Ni vet att USA har åtagit sig enligt artikel VI i Icke- spridningsavtalet
att arbeta för kärnvapennedrustning.
Ni vet säkert också att president Clinton förra året godkände
en politik som går ut på att kärnvapen skall förbli en
hörnsten i USA:s säkerhetspolitik för obestämd framtid.
Det är mycket svårt att förlika dessa två motstridiga
ståndpunkter. Avrusta eller upprätthålla en massiv förmåga
till kärnvapenkrig? Det är omöjligt att göra båda
delarna. Jag avser här att förklara varför president Clinton
beslutade som han gjorde, vad detta innebär för möjligheten att
kärnvapnen kan avskaffas och vad som kan göras för att driva
på utvecklingen mot en kärnvapenfri värld.
Låt mig först berätta för er varför jag kämpar
för att kärnvapnen skall avskaffas.
Jag har personligen haft att göra med dessa förödelseverktyg
sedan början av atomåldern. För 42 år sedan var jag en
pilot som var beredd att förstöra ett europeiskt mål med en
bomb som skulle ha dödat 600.000 människor. För 20 år sedan
var jag officer, befälhavare vid USA:s enhet för militära operationer
i Europa, och ansvarig för säkerhet, beredskap och användning
av 7.000 kärnvapen riktade mot Warszawapaktens styrkor i Europa och Ryssland,
vapen som aldrig kunde försvara något - bara ödelägga allt.
Mina kunskaper om kärnvapen har övertygat mig om att de aldrig kan
användas i något rationellt militärt eller politiskt syfte.
Deras användning skulle endast innebära barbarisk, urskillningslös
förstörelse. Med Canberrakommissionens ord: ”Kärnvapen skapar
ett outhärdligt hot mot all mänsklighet”.
För att då återkomma till president Clintons beslut om USA:s
nukleära inställning.
När atomåldern inleddes i USA såg man atombomben som en källa
till en oerhörd nationell makt och som ett nödvändigt bidrag
för att omintetgöra varje expansionsförsök från Stalins
Sovjetunionen. USA:s armé, flotta och flygvapen såg också
bomben som nyckeln till överlägsenhet för respektive försvarsgren.
Det då nyligen fristående flygvapnet under general Curtis LeMay
menade att atomkrig utgjorde dess huvudsakliga existensberättigande och
kämpade vilt för att ha den dominerande rollen i USA:s atomplaner.
Armén och flottan var rädda att om de saknade atomvapen i arsenalen
så skulle de bara bli obetydliga bihang till den strategiska flygvapenmakten.
Denna rivalitet mellan försvarsgrenarna ledde till att uppgifterna för
kärnvapnen snabbt utvidgades. Utan att gå in på onödiga
detaljer kan ändå sägas att varje gren skaffade sig sin egen
kärnvapenarsenal för alla tänkbara militära uppgifter: strategiska
bombningar, taktisk krigföring, luftvärn, raketer och landminor mot
stridsvagnar, raketer mot ubåtar, torpeder och djupbomber, artillerigranater,
mellandistans-missiler och slutligen interkontinentala land- och havsbaserade
ballistiska missiler, beväpnade med flerdubbla, termo-nukleära krigsspetsar.
Sovjetunionen, som låg fyra år efter USA, iakttog denna snabba utvidgning
av våra krigsvapen med chock och rädsla och försökte uppnå
samma förmåga som USA. Trots att det var uppenbart att Sovjetunionen
befann sig långt efter, framhöll man i Pentagon de sovjetiska ansträngningarna
som bevis för att det behövdes ännu fler kärnvapenstyrkor
och vapen. Och kapplöpningen upphörde inte på 40 år. I
denna förhärjande och farliga tävlan byggde USA 70.000 kärnvapen
jämte flyg-, land- och havsbaserade avfyrningsfordon - till en kostnad
av 4.000 miljarder dollar.
Sovjetunionens arsenal växte, och doktrinen om ömsesidigt säkrad
förstörelse blev verklighet. På sextiotalet inledde de två
staterna ganska torftiga ansträngningar med vapenkontroll för att
begränsa kapplöpningen. Ansträngningarna intensifierades i mitten
av åttiotalet mot bakgrund av den fruktan för kärnvapenkrig
som uppstod i världen när president Reagan talade om Sovjetunionen
som ”ett ondskans imperium” och fördubblade USA:s militära
utgifter.
Tyvärr hade överdrifterna i kapplöpningen skapat ett ytterst
mäktigt kärnvapenetablissemang i USA. Alliansen av laboratorier, vapenkonstruktörer,
flygvapenindustrier och missiltillverkare hade en enorm politisk makt när
den motsatte sig förslag om nedrustning. Understött av Pentagons generaler
och amiraler kunde etablissemanget vrida ansträngningarna om vapenkontroll
till en långsam och ineffektiv process samtidigt som prov och produktion
fortsatte skyndsamt.
Etablissemanget är än idag ytterst mäktigt. Det förklarar
varför USA lägger ned mer än 28.000 miljoner dollar varje år
för att hålla igång sina kärnvapenstyrkor och förbättra
sina vapen trots att man enligt Icke-spridningsavtalet har åtagit sig
att vidta effektiva åtgärder i riktning mot nukleär nedrustning.
Etablissemangets påtryckningar är den främsta anledningen till
att president Clinton i november 1997 meddelade direktiv nr 60 enligt vilket
kärnvapen även i fortsättningen och för obestämd tid
skall vara hörnstenen i den amerikanska säkerhetspolitiken. Direktivet
föreskriver även vissa principer som står i direkt motsättning
till icke-spridningen och avskaffandet av kärnvapnen.
Clinton bekräftade på nytt USA:s rätt att vara den förste
som använder kärnvapen samt lämnade avsiktligen möjligheten
öppen att vidta vedergällning med kärnvapen mot varje stat som
använder kemiska eller biologiska medel vid en attack mot USA eller dess
allierade. Han beordrade att hög larmberedskap skall upprätthållas
för USA:s strategiska styrkor så att man omedelbart kan avfyra vapnen
vid en överhängande attack mot USA. Detta är en farlig doktrin
som placerar tusentals stridsspetsar på avfyrningstryckaren och som riskerar
att ett kärnvapenkrig startas på grund av felaktig information, rädsla,
systemfel eller mänskliga misstag. Slutligen godkändes genom direktivet
uttryckligen att man även i fortsättningen skall rikta in vapnen mot
en rad mål i Ryssland och Kina och att man skall planera för angrepp
mot s.k. skurkstater i samband med regionala konflikter eller kriser.
Kort sagt: USA:s kärnvapenställning och planering är i stort
sett oförändrad sju år efter det att det kalla kriget slutade.
Vapnen är färre, men förmågan att utplåna kvarstår
med 7.000 strategiska och 5.000 taktiska vapen.
Denna doktrin skulle i sig själv vara tillräckligt dålig, men
därutöver fortsätter man ansträngningarna att utöka
och förbättra den nukleära förmågan. Ett väsentligt
inslag i denna process är ”Stockpile Stewardship Program”. Programmet,
som kostar mer än 4.100 miljoner dollar om året, syftar till att
vidmakthålla vapensäkerheten. Därigenom skall man klara av att
testa och byta ut vapendelar och ha en fullständig krigsberedskap med ungefär
12.000 strategiska och taktiska bomber och krigsspetsar. I mars fällde
det amerikanska flygvapnet två B61-11 bomber från ett B-2 plan på
ett mål i Alaska för att garantera effektiviteten i ett nytt vapensystem
som tränger genom jord, ett klart bevis på att USA avser att förbättra
sin nukleära krigsförmåga.
Det nationella laboratoriet i Los Alamos återupptog nyligen produktionen
av plutoniumutlösare för termo-nukleära vapen. Samtidigt förbereder
det nationella Lawrence Livermore laboratoriet ett nytt sätt att simulera
nukleära explosioner. Tillsammans med tester i Nevada och ytterst sofistikerade
dataexperiment kommer detta att ge USA möjligheter som inget annat land
har att utveckla och testa nya kärnvapen.
För att ge mer bevis om vilken makt som kärnvapenetablissemanget har:
USA kommer i år att bestämma hur och när man skall skall börja
med produktion och lagring av tritium, vilket är ett nödvändigt
bränsle för termo-nukleära explosioner. I själva verket
har militären tillräckligt med tritium idag för alla sin vapen
till 2006 och i vart fall tillräckligt för 1.000 stridsspetsar och
bomber till 2024. Att investera miljarder dollar i onödigt tritium är
ett slöseri med värdefulla tillgångar som görs bara för
att blidka kärnvapenetablissemanget.
Det är särskilt oroande och nedslående att se hur USA investerar
kraftigt för att vidmakthålla och utöka sin nukleära krigskapacitet.
För tre år sedan tillhörde man ju de stater som stödde
utvidgning av Icke-spridningsavtalet. Det var USA som låg bakom utformningen
av den viktiga deklarationen ”Principer och mål för förhindrande
av spridning av kärnvapen och avrustning”. Deklarationen bekräftade
att ”kärnvapenstaterna strävar efter att begränsa antalet
kärnvapen i världen, med det slutliga målet att avskaffa dem”.
Denna förnyade och förstärkta utfästelse att begränsa
den nukleära kapaciteten kunde ha gett de stater som inte har kärnvapen
ett motiv att godta Icke-spridningsavtalet.
USA:s kärnvapenprogram är en skymf mot de stater som har undertecknat
avtalet. Det är en provokation som äventyrar målet om icke-spridning.
Programmets otvetydiga budskap är att den främsta kärnvapenstaten
ser de egna kärnvapnen som en avgörande del i sin säkerhet och
militära styrka, en signal som kan få andra stater att överväga
om man inte bör skapa motsvarande kapacitet.
Hur kan de som vill avskaffa kärnvapnen bemöta detta hot mot icke-spridningsprincipen?
Först och främst måste vi - som individer och organisationer
- fördubbla våra ansträngningar och visa alla vilka verkliga
faror som finns med 35.000 stridsberedda vapen i världen. Innan den första
granskningskonferensen hålls 2000 bör det från alla de länder
som inte har kärnvapen komma krav på att kärnvapenstaterna måste
leva upp till Icke-spridningsavtalet. Man bör uppmana till världsomspännande
demonstrationer, lika stora och omfattande som dem på åttiotalet
där man kämpade för att frysa antalet kärnvapen. Kärnvapenstaterna
bör inte tillåtas att bestämma resultatet av granskningskonferensen
- så som USA har gjort förr.
Man måste framhålla att det är ologiskt och orealistiskt att
tro att fem stater kan inneha kärnvapen lagligt och hota att använda
dem medan alla andra stater är förbjudna att skaffa sig kärnvapenkapacitet.
Och pressen att lämna Icke-spridningsavtalet ökar när en av kärnvapenstaterna
aktivt utvecklar nya och moderna hotande vapen och uttalar att dessa är
nödvändiga för dess framtida säkerhet.
En god strategi vore att följa de 62 generaler och amiraler som i december
1997 undertecknade ett upprop om att avskaffa kärnvapen.
Vi anförde där att vi inte kan förutse när det kan finnas
förutsättningar som tillåter att alla kärnvapen till slut
elimineras men att det ändå finns flera steg som lätt kan inledas
omedelbart för att påbörja och påskynda utvecklingen mot
det slutliga målet.
Som ett första steg mot nedrustning bör alla kärnvapenstater
åta sig att på inga villkor vara det första land som använder
strategiska eller taktiska kärnvapen. Garantierna bör göras till
en del av protokollet till Icke-spridningsavtalet vid granskningskonferensen
2000.
Samtidigt bör USA och Ryssland inleda nedrustningsprocessen. Länderna
bör omedelbart påbörja förhandlingar om START III, inte
minst eftersom genomförandet av START II har försenats. Ryssland har
också gett tillkänna att man är villigt att inleda ytterligare
avveckling, eftersom ännu större nedrustning kostar mindre.
Vidare bör båda länderna komma överens om att utesluta
ett tusental krigsspetsar från anfallsberedskapen. Detta skulle minska
risken att ett kärnvapenkrig startas av ett misstag. Sedan bör krigsspetsar
avlägsnas och förvaras långt från uppskjutningsramper
och ubåtsbaser. Internationella kontrollåtgärder bör upprättas
så att länderna får förtroende för varandra.
I USA och Ryssland bör man, under internationell övervakning, inleda
en nedmontering av stridsspetsar. När man har nått en nivå
på 1.000 stridsspetsar var bör även Storbritannien, Frankrike
och Kina gå in i processen under ett strängt övervakningssystem.
De andra länder som i praktiken är kärnvapenstater, däribland
Israel, bör därefter ansluta sig till processen, som skulle leda till
att kärnvapnen helt avvecklades. Till slut bör en internationell konvention
antas som förbjuder tillverkning, innehav eller användning av nukleära
sprängsatser - i likhet med de konventioner som idag reglerar kemiska och
biologiska vapen. Allt klyvbart material bör förvaras säkert
under internationell kontroll.
Hela processen kan bäst övervakas av FN i enlighet med de principer
som har utformats för Irak. Det är ju en modell som redan har godtagits
av säkerhetsrådets fem ständiga medlemmar, kärnvapenstaterna.
Men inget i denna utveckling kommer att ske innan världssamfundet får
USA att inse att man inte kan hindra spridning av kärnvapen om man inte
där gör sig av med illusionen att nukleär överlägsenhet
innebär långsiktig säkerhet. Och även om man skulle förstå
illusionens faror, kommer utvecklingen mot fullständig avveckling av kärnvapnen
att gå smärtsamt långsamt.
Likväl måste ansträngningar göras så att vi kan närma
oss den dag då alla länder lever tillsammans i en kärnvapenfri
värld.
För en sak är klar: våra barn kan inte hoppas på ett säkert
liv i en värld där dessa vapen finns.
Eugene J. Carroll, Jr.