Stora förändringar på gång i Asien

De första stegen i återföreningsprocessen på den koreanska halvön har redan gett effekter.

De första stegen i återförenings processen, som har börjat på den koreanska halvön, har redan gett effekter av stor betydelse för Asiens ekonomiska och politiska utveckling. Vid ett ministermöte den 31 juli i år kom Nord- och Sydkorea överens om att återuppbygga och modernisera järnvägen mellan Seoul och Pyongyang resp Shinujiu, som ligger i västra Nordkorea vid gränsen mot Kina. Denna järnväg har varit ur bruk sedan början på 1950-talet.

Beslutet skapar ett fundament för ett internationellt järnvägssystem som skall länka samman Östasien med Europa via den transsibiriska linjen. Inte minst är det ett viktigt steg för att inleda det industriella utbytet och utvecklingen i ett framtida återförenat Korea, som kommer att förutsätta snabb och effektivt transport av råvaror, produkter och utrustning mellan Syd och Nord.
Frågan om ett integrerat järnvägsystem från Stillahavet till Europa har med all säkerhet spelat en roll under president Putins besök i Pyongyang i juli, ty ryssarna har redan tidigare uppmuntrat Nordkorea att öppna sitt järnvägsnät för internationell frakt, inte minst därför att systemet skulle skapa stora ekonomiska möjligheter för Ryssland. Enligt planerna skall nya höghastighetslinjer byggas på den koreanska halvön som länkar mot både Kina och Ryssland.

En av de viktigaste effekter kommer att bli en drastisk minskning av transporttiderna mellan Östasien och Europa, från 3 veckor med båt till ungefär 1 vecka på räls, enligt Sydkoreas departement för byggnation och transport. Departementet räknar med att Nordkorea skulle få in ca 900 miljoner kronor per år i fraktintäkter när systemet kommit igång. Det japanska transportministeriet har sagt att systemet skulle bli ett attraktivt alternativ för producenter i Japan.

En ironisk aspekt av järnvägsöverenskommelsen är att sydkoreanska soldater redan har börjat röja landminor längs västkusten. Men just dessa minor anges av Washington som ett huvudskäl för dess vägran att skriva på den internationella överenskommelsen om förbud att använda landminor. USA hävdar att de behövs i Sydkorea för att skydda USA från ett nordkoreanskt angrepp.

Varför är Sydkoreas regering så ivrig?
Rapporteringen om järnvägsöverenskommelsen har varit sparsam i Väst. I International Herald Tribune t ex har det nämnts endast i förbigående. Inte heller har undertecknad sett särskilt många analyser av orsaken till att Sydkoreas regering plötsligt är så ivrig att sätta igång med industriell utveckling i samarbete med en ”kommunistregim”.
Undertecknad menar att den underliggande orsaken är att Sydkoreas kapitalistiska ekonomi är på fallrep. De stora industriföretagen och bankerna är egentligen bankrutt och överlever genom en kombination av kreativ bokföring, stöd från staten, både öppet och indirekt, samt inte minst genom regeringens vägran att privatisera, d v s sälja ut till utländska investerare. Denna vägran är baserad på regeringens rädsla för folkets vrede.
IMF (Internationella valutafonden) och Världsbanken har pressat hårt för privatisering sedan 1998, när det stod klart att kollapsen 1997 inte var någon tillfällig händelse utan tecken på en djup ekonomisk kris. IMF:s reformförslag innebär också en hård s k omstrukturering, d v s en våldsam neddragning av personalstyrkorna för att öka effektiviteten och avkastningen på kapital, med ännu högre arbetslöshet som följd.
Men Sydkorea har inte påskyndat dessa s k reformer, framför allt därför att befolkningen, med fackföreningarna i spetsen, har visat en mycket stark ovilja att svälja IMF:s medicin. I detta sammanhang är det intressant att Sydkoreas president Kim Dae Jung i början av augusti ommöblerade kabinettet och tillsatte bl a en ny finansminister som har sagt att regeringen kommer att överföra offentliga medel till privata företag om det behövs.
Detta är en klar signal att Sydkorea i fortsättningen kommer att rädda företag från att bli uppköpta av västerländskt kapital. USA har tillåtit Sydkorea att skydda sig från utländskt ägande allt sedan koreakriget, därför att Sydkorea skulle bli en symbol för den blomstrande “fria marknadskapitalismen”. I verkligheten har landets ekonomi, som vi tidigare rapporterat i dessa spalter, varit reglerat av staten, och har aldrig varit en “fri marknad”. USA tillät också att Sydkorea hade tullmurar mot vissa typer av import.
Men nu ska skyddsnätet bort. Ledda av USA:s kapitalister, IMF och Världsbanken, vill västerländska investerare kunna överta sydkoreanska företag och sälja varor utan tull- eller andra hinder. En del övertag har redan skett, men i en omfattning som är alldeles för begränsad för att tillfredsställa kapitalisterna i Väst.

I denna situation vore det naturligt för Sydkoreas företagare och bankirer att vända sig mot Nordkorea för att undgå att bli uppköpta. Faktumet att Sydkoreas nuvarande import av industriella råvaror skulle kunna ersättas av material från den mineralrika nordliga delen av halvön är också en viktig aspekt. Och med ett integrerat järnvägsystem som ger direkt och snabb förbindelse med Ryssland och Kina skulle hela Koreas oberoende av västligt inflytande blir mycket starkare.
Sydkoreas strävan att hålla sig på bästa fot med Nordkorea illustrerades nyligen dramatiskt, då Nordkorea hotade att avbryta återföreningsprocessen om Sydkorea deltog i en stor amerikansk militärövning. Sydkorea deltog inte.

Ny nedåtgående ekonmisk fas
En av de märkligaste delarna i Rysslands och Nordkoreas gemensamma utlåtande, som publicerades i senaste nummer av Riktpunkt, är konstaterandet att “De två länderna, som högt uppskattar ASEAN:s roll som regionalt forum, uttrycker sin vilja att ge sitt bidrag till dess verksamhet”.
ASEAN betyder Association of South East Asian Nations (Sydöst asienländernas förbund). Det grundades 1967 och består idag av Brunei, Myanmar (Burma), Kambodja, Indonesien, Laos, Filippinerna, Malaysia, Singapore, Thailand och Vietnam. ASEAN-regionen har en befolkning på ca 500 miljoner (ca 8procent av världens), en total yta av ca 4.5 miljoner km2, och en total NNP (bruttonationalprodukt) på ca 737 miljarder dollar (ca 7 050 miljarder kronor), eller ca 2,5procent av världens totala bruttoprodukt, enl. FN:s Utvecklingsrapport 1999.

Det finns nu gott om tecken på att de mer utvecklade länderna i Sydostasien har börjat kommer in i en ny ekonomiskt nedåtgående fas. Det råder redan politisk och social kaos i dessa länder, som aldrig har hämtat sig från kraschen 1997. Under året har valutorna i bl a Thailand, Filippinerna, Singapore och Indonesien varit utsatta för starkt tryck, och i juli betecknade Filippinernas president Estrada nedgången för peso, landets valuta, som resultat av “en ny asiatisk smitta”.
Smittan intensifieras av de relativt höga räntesatserna i USA, som gör att kapital flyr Sydostasien för dollarn. Sedan årsskiftet har aktiemarknaden i Thailand förlorat 36 procent i värde, i Filippinerna 31 procent, I Indonesien 25 procent, i Sydkorea 24 procent, och i Singapore 14 procent. I samtliga utvecklade östasiatiska länder inklusive Japan är arbetslösheten hög, och i flera av dem är den ständigt på väg uppåt.

Men den kanske starkaste faktorn som bidrar till krisen är en massiv vägran av folket att acceptera de s k reformerna som IMF villtvinga på länderna. T o m i Indonesien har den nya regeringen, liksom den i Sydkorea, varit ovillig att tillämpa hästkuren, av rädsla att hela den sociala och politiska strukturen kommer att explodera. Det samma gäller Japan, som under 10 år har brottats med en ekonomisk kris som astrologerna i de västerländska ekonomiska institutionerna var fullkomligt inkapabla att förutse. I förbigående kan nämnas att situationen i USA idag liknar mycket den i Japan 1990, bl a med en inhemsk efterfråga grundat på skulder och företag som är enormt övervärderade i aktiemarknaden. Och när nedgången kommer i USA blir effekterna ännu värre i sydöstra Asien.
Med andra ord kan den kapitalistika krisen i Sydöstasien inte botas på ett för kapitalister tillfredsställande sätt utan att driva regionen in på en för dessa investerare farligt väg. Det är ingen tillfällighet att Japans kommunisiska parti nu har fler kommunala mandat än något annat parti.

Ett av de mest slående resultaten av den pågående krisen i Sydostasien är att handeln ökar emellan länderna där. Enligt The Nation, en thailändsk tidning, stannar ca hälften av regionens handeln inom Asien. Ett annat resultat är att Nordkorea har redan börjat delta i ASEAN-möten.

Mot denna bakrund kan konstaterandet om ASEAN i det rysk- koreanska utlåtandet ses som att anrop om bildandet av ett stort ekonomisk block som motvikt mot USA och EU. Och detta kommer att ha stora konsekvenser både politiskt och socialt, eftersom detta block inte kommer att kunna bildas utan väldigt stora insatser från samtliga inblandade länders regeringar, insatser som kan stimulera en expansion av ländernas offentliga sektorer och mer offentlig kontroll av både privata företag och ekonomin i dess helhet.
PC