Spår i sanden

När regeringsdeklarationen kom efter 1998 års val, blev den en besvikelse för dem som uppfattat valresultatet som en vänstersväng. Gudrun Schyman hade hela valrörelsen drivit parollen om att det var dags för rättvisa. Det skulle vara slut på nedskärningar och försämringar av den offentliga sektorn. Aktiva åtgärder för att bekämpa arbetslösheten skulle vidtas. Av allt detta blev i princip inget. Vänsterpartiets företrädare Schyman och Lönnroth förklarade sig nöjda med förhandlingen som föregått regeringsdeklarationen och påstod sig se spår av vänsterpolitik i höstbudgeten. Men av reaktionerna både från medlemmar och väljare att döma var spåren allt för ytliga. (V) försvarade sig med att hänvisa till den "dramatiska ekonomiska situationen i världen" och att den budgeten hade utarbetats innan valet. Tiden hade varit för knapp för verklig påverkan från vänsterpartiets sida.

Nu kom årets budget. Dess innehåll fick i första skedet stå tillbaka för det spektakulära avhoppet av finansminister Åsbrink och en snabbt rekvirerad Bosse Ringholm. Men när vardagen återvänder och budgetens resultat kryper in på skinnet kommer dess tunnhet att avslöjas.

Många kommer att fråga sig likt vänsterpartiets medlemmar och distriktsorganisationer, på vilket sätt (v) egentligen denna gång satt sina spår i politiken, hur partiet som del av regeringsunderlaget använt sin ställning för att påverka den högerut drivande socialdemokratin. När man lyssnat på Johan Lönnroths ordrika och mycket invecklade försök att besvara denna fråga, framstår problemet som oerhört komplicerat. Någon begriplig förklaring lyckades han nämligen inte klämma fram.

Men vi kan hjälpa till att få ljus i detta mörker och förklaringen är enkel: (V) har inte förmått att tränga Persson-regeringen åt vänster. Huruvida man har försökt och misslyckats, förblir förhandlarnas hemlighet. Faktum är att (v) åter igen har svalt en ekonomisk och social politik som står i bjärt kontrast till alla partiets deklarationer. Naturligtvis har inte vänsterpartiet den parlamentariska ställning som skulle kunna förändra hela regeringspolitiken, men frågan kvarstår, hur långt partiet kan falla undan för högertrycket innan vänsterprofilen totalt har tappats bort och "politisk påverkan" har förbytts till ett meningslöst "vara med".

(V) har i sin propaganda krävt att utgiftstaket skulle höjas eller rent av tas bort. Av detta blev det intet. Och det är principiellt mycket viktigt. Det är nyckeln till många enskilda ekonomiska och sociala problem. Det är än en gång anpassning till EU-kraven. Under minst två år till kommer detta tak att få utgöra argument för fortsatta nedskärningar över hela den offentliga sektorn. Allt talar nämligen för att man kommer att slå igenom taket, när engångseffekterna av budgetförstärkningen ätits upp. Dessa effekter består nämligen bl a av ytterligare utförsäljning av statligt ägda eller delägda affärsverksamheter.

För partier med en socialistisk målsättning är detta en döbelns medicin. Nu verkar inte detta nämnvärt bekomma vare sig sossarnas eller vänsterpartiets beslutsfattare, men för deras väljare, för svenska folket är och förblir det ett växande problem. Kommunikationerna, tele- ,post- och vissa delar av bankväsendet, sjukvården, omsorgen och utbildningen har stått under samhälleligt inflytande enär arbetarrörelsen har insett behovet av att tygla och dämpa "marknadskrafternas" makt över nödvändig samhällsservice. Det hela brukar sammanfattas med begreppet "välfärdsstaten". Nu är denna "välfärdsstat" i färd med att försvinna och återföras till otyglade marknadskrafters vinststrävan. Och det sker med aktiv hjälp av socialdemokratin och vänsterpartiet partier som gärna hänvisar till sina rötter inom arbetarrörelsen och framställer sig som de arbetandes företrädare. Varje "avreglering" har dyrt fått betalas. Och denna vårbudget tar ytterligare steg i högerriktning.

De budgetpositioner som (s) och (v) tar fram som glädjeämnen är maxtaxan för barnomsorgen och de med 100 kronor höjda barnbidragen. Dessa reformer, som stegvis ska förverkligas under de närmaste två åren, kommer säkert många barnfamiljer till nytta. Men frågan är om det är så riktigt att genomföra dessa förändringar i så generell utformning som nu skett. Barnfamiljer är ingen homogen grupp, det finns välbetalda och underbetalade föräldrar. Att behandla dessa lika känns fel när finansieringen för reformen ska betalas med höjda kostnader för medicin, där de sämst ställda av våra pensionärer är de största konsumenterna. Alla kan inte ersätta sina mediciner med långa promenader som vår socialminister föreslog, när han argumenterade för det försämrade högkostnadsskyddet.

En fråga som åter tränger sig på i samband med denna budget är, hur länge det ska dröja innan de som anser sig vara en del av ett "rött Europa" ska inse att det råder en djup motsättning mellan EU-politiken med sina konvergenskrav och kapitalets strävan efter ökad marknadsanpassning och effektivitet och lägre offentliga utgifter å ena sidan och folkets välfärd å andra sidan.

Denna motsättning går inte att mygla bort, hur gärna än Persson och hans följe försöker. Denna motsättning gör sig påmind i många former, som politikerförakt, sviktande väljarstöd eller också när en finansminister avgår, för att han inte klarar av det spagat som krävs när regeringen lovar kapitalet större vinster och friheter och väljarna sänkta skatter. Det finns ett gammalt beprövat begrepp för denna motsättning nämligen klassfråga. Den kräver radikala lösningar, den kräver att man väljer sida. Och det är både socialdemokratins och vänsterpartiets dilemma. Klassklyftorna i Sverige har under de senaste åren dramatiskt fördjupats och är tillbaka till 1950-talets nivå. Det är måttstocken som dessa partier och deras budget måste mätas med.

Och med denna måttstock mätt håller inte vårbudgeten på något sätt. Socialdemokratins löfte om halverad arbetslöshet år 2000 kommer inte att infrias, hur rosenrött än Persson och hans nya finansminister framställer Sverige i dag och ännu mer i morgon. Människor bedömer inte politiken efter en massa ord i riksdagens talarstol. De dömer efter sin vardag och verklighet och därför kräver de av både (s) och (v) helt andra insatser.

Rolf Hagel

RIKTPUNKT NR:6