”Det går bra för Sverige!”

Sanning eller lögn? Göran Perssons sanning om att det går bra för Sverige måste ses mot bakgrunden vem Göran Persson företräder. Inte är det de som har det sämst ställt och inte heller är det Norrlandskommunerna som omfattas av den av Persson uttalade devisen.
Min kommun, Gällivare, brottas i likhet med de flesta andra kommunerna med stora ekonomiska problem, att leva upp till statsmakternas direktiv, att ha en ”ekonomi i balans”, för att erhålla den ekonomiska hjälp från regeringens kommunakut som utlovas.

För Gällivares del krävs försämringar år 2000 med 29,9 miljoner, för 2001 med 47 miljoner och för år 2002 med 58 miljoner kronor. De åtgärder som de anpassningsbara kommunpolitikerna avser genomföra kallas för ”sparåtgärder” för att låta smakligare:
46 tjänster försvinner inom barnomsorgen, 9 lärartjänster i grundskolan, 9,5 tjänster i gymnasiet, 28,32 vakanta tjänster försvinner inom handikapp och äldre omsorgen. Ökad ”förtätning” d.v.s. större grupper i barndaghemmen och större klasser i skolorna medför dessutom att färre lokaler behöver tas i anspråk. Även andra kommunala tjänster får vidräknas försämringar såsom kulturen, bidragen till föreningar, snöröjningsbidragen för pensionärer, minskade kostnader för städpersonal, I.S.S., fotvården m.m.
Listan skulle kunna göras betydligt längre. De som drabbas hårdast för att det går ”bra för Sverige” är i första hand barnen, de äldre och de handikappade.
Fortsatta satsningar på ”skolan, vården och omsorgen” enligt sossarnas, vänsterpartiets och miljöpartiets recept innebär fortsatta försämringar för kommunerna och medborgarna.
Utöver de uppräknade direkta åtgärderna har Gällivare kommun fått riva 450 lägenheter av god standard och ytterligare rivningar planeras för att motsvara den av Göran Persson & Co. Förordade utarmningspolitiken.
Allt detta drabbar självklart sammantaget i första hand de kommunalanställda med påföljande stress och utbrändhet samt en missnöjd allmänhet.

I Gällivare antogs denna anpassningsbudget vid senaste fullmäktigemöte. SKP:s representant Gun Isaxon reserverade sig ensam mot beslutet. Hennes huvudargument var att kommunen inte tål ytterligare försämringar, en fortsättning av försämringarna gör att i synnerhet människor i arbetsför ålder flyr kommunen. Kommunens befolkningstal minskar oroväckande, färre skattebetalare gör att framtiden ser allt dystrare ut. De framtida befolkningsprognoserna pekar på en ytterligare minskning av befolkningen, under en 20 års period med ca. 5 000 personer till ca. 15 000 invånare, samma befolkningstal som Gällivare hade för 100 år sedan.
Demagogerna i kommunfullmäktige i synnerhet sossarna ondgjorde sig över SKP:s reservation och menade att SKP tackar nej till de pengar som statsmakterna avser ställa till förfogande. Gun Isaxon framhöll att pengarna säger SKP inte nej till, reservationen innebär ett NEJ till det priset Gällivare kommun får betala för sin anpassningspolitik.
Så även om det går ”bra för Sverige” så innebär det inte att Gällivare m.fl. andra kommuner åtnjuter den av lögner fabricerande ”välfärden” som saluförs från Rosenbad och Helgelands holmen.
Bror Wennström