Det är en välkänd sanning bland svenska filosofer och ekonomijournalister att Sveriges - och Europas - största problem är bristen på flexibilitet på arbetsmarknaden, vilken är bunden av regler och bestämmelser som "tillhör en försvunnen tid", enligt statsvetaren Mona Sahlin.

Titta bara på andra sidan av Atlanten, där flexibilitet och avreglering har lett till högre produktivitet och mycket låg arbetslöshet. I USA vet man hur man handskas med arbetskraft, och ju snabbare man överför den "amerikanska modellen" till Europa ju gladare blir vi alla.

Vad gäller arbetslösheten i USA har det poängterats i dessa spalter vid upprepade tillfällen att t o m US Department of Labor (Arbetsmarknadsdepartementet) har erkänt att det s k klassiska sättet att beräkna arbetslösheten i Amerika är missvisande, och att den verkliga siffran är minst lika hög som i Europa. Vissa ekonomer i Europa har kommit fram till samma slutsats, t ex Richard Lyard i Storbritannien, som skrev i en artikel i Financial Times 17.2.1997 att arbetslösheten bland män i åldern 25-55 år då var 11 procent i Frankrike, 13 procent i Storbritannien, 14 procent i USA och 15 procent i Tyskland.

Konstigt nog saknas rapporteringen av detta i de svenska massmedierna. Inte heller har vi med tanke på den annars så stora USA-frälsningen sett någon hänvisning till en artikel i International Herald Tribune 29.01.1999, skriven av Thomas Geoghegan, en advokat som brukar representera både fackföreningar och enskilda arbetare vid domstolsförhandlingar.

Enligt TG är det väl känt att amerikanerna arbetar mer än folk i de flesta u-länderna – fler arbetstimmar, mindre semester, mer stress. Han har också upptäckt att en växande del av arbetstiden är obetald - helt gratis för dem som köper arbetskraft.

Hans första iakttagelse i denna riktning kom för ett par år sedan när han i domstolen förde talan för några tonåringar som arbetade vi s k fastfood restauranger i Chicago. Det visade sig att dagens sista arbetstimme, då restaurangen var stängd och ungdomarna diskade och städade, inte var bokförd som arbete.

Under de senaste månaderna har han många gånger stött på samma fenomen.

T ex konstaterade han vid ett möte med arbetarna i en kommersiell tvättanläggning att timlönen hade ökat, samtidigt som antalet timmar utan lön hade ökat ännu mer. Dessutom reducerades semestern för varje dag en arbetare stannade hemma p g a sjukdom.

Enligt TG har detta nu satts i system i USA, och arbetskraftsköparna har kommit på ännu värre metoder för att öka sina vinster. Enligt arbetsmarknadslagen skall arbetare få betalt 50 procent utöver timlönen för varje övertidstimme. Men detta gäller inte arbetsledare. Därför söker många företag efter "Biträdande arbetsledare", som i verklighet arbetar som maskinoperatörer eller lagerarbetare, men som inte får betalt för övertiden. Och övertid är regeln.

Vid ett transportföretag visar sig att "deltidsanställda", ofta med universitetsbetyg, arbetar 40 timmar eller fler per vecka men får betalt för endast 25 timmar. TG skriver att människor arbetar utan betalning överallt, i stormarknader, hotell och vårdhem, bl a.

Enligt US Department of Labor bryter ca 60 procent av företagen i vissa branscher mot arbetsmarknadsbestämmelser, och t o m Employer Policy Foundation, en stiftelse som främjar företagarnas intresse, konstaterade 1996 att brott mot övertidslagen innebär att arbetarna går miste om åtminstone 19 miljarder dollar (ca 160 miljarder kronor) per år i övertidsersättning. Och detta var en "konservativ" bedömning.

Den s k servicesektorn svarar för ca 75 procent av Amerikas BNP (Brutto nationalprodukten), och i denna sektor kan arbetskostnaderna svara för upp till 90 procent av ett företags totala kostnader. Detta innebär att ett företag kan göra stora vinster om 2-3 procent av den totala arbetstiden inte betalas.

Ett problem är att bara ca 10 procent av arbetarna i servicesektorn är medlemmar i fackföreningar. Detta förklarar varför den nya styrelsen i AFL-CIO (lika med LO) har satsat många miljoner dollar på fackföreningsverksamheten bland serviceanställda. Ett annat problem är att US Labor Department har försvagats under de senaste 20 åren som en följd av nedskärningar, och inte har resurser för att bevaka brott mot arbetsmarknadslagar.

Ett sätt att mäta produktiviteten är att jämföra hur mycket som produceras per antalet arbetstimmar. I den nationella statistiken registreras bara betalda arbetstimmar. Detta innebär att om antalet obetalda timmar ökar kommer statistiken att visa högre produktivitet.

Anta att ett företag betalar för 1 000 arbetstimmar per vecka, och säljer varor eller tjänster till ett marknadspris av 50 000 kronor. Produktiviteten mätt i produkter per timme blir 50 000:1 000, alltså varor eller tjänster till ett värde på 50 kronor per arbetad timme.

Om arbetarna dessutom tvingas lägga ner 250 obetalda timmar, kommer företaget att sälja 25 procent mer, till ett marknadspris på 62 500 kronor. Men eftersom obetalda arbetstimmar inte registreras, kommer produktiviteten att se ut som om den vore lika med 62 500:1 000, alltså varor eller tjänster till ett värde på 62,50 per arbetad timme.

Detta är, enligt Thomas Geoghegan, en orsak till att den amerikanska ekonomin ser ut att vara "dynamisk". Det är helt enkelt så att fler och fler amerikaner, vid varje inkomstnivå, arbetar utan att få betalt.