Skyhöga diesel- och bensinskatter är ingen lösning.

Regeringen gör det för lätt för sig

Demonstrationer och protester mot höga priser på diesel och bensin har under de senaste veckorna skakat flera länder i Europa. I Sverige ha det gått lugnare till, men även här kräver främst jordbrukarna och åkerinäringen en skattesänkning på diesel och hävdar att detta är en förutsättning för verksamhetens överlevnad.
Men Sveriges statsminister liksom finansministern avvisar alla krav om att sänka skatten.
Regeringen går fram på två linjer: Dels anser man att det är oljebolagen som tar ut för stora vinster och att det därför är de som bör sänka priserna. Och visst, att de multinationella jättarna gör ofantliga vinster är odiskutabelt. Det är en följd av att staten aldrig har förverkligat det gamla kravet i Arbetarrörelsens efterkrigsprogram om nationalisering av oljeindustrin. Så visst vore det på sin plats att tillföra allmänheten oljedrakarnas vinster. Men att tygla storkapitalet förutsätter en politik som vår marknadsanpassade regering absolut inte är beredd till. Regeringens vädjan till oljebolagen kommer därför knappast att ge någon större utdelning.
Återstår frågan om skatterna. Det är ju inte obekant att också statskassan tar in enorma inkomster från skatter på drivmedel.
Inte minst regeringens båda stödpartier (mp) och (v) har under senare tid drivit på nya skatteökningar.
Konsekvenserna drabbar framför allt glesbygden hårt, men gör även i andra regioner person- och varutransporter och arbetsresor dyrare och dyrare. Mer och mer av infrastrukturen i vårt land tvingar befolkningen till att vara bilburen. Närbutiken har ersatts av stormarknader; vårdcentraler, sjukhus och bibliotek har flyttats allt längre bort från många människors bostadsorter så att bilen där har blivit ett måste. Allt detta har inte skett av sig själv, utan är resultat av en medveten politik.
Detta faktum måste vägas in när staten beslutar skattesatser. Det ställs med all rätt krav på att ifrågasätta bilens nyckelposition i vårt samhälle, men att endast göra detta via skyhöga priser för konsumenterna är att börja i fel ända.

Den andra argumenteringslinjen, som flera av Europas regeringar använder för att motivera höga skatter på bensin och diesel, är att miljön måste förbättras. Detta är utan tvekan rätt. Men det rimmar dåligt med den av EU förespråkade och samordnade kampanjen att privatisera de allmänna kommunikationsmedlen. Resultatet av denna privatiseringsvåg är ju att både när- och fjärrtrafik glesas ut och blir sämre och dyrare, vilket självklart ökat både vägtransporterna och privatbilismen.
Miljöpartiets attityd att stereotypt upprepa miljökrav och i övrigt ge blanka fan i de ekonomiska konsekvenserna för människorna är ingen framkomlig linje.
Regeringen måste föra en långsiktig och konsekvent politik där såväl miljö som industriell utveckling och befolkningens ekonomiska levnadsvillkor tryggas. Utbyggnad av allmänna kommunikationer, energiproduktion med minskad fossil förbränning och ökad forskning i samhällelig regi är viktiga inslag i denna riktning. Stor hänsyn måste också tas till att vi lever i ett glest befolkat land med långa vägar till arbete och samhällelig service. Hur vägs t ex besluten om nedläggning av landets postkontor in i strävan att minska bilåkandet?
I avvaktan av en sådan omfattande förändring i politiken bör regeringen tillmötesgå kraven om skattesänkning på drivmeddel.