Fascisterna framåt i Turkiet

Söndagen den 18:e april var det parlamentsval i Turkiet, en av de mera påfallande odemokratiska staterna bland världens så kallade demokratier. På tisdagskvällen - när detta skrivs - har jag fortfarande inget färdigt valresultat att redovisa, men redan på måndagen stod det klart att de så kallade "nationalisterna" i det fascistiska MHP har gått fram starkt. Med 18 procent av rösterna seglade de upp som andra parti. Av nationalförsamlingens 550 mandat kommer de att få 130. Den sittande premiärministern Bülent Ecevits "socialdemokratiska" parti, DSP, har också haft framgångar. De siffror jag har tillgängliga ger partiet omkring 22 procent och bara några få mandat mer än MHP. Det islamistiska Anständighetspartiet (Anap) och den förförra premiärministern Tancu Cillers Rätta vägens parti (DYP) får enligt samma prognos omkring 13 procent var. Vem som ska bilda regering är alltså inte heller klart, och jag har själv för dåliga insikter i den turkiska "demokratins" virrvarr för att våga mig på en gissning.

(Enligt de stora medierna kommer "socialdemokraten" Ecevit att göra allt för att klamra sig fast vid makten. Hans enda möjlighet att regera utan fascister och islamister skulle då vara att han sökte stöd hos de två förlorarna i valet Anap och DYP.)

Jag ska längre fram återkomma till ämnet demokrati i Turkiet, men jag vill redan här framhålla en egenhet i den turkiska parlamentarismen som förtjänar en del uppmärksamhet. Det gäller fördelningen av mandaten i parlamentet. I Turkiet är det nämligen inte alls så att man får mandat efter sin andel av det totala antalet avgivna röster. En avgörande faktor är var i landet som rösterna är avgivna. Röster avgivna på landsbygden smäller högre än röster i de stora städerna. Det är en omständighet som - har jag fått veta - gynnar de konservativa och reaktionära partierna på de andras bekostnad. Hur detta slår ut i årets val framgår också av röstsiffrorna. Det av detta system relativt sett missgynnade socialdemokratiska partiet får ca 22 procent. Det ger 132 mandat i parlamentet. MHP-Fascist-erna - som tar hem många röster på landsbygden - fick omkring 18 procent av rösterna; men med en fjärdedel mindre röstetal skulle de lyckas få ihop hela 130 platser i parlamentet! Och det är likadant för resten av partierna. De av partierna, vill säga, som överhuvud taget har tillstånd att delta i den turkiska valprocessen.

Inte mycket till demokrati

Det finns en uppenbar risk med att uppehålla sig för länge vid resultaten i det turkiska parlamentsvalet. Någon som läser skulle kunna få för sig att Turkiet är någon slags parlamentarisk demokrati. Det vore inte så lyckat, för Turkiet är närmast motsatsen till en demokrati. Jag tänker då inte bara på förtrycket mot landets minoriteter, främst kurderna. Hela valståhejet är närmast att likna vid en teaterkuliss: den verkliga makten finns någon annanstans än bland de politiska partierna. Turkiets mäktigaste institution är varken parlament eller regering eller president utan landets väpnade styrkor. Det högsta beslutande organet är det Nationella säkerhetsrådet. Där har de högsta "civila" makthavarna sällskap av de högsta militära befattningshavarna. Vem som har sista ordet vid eventuella dispyter framgår av det faktum att Turkiet har upplevt tre militärkupper sedan 1960, den senaste 1980. Så sent som förra året ställde militären ultimatum. Då hette premiärministern Erbakan och kom från det islamistiska Välfärdspartiet, Anständighetspartiets föregångare. Han hade enligt militärernas förmenande gått för långt i sina försök att islamisera landet. Och det blev som militärerna ville: trots att hans parti var det största i parlamentet fick Erbakan kicken. Han ersattes av en konservativ politiker från ett mindre parti - en politiker som sedermera tvingades avgå efter i högsta grad välbefogade beskyllningar om korruption och kontakter med maffian.

Den parlamentariska teaterkulissen har fler finesser. Först och främst är det inte alla partier och organisationer som har rätt att verka legalt. Vänstern - och speciellt marxistiska organisationer - sitter särskilt illa till. Turkiet är en av de verkliga toppnationerna när det gäller terror mot politiskt oliktänkande. Fackföreningsfolk, vänsteraktivister och journalister - alla löper de risken att utsättas för godtyckliga arresteringar, tortyr, summariska rättegångar och avrättningar.

De partier som har tillåtelse (läs: militärernas tillåtelse) att verka legalt har att kämpa med en spärrgräns på 10 procent om de vill ta sig in i parlamentet. Det hör då till saken att de röster man verkligen får ute i vallokalerna lätt kan "komma bort". Det är militären som står för "övervakningen" av den demokratiska processen, och skulle militären få för sig att ett parti håller på att få för många röster, så kan den lätt ordna så att de rösterna blir färre. Det är bara att byta ut valurnorna. Sådana händelser har inträffat. En annan inskränkning i "demokratin" är den jag nämnde i början: att röster i städer och på landet har olika värde när mandaten i parlamentet ska fördelas. Detta är naturligtvis ingen tillfällighet. Militären vill ha det så att högerpartierna får bättre odds.

Kurdistan - en koloni

De som har sämst villkor i Turkiet är kurderna. Kurderna lider i högsta grad under samma förtryck som drabbar de flesta andra i det turkiska klassamhället: klassförtryck, åldersförtryck, könsförtryck och rasförtryck. Kurderna får dessutom utstå ett kolonialt förtryck. Kurdistan är en internationell koloni. Kurderna är förtryckta i alla de länder som kapat åt sig en bit av Kurdistan: Iran, Syrien, Irak och Turkiet, men deras situation är särskilt svår i Turkiet. Det är inte tal om att kurderna ska få organisera sig mot det koloniala förtrycket. De kan överhuvud taget inte bedriva politik med kravet att de ska få bli betraktade som en minoritet med rätt till språk, kulturell särart o s v. De flesta av de kurdiska organisationerna och partierna är därför förbjudna. Tillåtna är bara en handfull organisationer. Ett av de partier som fortfarande får verka legalt är HADEP, Folkets demokratiska parti, som också deltar i årets val. Sedan PKKs ordförande Abdullah Öcalan kidnappades av den turkiska regeringen i mitten av februari har HADEPs medlemmar utsatts för ständiga trakasserier. Turkiets riksåklagare gjorde ett försök att förbjuda partiet lagom till valet, men det blev inget med den saken. En kurd som intervjuades i en av de svenska tidningarna under valhelgen (jag minns inte vilken) menade att enda skälet till att det planerade förbudet inte genomfördes var att militären inte ville ha onödigt många kurdiska röster på islamisterna. HADEP får hundratusentals, ja kanske miljoner röster bland de drygt 12 miljonerna kurder - men detta betyder inte att de kommer in i parlamentet. Enligt den senaste rapporten jag hört hamnar HADEP utanför - och det trots ett massivt stöd från massor av kurder.

Vad händer i Turkiet efter valet? Undertecknad är egentligen inte kompetent att ha någon bra hypotes om den saken. Vad jag vet är att de verkligt grundläggande förhållandena i Turkiet inte förändras ett dugg med valutgången. Militären sitter fortfarande på den verkliga makten. Kriget mot kurderna och vänstern fortsätter. Majoriteten av befolkningen får träla vidare under ett av allt att döma minst lika stort förtryck. Men jag vill nog ändå framhålla en av de kosmetiska förändringarna som är rätt intressant och väl värd att lägga märka till, i synnerhet för de så kallade demokraterna i svenska medier: ett av Turkiets två största parlamentariska partier är ett renodlat fascistiskt parti komplett med dödspatruller och organiserade gatuligister.

Mats Loman

RIKTPUNKT NR:6