökt kunskap hos många mästare, däribland Marx och Freud, men utan att försvära mig till någon filosofisk lära eller politisk doktrin.”
Lev Vygotsky (1896-1934), utnämnd till psykologins Mozart, slog på ett tidigt stadium fast att psykologierna kan reduceras till två: den naturvetenskapliga, materialistiska och den spiritualistiska,idealistiska. Han ställde sig på den förras sida och vände sig till Marx och Engels. Ur deras verk redovisas tankar som verkar riktningsgivande för en psykolog med Vygotskys ambitioner.
“...industrins historia och industrins objektiva existens som den mänskliga naturens uppslagna bok och en psykologi som utestänger denna bok kan aldrig bli en verkligt innehållsrik och reell vetenskap.” (Den heliga familjen)
“...hela historien har varit en oavbruten förvandling av den mänskliga naturen.” (Filosofins elände)
“Det mänskliga väsendet är inte något abstrakt som är fast förbundet med den enskilde individen - i verkligheten är det summan av samhällsförhållanden.”(Teser om Feuerbach)
“Mitt förhållande till omvärlden - det är mitt medvetande.” (Den tyska ideologin)
Exemplifieringen har inga andra begränsningar än en tidnings utrymme. Inte minst understryker Marx språkets betydelse, människans verkliga medvetenhet.
För Vygotsky gällde det nu att låta marxismen erövra psykoanalytikernas arbetsområden och bearbeta dem med andra metoder. Men han ansåg samtidigt att den dialektiska materialismens teori inte utan vidare kan appliceras på vetenskapliga problem, inte direkt överföras på exempelvis psykologi. Den kan däremot hjälpa till att utveckla den nya psykologiska metateorin.
Vygotsky svarade för bestående insatser inom sådana områden som arbetet med barn med olika slags handikapp och arbetet med barn och språket. Om det arvet till fullo tillvaratagits och vidarutvecklats är väl en öppen fråga.
När Freud och hans elever verkade kom klientelet från borgarklassen och terapin bedrevs individuellt och under en längre tid. Under de senaste decennierna har i USA en mängd skolor vuxit upp som representerar nya psykoterapeutiska tekniker. Efterfrågan har varit stor på psykoterapeutisk behandling i ett land där jakten på maximal kapitalackumulation är riktningsgivande och det andliga klimatet präglats av antikommunism och det kalla krigets propaganda. Den individuella psykoanalysen har ersatts med gruppterapier och tiden är begränsad till en vecka eller kortare tid. Trots variationerna mellan de olika skolorna så har de ett gemensamt: att ladda ur känslorna som ackumulerar spänningar. Känslorna blir följaktligen något som vi ska befria oss från i stället för att använda dem till att förändra vår situation.
Den stora efterfrågan på psykoterapeutisk behandling är ett omisskännligt tecken på att neuroserna utgör en växande folksjukdom i västvärlden. Och denna är i sin tur ett uttryck för en ofullkomlig civilisation. Det enda säkra botemedlet är ett nytt samhälle.
Julius Rolander
De fem böckerna av den danske författaren Eric Danielsen:
Kritik af psykoanalysen ( 1955, ny upplaga 1974), Vold - en ond arv (1978), Skaersildsterapier ( 1985, ny upplaga 1992), Psykologiens Mozart ( 1996), Den ukendte Freud ( 2000)