Han irriterade Washington och Berlin.

Frankrikes inrikesminister Jean-Pierre Chevènement, en av de främsta medlemmarna i koalitionsregeringen och nära vän till Lionel Jospin, lämnade regeringen den 29 augusti i protest mot Jospins plan för ett ökat självbestämmande för Korsika. Ny inrikesminister blir socialisten Daniel Valliant.

Chevènement anser att Jospins plan urholkar den franska statens suveränitet och äventyrar republiken. Planen, som bl.a. ger Korsika egen lagstiftande makt, kan leda till att ön om några år blir helt självständig från Frankrike. Det finns inga garantier för att man skulle få slut på terrorismen genom att gå nationalisterna till mötes. Tvärtom uppmuntras nationalisterna i Bretagne och Baskien till ytterligare våld.

I många år har det funnits en rörelse för ett ökat självstyre på Korsika. Ön tillerkändes 1982 särskild status i Frankrike och fick ett eget direktvalt parlament. Till skillnad från andra regioner med separatism var våldet förr inte så utbrett på Korsika. Det terroristiska våldet har dock ökat de senaste åren. Paramilitära nationalister har tagit överhanden. De kräver inte bara självstyre utan fullständig självständighet, ett eget land, och vill använda våld för att uppnå detta. Korsikas landshövding Erignac mördades 1998. Jospin själv har tidigare betonat att våldet måste fördömas innan man kan gå vidare, men hans plan för ökat självbestämmande innebär en ändring i denna hållning. Planen välkomnas av Korsikas nationalistparti, som sägs ha nära koppling till de paramilitära grupperna. Den 7 augusti mördades en av nationalisternas tidigare ledare, Rossi, som tagit avstånd från våldet. De paramilitära grupperna tänker nu fortsätta kampen till dess att Korsika är självständigt.
Korsika var självständigt 1755 -1768, varefter ön hamnade under Storbritannien, en av den tidens stormakter. Revolutionen 1789 ledde till att Korsika åter kunde bli en del av Frankrike.

Chevènement tillhör den franska revolutionära tradition som försvarar en demokratisk, radikal och stark stat. Han låg bakom den progressiva vänsterpolitik som ledde till att Francois Mitterrand kunde vinna valet 1981. Men 1983 lämnade han Mitterrands regering, där han var industriminister, för att den inte höll sina vallöften om omfattande nationaliseringar. Chevènement är en uttalad motståndare till den USA-ledda kapitalistiska globaliseringen och avdemokratiseringen. Han stöder inte EMU och är kritisk mot EU i övrigt; han har inte dragit sig för att offentligt säga att Tysklands intresse av ökad integration och utvidgning är en fortsättning på Tredje rikets ambitioner. Han var mot interventionen i Kosovo och kriget mot Jugoslavien. År 1991 avgick han från sin post som försvarsminister i protest mot USA:s krig mot Irak. Han lämnade sedan också socialistpartiet, som han ansåg hade gått för långt högerut, och startade ett nytt vänsterparti.
I fransk media har Chevènements avgång setts som ett uttryck för principfasthet och han har behandlats med respekt. I dominerande amerikansk och europeisk media har man däremot ironiserat över honom.
De senaste åren har man försökt att identifiera dem som är emot försvagning av den demokratiska staten till fördel för globaliseringen med nationalism, högerextremism och främlingsfientlighet. Sedan man nu har övervunnit ledningarna för de europeiska socialdemokratiska partierna vill man få denna utveckling att se ut som ett socialdemokratiskt projekt. Vänsterns, inte minst kommunisters, motstånd, skall mörkläggas. Det skall verka som om det egentligen inte finns något seriöst motstånd eller ens något alternativ.
Ingen kan förneka att Chevènement tillhör vänstern. Han har aldrig vikt från grundläggande socialistiska principer. Och som inrikesminister har han aktivt verkat för att invandrare integreras.
Chevènements avgångbör uppmärksammas, inte bara för att den visar att det bland regerande socialister finns dem som handlar efter principer och övertygelse. Den underminerar också myten att ”korrekta” socialister skulle vara för ett nytt gemensamt Europa, sönderbrutet i små ”etniska regioner” utan några demokratiska, fungerande statsbildningar.
Han har länge irriterat Washington och Berlin och där uppskattar man att han nu försvinner ur den franska regeringen, slogs det fast i International Herald Tribune den 30 augusti.

DM/GM