Lämpligt avslut till ett blodigt sekel

För att börja med kan vi konstatera att samtliga nationella enheter i Nordamerika och Sydamerika är byggda på vad som förmodligen är de värsta fallen av folkmord och etnisk rensning i modern historia, med hänsyn tagen till berörd befolkningsmängd. Det bör noteras att själva de geografiska termerna som Nord- och Syd-amerika, är europeiska påhitt som den ursprungliga befolkningen tvingades finna sig i, liksom de nationella gränserna som idag är fastställda.

När Columbus 1492 kom till vad som nu kallas för Västindien bodde ca 70 miljoner människor i Sydamerika, och ungefär lika många i Europa väster om Ukraina. Nordamerika hade då en befolkning av uppemot 10 miljoner.

De representanter för den europeiska marknadsekonomin, som följde i Columbus fotspår, lyckades under en period på ca 250 år reducera antalet invånare i Sydamerika med ca 90 procent. Detta var ett resultat av förtryck och exploatering som var så grym att många av de s k indianerna begick självmord hellre än arbeta som slavar för de kristna herrarna.

T ex skriver James Wilson i The Earth Shall Weep (Picador, 1998, London) att den ö som nu kallas för Haiti hade en befolkning på 2-4 miljoner när Columbus kom, fast vissa historiker tror att det kan har varit t o m 8 miljoner invånare. År 1522 var det endast 20 000 (tjugo tusen).

Med tanke på dåtidens låga teknologiska nivå vad gäller vapen, transport- och kommunikationsmedel jämfört med dagens, måste den europeiska marknadsekonomins bragder i Sydamerika betraktas som lysande magnifik, värd en hel spalt i Svenska Dagbladet.

Men också i Nordamerika visade marknadens herrar sin förmåga. Där kom man igång lite senare, men ändå lyckades man reducera den ursprungliga befolkningen till ca 250 000 vid 1800-talets slut, en minskning med ca 98 procent. I vad som nu kallas för USA lever flera miljoner Indianer –alltså en etnisk minoritet – i reservat under allmänt miserabla förhållanden, utan självbestämmande.

Det måste emellertid erkännas att marknaden också bidrog till att återställa befolkningssiffrorna i USA. Ca 12 miljoner afrikaner köptes eller bortrövades från sina hemtrakter och transporterades till Den Nya Världen, där de och deras barn fick chansen att bli slavarbetare.

Men varken i Madrid, London, Washington eller andra NATO-huvudstäder finns några planer att bomba regeringsbyggnader i Nord- och Sydamerika och därmed tvinga fram en lösning som skulle innebära att den ursprungliga befolkningens avkomma skulle kunna återfå den mark som deras förfäder bodde på och få kompensation för många hundra år av lidande.

På andra kontinenter och i andra regioner ledde marknadens segertåg till liknande resultat. Slakt och plundring blev folkens öde i Afrika, Australien, Indien och Kina efter att de europeiska affärsmännen och deras militär hade anlänt.

Även hemma i Europa gick det bra för marknaden. Folkmord och etnisk rensning i Irland och Skottland berikade många fina engelska familjer. T ex tvångsförflyttades mellan 1814 och 1820 ca 15 000 människor från sina hem och gårdar i det brittiska länet Sutherland genom hertiginnan av Sutherlands försorg, vilken därmed blev ägare till ca 317 000 hektar mark. Storbritanniens dåvarande befolkning räknade drygt 5 miljoner, och är nu 60 miljoner, vilket innebär att antalet flyktningar från Sutherland idag skulle bli ca 180 000. Hertiginnans arvtagare har ännu inte velat dela sitt stöldgods med några andra.

Den brittiske historikern Eric Hobsbawn har konstaterat att ungefär 100 miljoner människor världen över dog i förtid som resultat av marknadens ansträngningar mellan 1812 och 1914.

Vid 1900-talets gryning kunde den västerländska marknadsekonomin inte hoppas att uppnå samma förintelserekord som den hade satt i Nord- och Sydamerika. Men den gjorde ett bra försök. Utöver första världskriget kunde de kapitalistiska makthavarna slakta massvis med människor i Finland, Baltikum och Sovjetunionen.

När de italienska fascisterna satt igång folkmord och etnisk rensning i Libyen, Albanien och Etiopien under 1930-talet förekom få invändningar från de s k demokra-tierna. Inte heller när japanska representanter härjade i Kina och Korea.

En fördomsfri betraktare kunde med hänsyn till ovanstående lätt dra slutsatsen att folkmord och etnisk rensning hade blivit en integrerande del av den västerländska traditionen.

En av de mindre kända folkförflyttningarna ägde rum i USA 1942, då ca 112 000 människor av helt eller delvis japansk härkomst internerades i läger i ödemark. Med varsel på mellan 48 timmar och 2 veckor fick de ta med sig endast vad de kunde bära. De fick så fort som möjligt sälja allt som de hade, och deras förluster uppskattades till hundratals miljoner dollar. De flesta av de drabbade har aldrig fått någon kompensation.

Lägren var inhägnade med taggtråd, de flesta familjer hade bara ett rum att bo i, och att tala japanska var mer eller mindre förbjudet. Barn fick utbildning bara på engelska. Interneringen skedde på order av president Roosevelt. Den motiverades med att krigstillstånd rådde mellan USA och Japan, och regeringen hade rätt att vidta extraordinära åtgärder.

Marknadsekonomins prestation under andra världskriget är välkänd, men även efter krigets slut höll man traditionen vid liv, dock inte människorna. Medan Västvärlden idag säger sig värna om kosovoalbanernas rätt till självbestämmande har den aldrig visat omsorg för verkliga befrielserörelser.

Varken i Indonesien, Malaysia, Vietnam, Nicaragua, El Salvador, Guatemala, Haiti, Kuba, Angola, Mozambique eller Sydafrika, för att nämna några exempel. Eller i Irland, Baskien, Kurdistan eller Öst Timor, för att nämna några aktuella exempel till.

President Clinton har nyligen erkänt att USA låg bakom såväl militärkuppen mot den folkvalda regeringen i Guatemala 1954 som det efterföljande folkmordet, som kostade ca 250 000 människors liv. President Clinton och ex-president Bush har enligt läkare från bl a USA och Storbritannien också ansvar för att ca 500 000 barn har dött i Irak till följd av bombningar och sanktioner. Vem har krävt att Clinton, Bush, Carter och Ford åtalas för brott i den internationella domstolen i Den Haag?

Vem har krävt att den israeliska regeringen åtalas för etnisk rensning av ca 850 000 palestinier? Vem har krävt att den nuvarande kroatiska regeringen ställs inför rätta för etnisk rensning av ca 650 000 serber?

Varje fördomsfri betraktare har rätt att dra slutsatsen att de människor som har beslutat om att Jugoslavien skall bombas, och de människor som stöder detta beslut, har diskvalificerat sig från att diskutera ämnet folkmord eller etnisk rensning.

När dessa människor öppet har tagit avstånd från marknadsekonomins historiska brott och dessutom har hotat att bomba London, Madrid, Ankara och Jakarta om inte irländarna, baskerna, kurderna och östtimorerna får självbestämmanderätt samt rätten att återfå bestulen mark och egendom - då, och först då, skulle vår fördomsfria betraktare kunna dra slutsaten att dessa människor åtminstone följer sin egen logik när de påstår att de bryr sig om folkmord, etnisk rensning eller självbestämmanderätt för kosovoalbanerna eller någon annan.

Vad är det då som leder NATO - eller Pentagon - att föra krig mot Jugoslavien? För det första bör noteras att trots allt tal om folkmord, har ingen lagt fram bevis för att Jugoslaviens regering har begått eller beordrat folkmord, varken i Kosovo eller annanstans. Om beviset finns, låt oss få ta del av det, istället för alla de påhitt, halvlögner och propagandahistorier som hittills spridits.

Den främsta orsaken till angreppet på Jugoslavien är att dess fortsatta existens som nation är ett allvarligt hinder för NATOs expansion i Östeuropa, och till att inte minst tyska kapitalister kan utvidga sin makt i Balkanområdet.

För några år sedan publicerades i Riktpunkt en artikel om Jugoslavien, skriven av Sean Gervasi, en amerikan som för ca 15 år sedan har varit ekonomiprofessor i Belgrad. Han återgav ett citat från tidningen Washington Post från februari 1992, där ordföranden för den tyska Östgruppen sade: "Om allt går som det skall i Östeuropa kommer vi att återerövra den marknadspositionen som vi hade 1914".

Man spelade stenhårt på lokala och etniska känslor och underblåste misstro mot centralmakten i Belgrad.

Året 1991 utropades efter åratal av Västvärldens, framför allt Tysklands intensiva inverkan och uppbackning av separatiströrelser Slovenien och Kroatien som oberoende länder.

Dessa utträden från den jugoslaviska federationen stod i strid med landets grundlag och med internationell rätt, och var det första steget mot ett inbördeskrig. Både Tyskland och Vatikanen erkände snabbt de nya "nationerna" trots att ingen av dem uppfyllde FN:s kriterier för erkännande av en stat, samt började beskriva Jugoslavien som en angripare när staten försvarade sin nationella suveränitet.

Men Jugoslavien var lika lite av en angripare som USA var då den stred mot sydstaterna 1861-65 för att förhindra dem att lämna unionen.

Det var i juli 1991 som en virulent anti-Jugoslavien kampanj startades i tyska media, bl a i Frankfurter Allgemeine Zeitung. Denna storborgerliga tidning motiverade Sloveniens och Kroatiens illegala utbrytning ur federationen med att beskriva "Jugo-Serberna" som "orientaliska militaristiska bolsjeviker" som " inte hör hemma i den europeiska gemenskapen". Äldre läsare känner igen denna retorik från 1930-talets Berlin.

Carl Bildt och de svenska medierna hoppade på tåget, tillsammans med likasinnade i andra västländer, och sedan dess har ser-berna varit utsatta för ett av de mest monstruösa propagandakrig som undertecknad har skådat. T o m då den folkvalde presidenten Milosevic sade att "I ett inbördeskrig är samtliga förlorare" stämplades han som en blodtörstig cyniker.

En komplicerande faktor är enligt undertecknad de paramilitära serbiska förbanden som förmodligen finansieras av tyskarna och CIA, som säkerligen skulle dra stor fördel av en intern strid mellan den jugoslaviska armén och dessa förband. I det västerländska propagandakriget görs ingen skillnad mellan regeringsstyrkor och paramilitärer, vilket naturligtvis hjälper till att etablera bilden av serberna som "orientaliska militaristiska bolsjeviker". Dessutom är det ett faktum att nationalism, separatism och våld på en sida i en sådan konflikt med säkerhet också driver på nationalism och våld på den andra sidan.

Höjden av den anti-serbiska kampanjen i Sverige nåddes kanske 99.04.15 med Rapport-sändningen kl 12.00, då en journalist som heter Bo Inge Andersson berättade att det var svårt att etablera sanningen om vad som händer i Kosovo, och att journalisterna var utsatta för ett propagandakrig från både NATO och Jugoslavien.

Han sade att bilderna på den sönderbombade flyktningkonvojen dagen innan hade tagits av ett oberoende västerländskt filmföretag, som hade tillåtits åka till skådeplatsen under militäreskort och sedan hade lämnat landet med sin film och skickat kopior till bl a Sveriges TV. Den andra journalisten sade "Så de gick serbernas ärende!" Andersson undvek att svara direkt. Strax därefter visades bilder på en ung kosovoalbansk pojke som berättade att hans flyktningkonvoj hade angripits av jugoslaviska flygplan.

Undertecknad ringde Rapport och pratade med Andersson, som måste medge att det i en krigszon är helt normalt för militärer att bevaka journalister och kräva tillstånd av dem, precis som USA gjorde i bl a Vietnam, Grenada, Somalia och Irak.

Andersson sade att den andra journalistens kommentar var en fråga, inte ett påstående, som var ägnat åt "att föra samtalet vidare". Han tyckte att detta var normalt i västerländsk journalistik. "Ja, tyvärr", svarade undertecknad, som då undrade om den rätta frågan inte varit "Finns det anledning att tro att filmföretagets bilder på något sätt var manipulerade, eller osanningsenliga?"

Ingen replik. Undertecknad poängterade att en person som går längs en väg på landsbygden och blir angripen av ett modernt jetplan som flyger nära ljudets hastighet har ungefär en sekund på sig att identifiera sin angripare, och behöver en hel del tur och kunskaper för att lyckas. Varför då visa uppenbarligen opålitliga vittnesmål som har som funktion att förmildra eventuella negativa reaktioner till Nato:s bombningar - var inte detta att öppet gå Nato:s ärende och delta i propagandakriget? Ingen replik.

Om det mot förmodan någon gång skulle ha funnits förmildrande omständigheter att åberopa angående de västerländska mediernas rapportering om Jugoslavien finns de inte längre. Dessa journalister har visat en oärlighet och cynism som är väl anpassad till Nato:s - Pentagons - brutalitet. Tillsammans för de den västerländska traditionen vidare mot slutet av detta århundrade på samma sätt som de har präglat detta blodiga sekel.

P C

Luftkriget mot Jugoslavien fortsätter i skrivande stund (99.04.16). Antalet civila som dödats av Nato:s misstag stiger dagligen. Motiveringen för angreppet sägs vara Västvärldens avsky för folkmord och etnisk rensning, för vilka den folkvalda regeringen i Belgrad skall vara ansvarig. Det vore därför lämpligt att sammanfatta den traditionella västerländska hållningen till dessa fenomen.

"Vi måste lära våra barn att lösa sina konflikter med ord och inte med vapen."

Bill Clinton i sammanhang med det tragiska våldsdådet i Denver 20.04.1999, då 15 barn mördades av sina kamrater i skolan

RIKTPUNKT NR:6