Eugene J. Carroll, Jr. är en pensionerad konteramiral som började sin karriär 1945 i US Navy. Han tjänstgjorde i USA:s aggressionskrig mot Korea och Vietnam. 1971 blev han chef för Task Force 60, hangarfartygssektionen i USA:s sjätte flottan, som är stationerad i Medelhavet. 1977-79 var han närmaste chef under General Alexander Haig med ansvar för all amerikansk militärverksamhert i Europa och Mellersta Östen. Hans sista post i US Navy var som andra biträdande chef för hela flottans verksamhet, där han deltog i planeringen av både konventionella och kärnvapenkrig.

En pensionerad amiral i USA avslöjar sanningen.

Med andra ord har amiral Carroll meriter som borde ge honom en viss tyngd utifrån den synvinken som vanligen präglar DN och Svenska Dagbladet. Men när Carroll var i Sverige och höll ett tal vid Olof Palmes Internationella Centrum i maj 1998, där han uttryckte sin avsky för kärnvapen och gick till hårt angrepp mot Clinton-regeringens kärnvapenpolitik, blev mediaexponeringen i Sverige “mycket svag” enligt en representant för Palmes Centrum.
Inte heller har Carrolls högintressanta artikel i Los Angeles Times den 14 juli i år väckt något intresse bland DN:s eller SvD:sjournalister.
Riktpunkt anser däremot att denna artikel är värd att uppmärksammas och publicerar nedanstående en översättning med amiral Carrolls personliga tillstånd. En översättning av hans tal till Palmes Centrum kommer i nästa nummer.

USA planerar nya kärnvapen som strider mot ickespridningsavtalet.

USA:s senat förbereder på ett avgörande sätt att ge upp alla förespeglingar om att landets atomvapen bara finns i avskräckande syfte. Ett tillägg till den förestående “Defense Authorization Act for 2001” (lagförslag som preciserar utgifterna för försvarsdepartementet, övers anm) kommer att leda till utvecklingen av nya atomvapen, uttryckligen utformade för strid.
De nya vapnen är av lågverkande karaktär, med jordgenomträngande förmåga, i avsikt att förstöra djupt nedgrävda bunkrar. Paul Robinson, direktör vid “Sania National Laboratories” i Albequerque som tillverkar dessa vapen, är en stark förespråkare för dem. Robinson favoriserar uppenbarligen dessa vapen därför att USA:s ledare förmodligen skulle vara mer benägna att använda dessa än de högverkande stadsförstörande vapnen som finns i den nuvarande arsenalen. Han betraktar dessa som avskräckande t o m för USA.
Dessa tankar är en kuslig återgång till “Kalla krigets” dagar, då vapentillverkarna försåg USA:s styrkor med en imponerande samling av bomber med syfte till herraväldet i ett begränsat kärnvapenkrig. Bland de 70 000 atomvapen som producerades i USA under det “Kalla kriget” fanns ”resväske”-bomber, neutronbomber, torpeder, sjunkbomber, artillerigranater, flyg-mot-flyg-missiler och antistridsvagnsraketer. Laboratorierna var en slags nukleära glassfabriker som spottade fram dagens anrättningar för att möta kundernas senaste krav.
Senatens handling är inte bara en återgång till den tid (som ingen saknar) då USA förberedde dominans i händelse av ett kärnvapenkrig, utan också att flagrant förkastande av det högtidliga löftet som USA gav i maj vid Konferensen om Ickespridningsavtalet (Nonproliferation Review Conference) i New York. Tillsammans med Storbritannien, Frankrike, Kina och Ryssland åtog sig USA att fullfölja den totala nedrustningen av kärnvapen.
Inget kan strida mer mot detta åtagande än en kongressorder om att utveckla ett nytt mera användbart atomvapen. Att öka beredskapen för kärnvapenkrig är beklagligtvis ännu en uppenbar signal som visar att USA bestämt sig för att fullfölja atomvapendominansen i all framtid.
Andra förberedelser inkluderar beslutet att fortsätta med produktionen av tritium och plutonium för termonukleära vapen, fortsatta underjordiska bombprov i Nevada samt avvisandet av Rysslands förslag att reducera antalet kärnvapen till 75 procent under START II-nivån. Tankarna bakom allt detta avslöjades av vice försvarsministern John Hamre när han i Mars sade : “Kärnvapen är fortfarande en supermakts fundament…och det kommer aldrig att förändras.”

Alla dessa handlingar kan relateras till det direktiv som president Clinton signerade 1997, vars övergripande princip var att kärnvapen skulle framgent förbli hörnstenen i USA:s säkerhetspolitik. Fjärran från att betona avskräckningsmotivet, framhöll dokumentet åter behovet av atomvapen, som interkontinentala ballistiska missiler, ballistiska missiler som avfyras från krigsfartyg, och långflygande strategiska bombplan, för alla tre vapenslagen. Dokumentet tillkännager också USA:s rätt att vara först med att använda kärnvapen mot mål, inte bara i Kina och Ryssland, utan mot vilken som helst sannolik kärnvapenstat som kan tänkas hota USA:s intressen i framtiden.
Officiella källor har därefter avslöjat att USA har utvidgat listan över världsomfattande mål som skulle förstöras under den nya doktrinen. Kongressen i Washington kommer inom kort att förena sig med Vita Huset för att sammanställa alla beståndsdelar för en krigförande strategi. Det finns ingen möjlighet att en avskräckande strategi kan rättfärdiga eller på ett rationellt sätt motivera utvecklingen av nya mer användbara kärnvapen. Det här är den definitiva motsatsen till avskräckning, och är ett totalt upphävande av USA:s juridiska och moraliska förpliktelser för att eliminera alla kärnvapen.
Rear Admiral Eugene J. Carroll Jr., USN (Ret.)


Militärmaskineriet kostar pengar

Militärdepartementet Pentagon har bett USA:s kongress om att godkänna en militärbudget för 2001 som uppgår till 305 miljarder dollar (ca 2,919 miljarder kronor). Detta är mer än fem gånger Rysslands militärbudget, vilken är världens andra största.
Och det är mer än 22 gånger den totala militära kostnader i de sju länder som Pentagon identifierar som USA:s mest sannolika motståndare i ett kommande krig, d v s Kuba, Iran, Irak, Libyen, Nordkorea, Sudan och Syrien.
***

USA och dess närmaste allierade står för 65 procent av hela världens militärutgifter. De sju potentiella “fiender” tillsammans med Ryssland och Kina spenderar 106 miljarder dollar (ca 1,114 miljarder kronor), alltså betydligt mindre än hälften av USA:s militärbudget.
***

De globala årliga utläggen för militära ändamål gick ner från 1,200 miljarder dollar (ca 11,484 miljarder kronor) 1985 till 785 miljarder dollar (ca 7,512 miljarder kronor) 1998, en minskning med ca 35 procent. Mellan 1985 och 1999 gick däremot USA:s andel av militärutgifterna upp från 30 procent till 36 procent, en ökning med 20 procent.
***

Enligt FN skulle det kosta ca 45 miljarder dollar per år (ca 430 miljarder kronor) att garantera bra utbildning, mödravård, sjukvård och mat för alla människor på jorden som saknar dessa idag. PC

Källorna: Center for Defense Informaiton, Washington DC, USA samt FN:s Human Development Report 1999. Dollar har konverterats till kronor enligt växelkursen 00.09.08.

Vad har USA:s Republikaner att erbjuda världen?

I deras på conventet i Philadelfia sjösatta program finns en tydlig markering : ”Det nästa US-amerikanska århundrade måste inkludera hela Latinamerika”. Denna enkla rad betyder inget annat än kundgörelsen av besittningsanspråket över Latinamerika och Karibik.
Fidel Castro i sitt tal med anledning av 47-årsdagen av stormen mot Moncada