När riksdagen förra veckan anordnade en extra session om tillväxten och medierna annonserade "nya färska tag" som näringsministrarna Björn Rosengren och Mona Sahlin skulle presentera, trodde kanske den ene eller andre här i landet att debatten kunde ge någonting. Men, som vanligt numera, det bidde inte ens en tumme.

Rosengren bjöd på lågvattenmärke när han rakt upp och ner läste upp en debattartikel som han och Mona hade inne i DN samma dag. Vad går regeringens program "för tillväxt"ut på? Det ska "samla hela nationen med samma kraft som besegrade budgetkrisen". Onekligen stora ord. Men vad säger de? Hela nationen är knappast nöjd med den politik som regeringen använde för att "besegra budgetkrisen". Den akuta krisen inom sjukvården och alla de andra nedskärningarna över hela det sociala fältet, som vi dagligen tvingas uppleva, är ju inget annat än följden av just denna budgetsanering. Med tanke på den djupa klyftan som i dag skiljer låginkomsttagare och arbetslösa å ena sidan och de som gör storvinster på aktieägande å andra sidan, kan man heller inte utgå ifrån att "hela nationen" vill samlas kring samma politiska linje. Vad regeringens ord betyder när man talar om att "alla måste spara" och "alla måste samlas" – det har folk fått erfara och förhoppningsvis dragit sina slutsatser. Ett enkelt exempel direkt ur vardagslivet kan förklara tanken: Vad som är bra för Ericsson och dess aktieägare (17 miljarder i vinst) – det är inte nödvändigtvis bra för svenska folket – som får bjuda till med några tusen fler arbetslösa.

Mona, Björn och de andra i regeringen tror naturligtvis att det är fyndigt att tala i termer som "att samla hela nationen". Det låter lite som "förr i den goda gamla tiden då hela Sverige var ett homogent folkhem". Och i tider då globaliseringen av produktionen och anonym överstatlig EU-makt allt mer sätter nationen ur spel, blir människorna måna om nationella värden.

Regeringen har satt upp några punkter som ska sammanfatta handlingsprogrammet för ökad tillväxt.

1. Den ekonomiska politiken ligger fast. De offentliga finanserna ska över en konjunkturcykel visa överskott.Överskottet i statsfinanserna ska bl a användas till att betala statsskulden. Räntorna ska hållas låga och inflationen under kontroll. Sverige ska ha de ekonomiska förutsättningarna att – om svenska folket vill – bli medlem i EMU.

3. Lönebildningen ska stärkas. Regeringen erbjuder arbetsmarknadens parter samtal i syfte att åstadkomma en ansvarsfull överenskommelse om framtidens lönebildning.

Löneökningarna på den svenska arbetsmarknaden ska syfta till både reallöneökningar och fortsatt låg inflation.

Kontentan av dessa två punkter är att regeringen baserar Sveriges politik på precis de krav som EU ställer – och EU ställer kraven utifrån konceptet att alla EU-länder följer Maastricht- och Amsterdamavtalet och ansluter sig till EMU. När regeringen fullt ut har anpassat Sverige till EMU-kraven – då ska vi få folkomrösta huruvida vi vill ha denna politik.

Med demokrati har detta förfarande inte det minsta att göra, eftersom människorna inte kräver folkomröstning för att i en formell akt bekräfta att vi ska kallas medlemmar i den ena eller andra unionen, utan för att kunna ta ställning för eller emot unionens innehåll, alltså dess politik.

Vi som säger nej till EMU och som vill att Sverige ska lämna EU, gör det inte för att vi av princip är emot internationellt samarbete, unioner m m – utan därför att just denna konkreta EU-och EMU-politik inte är förenlig med våra demokratiska och sociala normer och förväntningar.

När regeringen nu säger att den ekonomiska politiken i EU/EMU-spåren ligger fast – ja, vad ska då folkomröstningen handla om? Inte om politik i alla fall.

Regeringen ser passivt –med av EU-regler bakbundna händer – på hur storföretag efter storföretag, som vuxit sig starka med hjälp av svenska folkets kompetens och arbete och svenska statens stöd för utbildning, infrastruktur m m, lämnar landet och försvinner med miljardvinster. Och så har samma regering mage att presentera just denna politiska linje som "tillväxtpolitik" i nationens intresse!

Förutom en massa luddiga formuleringar om nödvändig översyn och förändring av regelverken för arbetsrätt och skatter, som ska "stärka företagens växtkraft" andas Sahlins och Rosengrens plan för nationens framtid framför allt hopp om att "starta eget" ska rädda jobben.

Det offentliga ska inte växa (men producera överskott under en konjunkturcykel – vad nu detta ska innebära?). Men "vi behöver fler som vågar språnget att starta eget företag… Vi behöver en rikare välfärd" säger Rosengren och Sahlin. Överfyllda sjukhus med brist på sängplatser och personal förknippas av de flesta här i landet med bristande välfärd. Skulle läget bli bättre med fler egna företagare? Man vågar tvivla.

Men när regeringen med sin egen politik har frånhänt sig medel och möjligheter att påverka och kontrollera storföretagen, som i dag genererar den största delen av uthållig tillväxt, måste de hitta en ny kategori som ska ge arbete och skapa värden – småföretagen.

I TV-intervjuer inför riksdagens tillväxt-debatt drog Mona sin numera vanliga anklagade vals att det måste bli enklare att starta eget, att det är för mycket blanketter, att proceduren tar för lång tid innan "medelålders gubbar" har kollat otåliga ungdomars starta-eget-idéer på sin ekonomiska bärkraft o s v. Om man ska tro på Mona så förhindras massor av människor att bli framgångsrika företagare på grund av byråkrati och för lite stöd. Nu ska allt bli mycket lättare. Regeringen vill ännu mer ta åt sig företagarnas argument och krav.

Facket borde bli lyhört. Och till årets slut ska vi jämföra statistiken – hur många har startat eget – och hur många har överlevt det första året efter att det statliga stödet har upphört? Hittills har den statistiken inte talat för att Sveriges framtid som högtutvecklad IT- och industrination med säkrad och förbättrad välfärd ska ligga i starta-eget-rörelsen.

Ännu samma dag som regeringen presenterade sin "tillväxtplan" kom pekfingret från Bryssel:

EU gav Sverige en eloge för hanteringen av statsbudgeten och påminde om att "skattetrycket måste ner" och att lönerna "inte får stiga för mycket".

Man riktigt ser framför sig hur regeringen bugar. Och Rosengren erkände för pressen att "tillväxtplanen" knappast innehöll något nytt. Så går det i EU-spåren.